tisdagen den 15:e april 2014

Sydney del 3

Australien-veteranen Hanna utmanade mig lite på skoj innan jag reste att den som tar flest bilder på operahuset i olika vinklar vinner. Jag bjuder på ett urval. Inte för att jag avsåg att ta en massa bilder på operahuset, det bara blev så. Huset ser ju annorlunda ut olika vinklar, ljus och tidpunkter på dagen. Jag lyxade till det och tog en guidad tur inuti och såg sedan operan Trollflöjten vilket var en häftig upplevelse.
Sydney Opera House i soluppgången.
Operahuset i molnig skymning. Det var molnigt och regnigt nästan varje dag jag var i Sydney. Tack och lov var det 20+ i alla fall. ;-)
Interiörbild.
Takplattorna som lär komma från Sverige.
Vy från Botaniska trädgårdarna.
Sydney Harbour Bridge.
Stadens centrum från vattnet.

måndagen den 14:e april 2014

Kommunikationssvårigheter

En väldigt nära vän till mig som jag känt väldigt länge har ett annat förhållande till kommunikation än vad jag har. Det hela bottnar i, har jag nyligen insett, att vännen inte gillar telefoner. SMS:en består av minsta möjliga antal ord. "OK" eller "ja" kan vara allt. Ställs en fråga så kan man räkna ut att det inte kommer en motfråga. Att prata i telefon är också något som personen undviker.

Jag har all respekt för denna teknikaversion. Personen föredrar att ses och prata ansikte till ansikte, det är förståeligt. Jag har haft många vänner som haft liknande problem. Problemet är att detta får konsekvenser för vår vänskap. Dels för att jag uppskattar att det är jag i 9 av 10 fall som får inleda kontakt. Dels för att vi bor långt från varandra och endast ses någon gång om året. Men en annan viktig faktor är kanske min egen självkänsla. Ibland tolkar denna kortfattade kommunikation eller frånvaro av det samma som ovilja att ha kontakt eller vara vän med mig. Nu vet jag att det inte är så i just detta fallet, men känslan finns där ändå.

Generellt när jag märker att det i princip är jag som håller liv i en vänskapsrelation brukar jag ta ett steg bakåt. Jag tar en paus i kontaktandet och avvaktar för att se ifall den andra parten inser detta. Oftast gör de inte det. Vardagslivet kommer emellan, vilket är förståeligt och normalt. Men det kan kanske också handla om olika uppfattningar av vänskap och bekantskap. Några gånger har det lett till att jag förlorat kontakten helt med personer som tidigare stått mig nära. Tyvärr oftast när det fysiska avståndet växt på grund av en flytt. Men det är ju ändå åtminstone två parter i en relation, eller?

Kanske bottnar det hela i min egen oförmåga att kommunicera hur jag känner? Eller att jag måste uppdatera min syn på vänskap? Är det någon som känner igen sig eller har erfarenheter att dela med dig?

söndagen den 13:e april 2014

Att kryssa över haven

6 av de 7 dagar* som jag var i Sydney låg det sådana här enorma kryssningsfartyg vid Circular Quay. Första dagarna tänkte jag "åh vilket fantastiskt sätt att resa och se världen". De efterföljande dagarna började jag reflektera över deras påverkan på havsmiljön. Om lyxkonsumtionen, både ombord och troligen på de orter som kryssningen sammanbinder. Och om antalet kryssningsfartyg runt om i världen. Om all den mat som konsumeras ombord. Det borde ju vara som att bo på ett flytande hotell med stora bufféer och daglig städning.

Lite googling och man finner dystra artiklar om avloppsvatten som dumpa(t)s ner i havet av kryssningsfartyg. Inte så trevligt nej.

Det som skiljer sig färjor med kryssningsfartyg är visst att de senare saknar bildäck. Och att resenärerna reser i nöjes skull. Själv har jag tagit "kryssat" till Oslo två gånger, vilket var spännande. Det jag minns mest är den vackra fjorden på morgonen och den enorma frukostbuffén där man åt alldeles för mycket. Trevligt, men också väldigt nära inpå en massa andra folk. Inget jag skulle göra varje år med andra ord, men jag kan förstå tjusningen.

I övrigt är jag nyfiken på hur det blir med jetlagen när man reser på ett fartyg runt jorden. Anpassar man sig sakta varje dag? Eller är ens tidsrytm konstant ur led?

Det här blev ett något hattigt inlägg utan en riktig poäng eller ett väl definierat mysterium. Kanske går det lite hand i hand med observationen som Karin på Onytt gjorde nyligen, hur resor främjar shopping.

*6 av 7 dagar regnade det dessutom, åtminstone delar av dagen. Så att ni inte tror att jag hade det alltför glassigt.

fredagen den 11:e april 2014

Visdomsord om sjukdom

Apropå den här seglivade förkylningen som envist håller mig i sitt grepp (även om jag är frisk nog att vistas bland människor nu):
"One should take care not to be ill to long: for the conventional obligation to manifest signs of sympathy will soon make the witness of one's illness impatient, since it costs them too much effort to maintain this condition in themselves for long - and then they will pass directly over to doubting your character and will arrive t the conclusion 'he deserves to be ill, and we no longer need to exert ourselves to feel sympathetic'." (Nietzsche - Human, All Too Human, s. 388)
Att hålla sig frisk är således det bästa för de sociala relationerna? Eller borde det heta; "vid sjukdom prövas vännerna?

Det får mig också att fundera på de tidigare arbetsplatser jag haft som haft en bisarr situation med hur många dagar per år det är rimligt att vara sjuk. En arbetsplats hade uppföljningssamtal när man hade kommit upp i en viss "kvot" och hotade lite fint med sjukintyg från dag ett. En annan hade typ max fem dagar per år. Min nuvarande tjänst tar möjligen priset, och jag tror att detta är symptomatiskt för alla högre lärosäten i Sverige. För att få så kallad prolongering* vid sjukdom krävs läkarintyg från dag ett. Vårdcentralerna är inte helt förtjusta i att sjukskriva en doktorand på grund av kraftig förkylning, de behöver ju prioritera allvarligare sjukdomar. Detta leder till ett moment 22. Få doktorander anmäler att de är sjuka ifall det inte är riktigt allvarligt eftersom de förlorar pengar. Istället jobbas det hemifrån eller kompenseras när det går. Med konsekvensen att stressen ökar. Sjukskrivning (med läkarintyg) av stressade doktorander är däremot väldigt vanligt på jobb…

*En så kallad förlängning av tjänsten som kompenserar den tid man exempelvis undervisat eller haft förtroendeuppdrag.

torsdagen den 10:e april 2014

Blue Mountains

Precis utanför Sydney ligger en fantastisk nationalpark vid namn Blue Mountains. Det här var ett måste, menade alla jag talade med inför resan. Ett måste. Jag hoppade på Downunder Adventures heldagsutflykt. Det var en lagom grupp på cirka 15 personer i 20-30-årsåldern och en väldigt hurtig guide som tvunget skulle ha oss att säga "g'day g'day" hela tiden. Detta till trots var det en trevlig tur som inkluderade avgifter i nationalparken samt lunch (det är visst inte alla guidade turer som gör detta). Dessutom innebar det en hel del klättrande upp och ner för trappor i bergen och man fick verkligen känna att man levde.
Wentworth Falls. Först klättrade vi ner. Sedan klättrade vi upp.  På smala trappsteg uthuggna i berget. 
Det gäller att välja dag med omsorg. Regniga och dimmiga dagar är inget kul. När vi kom till första stoppet så befann vi oss mitt i ett moln och såg inga fantastiska vyer. Vi såg ingenting mer än grått dis. Men efter ha klättrat ner för vattenfallet och upp igen så hade det lättat och vi såg det här landskapet.
The Three Sisters.
Världens brantaste järnväg, Katoomba Scenic Railway. Tidigare åkte gruvarbetare upp och ner här i vad de kallade för "the Mountain Devil."
Bergen är inte särskilt blå men namnet kommer sig av den blå dimma som lägger sig över eukalyptusträden vars blad tydligen avger någon slags vätska som förvandlas till gas (med reservation för att jag missupffattat detta). Oavsett, väldigt vackert med regnskog, vattenfall och mils långa vyer.

onsdagen den 9:e april 2014

Spökkontoret

Befinner mig i exil. På andra sidan campus.

Ombyggnadsarbetet på jobb som blivit vår vardag gick in i en oväntad fas. Efter att i över ett år levt med asbestsanering, dålig luft, oregelbundet borrande och utdelning av hörselkåpor så har det äntligen lugnat ner sig. Då fick vi veta att vi var tvungna att evakuera. Först kändes det lite som ett nedköp, att man inte hakade på erbjudandet att flytta med första vågen "emigranter"som hamnade i en något nyare byggnad.

Men när det stod klart för mig att vi hamnat i ett spökhus så blev det genast lite mer spännande. Det är i princip ingen annan som håller till i vår del av huset. Korridorerna liknar något från ett sjukhus. Förutom lokalvårdarna som gärna berättar spökhistorier och om att det förvaras lik i källaren. På riktigt alltså.

Känsliga läsare uppmanas varnas, ni kan behöva scrolla snabbt.

Kontoret. Fast på dörren står det lab. Något oklart vad det har laborerats med här inne men jag tackar och tar emot för den enorma whiteboardtavlan! Det ekar tomt. Kontoret är större än det jag delar med en annan doktorand i normalfall. Utsikten är inget vidare. Ryktet säger att eventuellt utför de djurförsök i byggnaden mitt emot. Jag vill nog inte veta...
Porttelefon från förra århundradet. Åtminstone tror jag att det är en porttelefon.
Det mystiska kyl- och frysrummet. Det är väldigt viktigt att stänga dörren (står det på lappen). Än har jag dock inte vågat öppna den. Men det känns som att jag måste. 
OBS! Scrolla nu! (om du är känslig)





Skelett och kranier från barn. I en monter. Rangordnat efter ålder.
Dissektionssal.
Så här ser en helt vanlig dag ut på jobbet för min del. Hur ser er ut?

söndagen den 6:e april 2014

21 klimattips för individen

I dagens DN smyger klimatet in på flera ställen. Från satirbilden av Bard till en text av brittiska författaren Zadie Smith som funderar kring hur vi kommer att kunna förklara vårt icke-handlande i klimatfrågan för kommande generationer. Där emellan finns en intervju med en av författarna till klimatrapporten som släpptes i veckan. Han är optimistisk till att vi kan nå klimatmålen till 2050, alltså att medeltemperaturen höjs med max 2 grader. En intressant tanke han lyfter fram är att det visst gör skillnad det lilla varje person gör, och att vi i synnerhet kan uppfostra våra barn till att bli etiska och goda individer.

Det som dock får störst utrymme är en en "Klipp ut och spara!"-sida med "21 tips för att få ned dina klimatutsläpp." Visserligen får rubriken mig att associera till 21 tips att få ner sitt bolån, tappa vikt och motivera sig att springa löparrundor, men det är ändå mycket positivt med konkreta tips till individen som bryr sig om klimatet.

Det är blandade råd om allt från maten, till boende, återvinning, resor, pengaplacerande m.m. För den redan miljömedvetna är det kanske inte många nyheter, men det kan ändå kännas positivt att kunna bocka av vad man gör, alternativt skrämmande att se hur lite man gör. Jag vet inte om jag inspireras nämnvärt. Ibland får jag en känsla av att sådana här råd är för den som har medel och möjlighet att realisera allt. I den livssituation man befinner sig i är det kanske inte helt lätt att flytta närmre jobbet och sälja bilen. Men som sagt, det här är en början till att förändra ett tankesätt och kanske de allmänrådande normerna i samhället?

Tipset jag tyckte var allra mest tänkvärt och möjligen lite kontroversiellt är förslaget om att gå ner i arbetstid (för den som har råd). Dels för att vi då skulle konsumera mindre (mindre medel att spendera) och dels för att vi skulle få mer tid till våra nära och kära. Att skära ner vår arbetstid till 80% skulle tydligen varje persons koldioxidutsläpp minska med 1,5 ton! 1,5 ton! (Tydligen motsvarar vår matkonsumtion drygt 10 ton per år per person.) Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag hur mycket ett ton faktiskt är. Och tanken att ifall jag går ner i arbetstid inte bara kan må bättre själv men på något sätt också göra mindre åverkan på miljön är spännande. Då skulle jag dessutom få mer tid att laga kläder, hitta på finurliga lösningar, börja odla lite på balkongen och gå på loppisar. Det kanske dock får påverkan på min pension förstås, men om jag är van att konsumera smart och vara ekonomisk så är det ingen omöjlighet. Men det beror ju helt på hur min arbetsinkomst kommer se ut fram tills dess...

Vad tycker ni om tipsen?