Jag vill börja med att poäntera att jag misstänker att detta inlägg kan vara lite känsligt. Det kan till och med vara så att någon blir upprörd. Därför vill jag betona att jag bara skriver om mina betraktelser och att jag inte vill lägga någon värdering i vad andra gör.
2016 går nog till historien som stora bebisåret i min umgängeskrets. Bland vänner världen runt och kollegor som jag står relativt nära kommer det totalt ha fötts sju barn när året är slut. Fem av dessa är första barnet i hushållet. Därtill är det andra kollegor som får/fått barn. Det liksom vimlar med smått. Jag får bilder på gravidmagar och spädbarn skickade till mig. Jag kan knappt hålla reda på namnen på de små, än mindre deras ålder och födelsedag. Och så dyker det upp barn på arbetet titt som tätt.
De som känner mig vet att jag inte är särskilt intresserad av barn. De kan vara roliga att prata med och leka med när de blivit lite äldre, men i de minsta formaten händer det inte så mycket. Jag har inte heller haft något intresse av att hålla andras barn eller säga "åh så söt!" Jag förstår hur stort det är för föräldrarna som fått sitt barn och börjar etablera en ny identitet som familj. Det som förundrar mig är hur allting stannar upp när det kommer in ett småbarn i rummet, i synnerhet när det är så pass litet att det är i beroendeställning till de vuxna och inte kan uttrycka sina egna känslor.
Jag var tvungen att ventilera några av de här funderingarna med en kollega nyligen. Hon har själv barn men var också något förbryllad över hur ofta det är bebisar på vårt jobb. Vi kom in på det här med "bebisuppvisningar". Alltså när någon tar med sitt relativt unga barn till jobb för att visas upp, ofta föregår detta av någon form av avisering så att kollegorna ska veta om besöket. Kollegor dyker upp för att titta, gulla, le och ställa massa frågor. Min kollega berättade att hon kände någon vars kollegor blivit sura för att personen inte tagit med bebisen och visat på jobbet. Det kan ju ha varit andra faktorer bakom, med det låter lite som att bebisar förväntas vara allmän ägodom. Lite som att främlingar tydligen kan ställa sig och titta och prata när någon kommer med en barnvagn. För mig är det lite förbryllande eftersom det är ju inte som att bebisar är ovanliga.
Som ni förstår har jag lite svårt att förhålla mig till de här bebisarna och uppvisningarna av dem. Jag bryr ju mig om mina vänner och nära kollegor, och givetvis är jag måna om att familjen mår bra efter förlossningen. Och jag förstår att de nyblivna föräldrarna kommer att ha nya åtaganden och behov att fokusera på barnen. Men det är med att visa upp barnet på jobbet, bottnar det i en social förväntan från omgivningen eller en personlig önskan att visa upp sitt barn? Och blir föräldrar provocerade av människor som mig som inte är intresserade av deras barn?
