Jag har en fundering när det gäller hårfärg. De flesta tycks få åtminstone några vita hårstrån i 30-årsåldern (om inte tidigare) och börjar därefter gradvis och naturligt få grått hår. För några hundra år sedan så var 30 år en ganska gammal ålder, att leva till åttio som idag var få förunnat. Idag är en 30-åring fortfarande väldigt ung och giftermål och barnafödande mutas allt längre fram.
Trots att gråhårighet är väldigt naturligt så färgar folk - män och kvinnor - håret långt upp över man fyllt 80 då nog alla förlorat sitt ursprungliga färgpigment i kalufsen. Det finns en viss ångest över att se gammal ut i förtid. Kanske associerar man grått hår med "grått och trist väder" eller att vara "en färglös person." Jag kan tycka att hårfärg är både snyggt och identitetsskapande, men borde inte grått vara normen och färg undantaget? Typ som "ja som barn hade jag blont/rött/brunt/svart hår, tack och lov försvann det ganska snabbt och nu har jag turen att ha den här gråskimrande nyansen, det är inte alla som fått den." Eller: "jag fick vitt hår redan som 25-åring och alla mina vänner var avundsjuka, det gav mig liksom lite mer status."
Jag har funderat över om det handlar om mer än att återfå en ungdomlig "look". Finns det en paradoxal önskan om att inte tillhöra den grå-vita homogena klubben utan hellre "alla vi som färgar håret"-klubben? Att man vill passa in, fast passa in i rätt fack? Idag finns det ju alla möjliga färgnyanser och med slingor och neonfärger blir det ganska uppenbart när det inte är naturlig hårfärg men detta gör inget. Vi skapar också en normalitet och naturlighet kring något som är väldigt onaturligt. Föreställningen om den blonda svenska flickan är baserat på bilder på den
blonderade svenska flickan.
Som sagt, jag lägger ingen värdering i huruvida någon väljer att färga sitt hår eller inte. Jag hoppas förstås att färgen inte innehåller för mycket skadliga ämnen, men det är något helt annat. Mina funderingar är mer bottnade i vad vi väljer att se som normativt eller normalt. Hur kommer det sig att den mest naturliga looken sällan är den vi eftersträvar? Är vi så rädda för att människan ska gå tillbaka till att se ut som (grå-) håriga och rufsiga grottmänniskor?
Att åka lokaltrafik kan vara spännande. Inte minst för att olika bolag har olika design på sina säten. Färger och mönster väljs tydligen omsorgsfullt men personligen tycker jag sällan att de massproducerade sitsarna blir riktigt tjusiga.
