söndag 4 december 2016

Mysteriet med någon annans disk

Det överfulla bordet
En vän och jag satt längst in i ett hörn på ett ganska fullt café. Vår vrå, eller kanske minirum, var både tyst och lugnt. Det fanns två bord här inne. Bordet bredvid oss var fullt med koppar. Sanningen ska säga att när vi satte oss flyttade över några kvarlämnade koppar från vårt bord. Under nästan 1,5 timme fick vi sitta ostörda. Folk kom och kollade men gick så fort de såg röran. Eller såg oss, det kan ju ha varit vi som såg skräckinjagande ut. Under vår fikastund kom inte en enda ur personalen förbi. De två gästerna som till sist satte sig där var ganska unga och verkade tycka det var jobbigt att behöva röra andras muggar men ställde ner allt på golvet.

Det var fascinerande att se hur bordet blev en kontaminerad plats. Trots att den lugna vrån onekligen var en attraktiv plats så letade folk hellre efter ett koppfritt bord än städa undan andras disk. Vi tog dock bort våra koppar på en utställd diskvagn när vi lämnade lokalen.

Nu var vi ju inte bättre än  någon annan när vi satte oss där. Vi gick inte iväg med allt till brickvagnen, vi bara överflyttade problemet till ett annat bord. Så jag delar ut en känga till oss. Men samtidigt är det intressant hur det uppstår förvirring om vem som ansvarar för undanplockning av disk. Brickvagnarna stod en bra bit bort och långt ifrån alla gäster tog en bricka vid kassan. På de flesta restauranger och en del caféer så är det personalen som plockar undan efter gästerna. Här var tydligen inte så vilket kräver disciplin hos gästerna. Eller kanske snarare kunskap och vana. Det satt en hel del turister på caféet och när jag tänker efter så är jag inte jättesäker på hur vanligt det är med brickvagnar utomlands.

Hur gör ni? Plockar ni undan andra personers disk?

torsdag 1 december 2016

Lucka 1: en dag i Stockholm

Stockholm i morse.
För en kort stund tänkte jag att jag skulle göra en blogg-kalender vilket verkar vara poppis så här års. Att ni skulle få glänta lite på vad som sker i mitt vardagsliv. Sedan kom jag på bättre tankar. Det vill säga, jag kom på att det skulle säkert haverera efter två-tre dagar. Och vad är en julkalender där det inte går att öppna 24 luckor? Ja inte är det en julkalender inte!

Men bjuder ändå på lite funderingar jag haft de senaste dagarna.
  • I min värld känner jag 3 personer i Stockholm. Chansen att springa på någon i huvudstaden är alltså minimal. Trodde jag. Hade visst glömt bort att räkna in alla kollegor som bor här. En skrämde slag på mig på KB, en annan mötte jag på väg till tunnelbanan i morse. Och så träffade jag på en kollega från ett annat universitet i frukostsalen på hotellet där jag huserar. Oddsen för detta?
  • Hittar massor av korrespondens från ca 1940-50-talen där personer skriver under brev med "i tjänsten". Visst är det inte någon som gör detta numera? På sätt och vis påminner det som när folk skriver "tweets are my own" för att visa att de twittrar privat och utanför sin yrkesroll. 
  • När en står framför en informationsdisk och alla tre bakom den har full fokus på en person som ställer frågor (en senior man).
  • Har hälsat på Pernilla (Ekoenkelt) i hennes nya butikslokal vilket var väldigt trevligt!
Vänliga hälsningar
Ej i tjänsten:
Matilda

tisdag 29 november 2016

"Black Friday hela veckan"

Efter såväl Black Friday och Cyber Monday so trodde jag att det skulle bli lite lugnare. Att hysterin runt handelns vilja att få oss att konsumera skulle lägga sig lite grann. Nä, då visar det sig att Black Friday är ett koncept som går att sträcka ut betydligt mer än en helg de mest optimistiska har förvandlat en dag till tio dagar. En fredag har blivit två fredagar och åtta bonusdagar. Det är en konstart att trolla med tid och begrepp. Kanske kommer vi framtiden räkna på andra sätt. Istället för dussin och tjog kommer vi tala om en Black Friday och en fastlagsdagar (den verkar ju vara uppe i drygt två månader vid det här laget).
"Black Friday hela veckan" visar sig innebära 10 dagar på raken.
"Rean" i detta fall gäller mat. Vilket känns lika ohållbart att rea ut som andra konsumtionsvaror. Kan ni föreställa er vilken hysteri det skulle bli ifall de stora livsmedelskedjorna skulle införa konceptet?

Kedjan som åsyftas tycks ju finnas i varenda gatukorsning i hela Stockholms innerstad så den som vill kan ju räkna på antalet kilometer klistertejp som de beställt in för den här kampanjen och tapetserat över alla rutor.

Nä, innan jag blir för trött och bitter över mänskligheten ska jag också gå ut och konsumera. Jag ska konsumera kultur i min favoritform: teater.

söndag 27 november 2016

Black Friday-helg och cykellampor

Behövde köpa en cykellampa till vintercykeln då dynamon är opålitlig. Sist jag fick den lagad så höll den i några veckor, sedan behövde den manuellt våld vid varje cykeltur för att alstra ljus och numera orkar jag inte ens med den. Jag fick en liten led-lampa av en vän för något år sedan men den ger inte gav tillräckligt med ljus. Och eftersom jag helst vill cykla så behövs en ordentlig lampa som fungerar nu när det är mörkt både på väg till och på väg från jobbet.

Gjorde det stora misstaget att gå in i en sådan kedja som säljer lite av varje inom teknik och hem. Gjorde det ännu större misstaget att gå in i butiken under Black Friday-helgen. I min enfald trodde jag att detta spektakel var avgränsat till fredagen, men så var inte fallet. Den svarta fredagen är egentligen fredag, lördag och söndag. Glömde att massor av människor fått sin lön och kände ett snabbt behov av att snabbt spendera pengarna. Eller så var de där bara precis av samma anledning som mig, behövde införskaffa några förnödenheter och hamnade i långa köer. Jag fick verkligen anstränga mig att stänga ute allt annat för det var en nästintill panikframkallande situation. Jag märkte hur jag fortfarande var uppe i varv när jag sedan gick in i en liten eko-affär som hade lugn musik i bakgrunden.

Nåväl, nu var det cykellampor det skulle handla om. För jag är glad att jag var uppmärksam. För det stod två paket bredvid varandra som var snarlika. Både paketen och lamporna var förrädiskt lika. Den ena stod det LED cykellampa och den andra bara cykellampa. (Bilden nedan är på den senare men även den har en LED-lampa för att göra det hela mer förvirrande.) Båda behövde batterier som inte inkluderades - bergis för att kassapersonalen skulle kunna fråga ifall jag behövde batterier tillsammans med sina obligatoriska frågor om jag behövde blinkande reflex-lampor, ifall jag är medlem i kundklubben och ifall jag vill bli medlem i kundklubben (svar: nej, nej, nej och nej).
Batterisorterna tycktes skilja mellan de två. Och därmed även livslängden på lyset. Den första stod det ca 2,5 timmars brinntid och på den senare 24 timmar. 2,5 timme! Alltså, om det är en korrekt uppskattning av batteritiden skulle jag bli tvungen att byta batteri varje vecka under vinterhalvåret. Och då räknar jag bara cykling till och från jobb samt något ärende - inte inkluderat någon länge cykeltur. Helgalet! Det roliga med just denna modell är att den beskrivs som "energisnål" och att den har indikator på när batterierna börjar ta slut.

Jag har säkert sagt det här en miljon gånger förr - men det är 2016, snart 2017: varför har ingen utvecklat superbatterier som håller jättelänge? (Eller, om jag tar fram min konspiratoriska sida så är det säkert vinstdrivet planerat åldrande som är anledningen...)

lördag 26 november 2016

Goda medmänniskor och vänner

Veckorna avlöser varandra i ett oroande tempo. Det är som att tiden skruvat upp sig och går snabbare och snabbare. Efter att ha tagit det väldigt lugnt i en månad börjar saker och ting hopa sig. Det kommer givetvis att ordna sig och det är inte värt att stressa upp mig för det. Fortfarande är disputationen en bra bit framåt och eftersom texten är skickad på tryck så känns allt surrealistiskt. Vadå, har jag skrivit en avhandling? Ska jag disputera? Igår natt drömde jag om disputationsfesten, det mesta gick fel och jag var väldigt besviken. Mest besviken var jag nog på att efterrätten blev en enorm och inte särskilt vacker rainbow-tårta...
Bild från en trottoar i Sydney.

Istället för att fokusera på all frustration och tröttheten över Black Fridays konsumtionsbudskap som varit i veckan som passerat vill jag summera det positiva:
  • Jag har blivit antagen till en konferens i vår.
  • Jag har fått positiv respons på ett artikelförslag. Nu ska jag bara skriva artikeln och få den godkänd också...
  • När båda cykellåsen frös fast visar det sig att det finns goda medmänniskor i närheten. En turfare cyklar hem och hämtar låsolja och hjälper mig sedan få upp låsen. #vardagshjälte
  • Ett mystiskt paket dyker upp från en butik jag aldrig hört talas om. Visar sig att en vän skickat mig en tekalender. En fin överraskning som gjorde mig riktigt glad!
  • En annan vän står ut med att jag i tid och otid hör av mig med oroliga frågor om disputationsförfarande och för cykelsupport.
  • En tredje vän nappar på förfrågan att vara disputationsfotograf.
  • Att några tända ljus vid vardagsmiddagen och frukosten skänker extra stämning.
Det värmer att inse att jag har det väldigt bra just nu och har fantastiska människor runt mig.

söndag 20 november 2016

Hur källsorterar man medicinförpackningar?

 
Det där med återvinning är inte helt lätt. Särskilt inte när instruktionerna är obefintliga. Många förpackningar upplyser en numera hur man ska sortera dem. Det står det emellertid inte på medicinförpackningar t.ex. för värktabletter. Åtminstone inte de jag undersökt. Just tabletter kommer på en kombinerad plast- och metallkarta. Utan att tänka mig för har jag slängt dessa i vanliga hushållssoporna. Men så kom jag på att det nog var fel, eller det borde ju vara fel! Så jag tittade närmre på förpackningarna som fanns hemma, men varken på dessa eller på bipacksedlarna fick jag veta hur jag ska källsortera dessa pillerkartor. Tur då att det finns en internetsida (Återvinningsbar) som det går att söka på och få veta hur olika saker ska sorteras. Tydligen ska tablettkartorna sorteras som plast även om de består av två material. Kvar återstår således bara mysteriet om varför läkemedelsföretagen inte informerar om detta.

Apropå något annat. Länge har jag trott att många bloggare antingen "snor" sina bilder från någon creative common-sida eller spenderar timmar med Photoshop. De har ju så proffsiga bilder. Igår upptäckte jag Canva och insåg att även jag kan göra sådana bilder med hjälp av fräcka layouter, filter, illustrationer och textsnitt! Funkar visst till många olika saker, inte bara sociala medier, även inbjudningskort, posters och dylikt. Finns alltså risk att jag snöar in på detta och leker "proffsbloggare" då och då. 😉 Dagens inlägg är alltså ett första försök utifrån min filosofi "lära genom lek". Mitt andra försök hittar ni på Flitigt och Finurligt.

(Nej, detta inlägg är inget sponsrat reklaminnehåll utan baserat på egna åsikter.)

onsdag 16 november 2016

Sångtextanalys del XVIII: Jag måste hejda mig!

Trots att jag inte är målgruppen så lyssnar jag en hel del på P4 Plus, en testkanal för de "äldre och trognaste lyssnare" (källa SR). De spelar en hel del 60-talsmusik som jag gillar. Men ibland dyker det upp låtar som har ett genusperspektiv som verkligen tillhör förra millenniet! Ja ni gissar rätt, det är dags för en sångtextanalys! Denna gång vänder jag mitt fokus till Robert "Robban" Broberg vars musik hördes relativt ofta i mitt uppväxthem trots att jag betraktar min mamma som en feminist. Många av hans låtar handlar om kvinnor och med texter som inte känns helt politiskt korrekta idag. Kan passa på att erkänna att det tog många år innan jag förstod vad Uppblåsbara Barbara handlade om. Så naiv var jag som barn. Idag ska det emellertid handla om Jag måste hejda mig! Vi börjar med första versen:

Jättesnygga tjejer e re bästa som jag vet,
jag blir så passionerad, jag blir jättevarm och het, du vet
Å även om jag inte känner dom,
å de gör man ju inte,
så vill jag springa fram å ropa:
"Hejsan, svejsan"


Om vi förutsätter att detta är en vuxen man som sjunger dessa rader så hinner det inte gå många toner innan han trampar i klaveret. Att sjunga ut om sin utseendefixering och åtrå är kanske inte det mest tilltalande. Visst, det kanske handlar om ett behov att flörta och smickra, men refrängen indikerar ändå att det inte kan vara ett sunt begär ifall det kan bli ett polisiärt ärende:

Men, jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mej
när jag ser en tjusig tjej
Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mej,
annars kan polisen ta mej
Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mej
när jag ser en tjusig tjej
Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mej,
å inte springa fram å ropa hej


Vers två berättar om ett minne från när han efter badat bastu hamnat på damavdelningen. I vers tre har han fått storhetsvansinne och ser sig som kärlekens man som dock inte får någon respons:

Ja, sanningen att säja e jag världens Don Juan,
jag flirtar med så många brudar som jag nånsin kan. Alla!
Å även om dom ej flirtar tebaks,
å de gör dom ju inte,
så vill jag springa fram å ropa:
"Hejsan, svejsan"


Summa summarum. Jag får dåliga vibbar av denna låten. Den påminner om en debatt och domar som att det lite är tjejernas fel att de är snygga och synd om killar som inte kan hålla tassarna borta. Ja, det går säkert att läsa in den här texten på ett mindre kritiskt och misstänksamt sätt. Men är man rädd att begå övertramp som polisen kan haffa en för så borde en nog söka någon form av hjälp. Precis som när en stalkar någon genom att klättra upp i ett träd och "oaa" en hel natt... Men om jag ska säga något snällt om låten så har den i alla fall ett vitsigt slut:

Men, jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mej....
.... å inte springa fram å ropa: Hej då!