Familjetraditioner: Hot Cross Buns

Det blev visst lite tyst här över påsk. Jag åkte hem till mamma, njöt av vårsolen, jobbade på min gamla institution och firade tre födelsedagsvänner. Dessutom har jag gått några timmar i secondhand-affärer och börjat missbruka Quizkampen (jag blir väldigt lätt beroende av spel). Sedan åkte jag hem, plockade fram min cykel och bakade hot cross buns.

För det är ingen riktig påsk utan de här kryddiga bullarna med kors på. Inte i min familj i alla fall. Sill, påskris, godisägg och must kan vi vara utan. Det enda som egentligen markerar att det är påsk i vår familj är nog dessa bullar. Nu är vi utspridda med stora geografiska avstånd mellan ossoch det är nog bara jag som upprätthåller traditionen. Men nu är frysen fylld och jag kan äta påskbullar ett bra tag framåt.

Jag blev tvungen att kolla upp varför man äter sådana här bullar. De är mest vanliga i länder där britterna varit och härjat och har kanske inte riktigt slagit rot här i Sverige än. Lite förenklat så finns det föreställningar om att de ska skydda mot diverse olyckor som kan inträffa. Lite som att sätta ut julgröten till hustomten på julafton kanske.

Det finns en gammal barnramsa också:

Hot cross buns! Hot cross buns!

One a penny two a penny - Hot cross buns

If you have no daughters, give them to your sons

One a penny two a penny - Hot cross buns

Har ni några annorlunda eller speciella påsktraditioner? Kanske bygger ni en påsk-ark?

Sydney del 3

Australien-veteranen Hanna utmanade mig lite på skoj innan jag reste att den som tar flest bilder på operahuset i olika vinklar vinner. Jag bjuder på ett urval. Inte för att jag avsåg att ta en massa bilder på operahuset, det bara blev så. Huset ser ju annorlunda ut olika vinklar, ljus och tidpunkter på dagen. Jag lyxade till det och tog en guidad tur inuti och såg sedan operan Trollflöjten vilket var en häftig upplevelse.

Sydney Opera House i soluppgången.

Operahuset i molnig skymning. Det var molnigt och regnigt nästan varje dag jag var i Sydney. Tack och lov var det 20+ i alla fall. ;-)

Interiörbild.

Takplattorna som lär komma från Sverige.

Vy från Botaniska trädgårdarna.

Sydney Harbour Bridge.

Stadens centrum från vattnet.

Kommunikationssvårigheter

En väldigt nära vän till mig som jag känt väldigt länge har ett annat förhållande till kommunikation än vad jag har. Det hela bottnar i, har jag nyligen insett, att vännen inte gillar telefoner. SMS:en består av minsta möjliga antal ord. "OK" eller "ja" kan vara allt. Ställs en fråga så kan man räkna ut att det inte kommer en motfråga. Att prata i telefon är också något som personen undviker.

Jag har all respekt för denna teknikaversion. Personen föredrar att ses och prata ansikte till ansikte, det är förståeligt. Jag har haft många vänner som haft liknande problem. Problemet är att detta får konsekvenser för vår vänskap. Dels för att jag uppskattar att det är jag i 9 av 10 fall som får inleda kontakt. Dels för att vi bor långt från varandra och endast ses någon gång om året. Men en annan viktig faktor är kanske min egen självkänsla. Ibland tolkar denna kortfattade kommunikation eller frånvaro av det samma som ovilja att ha kontakt eller vara vän med mig. Nu vet jag att det inte är så i just detta fallet, men känslan finns där ändå.

Generellt när jag märker att det i princip är jag som håller liv i en vänskapsrelation brukar jag ta ett steg bakåt. Jag tar en paus i kontaktandet och avvaktar för att se ifall den andra parten inser detta. Oftast gör de inte det. Vardagslivet kommer emellan, vilket är förståeligt och normalt. Men det kan kanske också handla om olika uppfattningar av vänskap och bekantskap. Några gånger har det lett till att jag förlorat kontakten helt med personer som tidigare stått mig nära. Tyvärr oftast när det fysiska avståndet växt på grund av en flytt. Men det är ju ändå åtminstone två parter i en relation, eller?

Kanske bottnar det hela i min egen oförmåga att kommunicera hur jag känner? Eller att jag måste uppdatera min syn på vänskap? Är det någon som känner igen sig eller har erfarenheter att dela med dig?

Att kryssa över haven

6 av de 7 dagar* som jag var i Sydney låg det sådana här enorma kryssningsfartyg vid Circular Quay. Första dagarna tänkte jag "åh vilket fantastiskt sätt att resa och se världen". De efterföljande dagarna började jag reflektera över deras påverkan på havsmiljön. Om lyxkonsumtionen, både ombord och troligen på de orter som kryssningen sammanbinder. Och om antalet kryssningsfartyg runt om i världen. Om all den mat som konsumeras ombord. Det borde ju vara som att bo på ett flytande hotell med stora bufféer och daglig städning.

Lite googling och man finner dystra artiklar om avloppsvatten som dumpa(t)s ner i havet av kryssningsfartyg. Inte så trevligt nej.

Det som skiljer sig färjor med kryssningsfartyg är visst att de senare saknar bildäck. Och att resenärerna reser i nöjes skull. Själv har jag tagit "kryssat" till Oslo två gånger, vilket var spännande. Det jag minns mest är den vackra fjorden på morgonen och den enorma frukostbuffén där man åt alldeles för mycket. Trevligt, men också väldigt nära inpå en massa andra folk. Inget jag skulle göra varje år med andra ord, men jag kan förstå tjusningen.

I övrigt är jag nyfiken på hur det blir med jetlagen när man reser på ett fartyg runt jorden. Anpassar man sig sakta varje dag? Eller är ens tidsrytm konstant ur led?

Det här blev ett något hattigt inlägg utan en riktig poäng eller ett väl definierat mysterium. Kanske går det lite hand i hand med observationen som Karin på Onytt gjorde nyligen, hur resor främjar shopping.

*6 av 7 dagar regnade det dessutom, åtminstone delar av dagen. Så att ni inte tror att jag hade det alltför glassigt.

Visdomsord om sjukdom

Apropå den här seglivade förkylningen som envist håller mig i sitt grepp (även om jag är frisk nog att vistas bland människor nu):

"One should take care not to be ill to long: for the conventional obligation to manifest signs of sympathy will soon make the witness of one's illness impatient, since it costs them too much effort to maintain this condition in themselves for long - and then they will pass directly over to doubting your character and will arrive t the conclusion 'he deserves to be ill, and we no longer need to exert ourselves to feel sympathetic'." (Nietzsche - Human, All Too Human, s. 388)

Att hålla sig frisk är således det bästa för de sociala relationerna? Eller borde det heta; "vid sjukdom prövas vännerna?

Det får mig också att fundera på de tidigare arbetsplatser jag haft som haft en bisarr situation med hur många dagar per år det är rimligt att vara sjuk. En arbetsplats hade uppföljningssamtal när man hade kommit upp i en viss "kvot" och hotade lite fint med sjukintyg från dag ett. En annan hade typ max fem dagar per år. Min nuvarande tjänst tar möjligen priset, och jag tror att detta är symptomatiskt för alla högre lärosäten i Sverige. För att få så kallad prolongering* vid sjukdom krävs läkarintyg från dag ett. Vårdcentralerna är inte helt förtjusta i att sjukskriva en doktorand på grund av kraftig förkylning, de behöver ju prioritera allvarligare sjukdomar. Detta leder till ett moment 22. Få doktorander anmäler att de är sjuka ifall det inte är riktigt allvarligt eftersom de förlorar pengar. Istället jobbas det hemifrån eller kompenseras när det går. Med konsekvensen att stressen ökar. Sjukskrivning (med läkarintyg) av stressade doktorander är däremot väldigt vanligt på jobb…

*En så kallad förlängning av tjänsten som kompenserar den tid man exempelvis undervisat eller haft förtroendeuppdrag.

Blue Mountains

Precis utanför Sydney ligger en fantastisk nationalpark vid namn Blue Mountains. Det här var ett måste, menade alla jag talade med inför resan. Ett måste. Jag hoppade på Downunder Adventures heldagsutflykt. Det var en lagom grupp på cirka 15 personer i 20-30-årsåldern och en väldigt hurtig guide som tvunget skulle ha oss att säga "g'day g'day" hela tiden. Detta till trots var det en trevlig tur som inkluderade avgifter i nationalparken samt lunch (det är visst inte alla guidade turer som gör detta). Dessutom innebar det en hel del klättrande upp och ner för trappor i bergen och man fick verkligen känna att man levde.

Wentworth Falls. Först klättrade vi ner. Sedan klättrade vi upp.  På smala trappsteg uthuggna i berget. 

Det gäller att välja dag med omsorg. Regniga och dimmiga dagar är inget kul. När vi kom till första stoppet så befann vi oss mitt i ett moln och såg inga fantastiska vyer. Vi såg ingenting mer än grått dis. Men efter ha klättrat ner för vattenfallet och upp igen så hade det lättat och vi såg det här landskapet.

The Three Sisters.

Världens brantaste järnväg, Katoomba Scenic Railway. Tidigare åkte gruvarbetare upp och ner här i vad de kallade för "the Mountain Devil."

Bergen är inte särskilt blå men namnet kommer sig av den blå dimma som lägger sig över eukalyptusträden vars blad tydligen avger någon slags vätska som förvandlas till gas (med reservation för att jag missupffattat detta). Oavsett, väldigt vackert med regnskog, vattenfall och mils långa vyer.

Spökkontoret

Befinner mig i exil. På andra sidan campus.

Ombyggnadsarbetet på jobb som blivit vår vardag gick in i en oväntad fas. Efter att i över ett år levt med asbestsanering, dålig luft, oregelbundet borrande och utdelning av hörselkåpor så har det äntligen lugnat ner sig. Då fick vi veta att vi var tvungna att evakuera. Först kändes det lite som ett nedköp, att man inte hakade på erbjudandet att flytta med första vågen "emigranter"som hamnade i en något nyare byggnad.

Men när det stod klart för mig att vi hamnat i ett spökhus så blev det genast lite mer spännande. Det är i princip ingen annan som håller till i vår del av huset. Korridorerna liknar något från ett sjukhus. Förutom lokalvårdarna som gärna berättar spökhistorier och om att det förvaras lik i källaren. På riktigt alltså.

Känsliga läsare uppmanas varnas, ni kan behöva scrolla snabbt.

Kontoret. Fast på dörren står det lab. Något oklart vad det har laborerats med här inne men jag tackar och tar emot för den enorma whiteboardtavlan! Det ekar tomt. Kontoret är större än det jag delar med en annan doktorand i normalfall. Utsikten är inget vidare. Ryktet säger att eventuellt utför de djurförsök i byggnaden mitt emot. Jag vill nog inte veta...

Porttelefon från förra århundradet. Åtminstone tror jag att det är en porttelefon.

Det mystiska kyl- och frysrummet. Det är väldigt viktigt att stänga dörren (står det på lappen). Än har jag dock inte vågat öppna den. Men det känns som att jag måste. 

OBS! Scrolla nu! (om du är känslig)

Skelett och kranier från barn. I en monter. Rangordnat efter ålder.

Dissektionssal.

Så här ser en helt vanlig dag ut på jobbet för min del. Hur ser er ut?