måndag 29 september 2014

Att skapa behov där inget behövs

Jag fick ett erbjudande om att få en gratis brödkniv om jag köpte dammsugarpåsar. Brödkniv och dammsugare känns inte så logiskt. Den enda länken jag kan se är att efter man skurit några skivor bröd så kanske man vill dammsuga upp smulorna.

Brödkniven inte mig att spontanköpa dammsugarpåsar. Jag behöver sällan byta påse i min maskin och har inte inhandlat nya på drygt 5-6 år, alltså sedan jag köpte dammsugaren och ett 10-pack påsar. Att hamstra dammsugarpåsar är inte särskilt nödvändigt. Vilket även detta företag måste ha begripit och därför försöker få mig att öka min förbrukan av påsar genom att locka med brödkniv. Det enda som skulle kunna öka min förbrukningstakt är om jag skaffade husdjur igen och drog in mer grus utifrån. Eller möjligen då om min brödkniv skulle gå sönder.

torsdag 25 september 2014

Fikarast

På min arbetsplats finns det flera institutioner och vi har en del gemensamma utrymmen. För tillfället är min institution lite utspridd på grund av visst renoveringsarbete och vårt ordinarie fikarum är obrukbart. Således använder vi främst det allmänna pentryt där de andra institutionerna håller till. Det är i och för sig väldigt trevligt eftersom man får tillfälle att lära känna nya personer.

Jag har dock lagt märke till skillnader mellan min och de andra institutionerna, nämligen fikarasterna. Det finns en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Även när vi hade vårt ordinarie lunchrum så var det inte varje dag folk samlades för fika. Ofta var det ett litet kärngäng men många har haft mycket undervisning och andra uppdrag och valt att fokusera på sina arbetsuppgifter. När man väl hade fika tillsammans så var det väldigt trevligt, fram tills någon började skruva på sig och sa att det var dags att gå och jobba. Då var det som att bryta taffeln, alla lämnade bordet. Men det fanns också ett ständigt tal om att inte gå att fika för att det tog för mycket tid från arbetet (väldigt vanligt bland doktoranderna). Gemensamma pauser uppoffrades även om man kunde göra korta visiter till kaffemaskin och tekokare.

Sedan vi spriddes ut har de här fikarasterna helt upphört. Bland de jag sitter med - som är främst doktorander - så kan folk slå följe till påfyllningsstationen för dricka men rasten sträcker sig inte längre än att tekokaren hinner koka upp. Till försvar så är många i sluttampen av sin doktorandutbildning. Men det skickar en viss signal om att man inte bör, eller hinner, ta rast. Att ta lång rast själv skulle få mig att känna mig dålig. Något jag ibland känner när jag väljer att ta en timmes lunch istället för power-luncherna andra kollegor gör (ofta med ambitionen att sluta tidigare).

Varje dag vi går dit och tillbaka så passerar vi de andra institutionerna som i princip varje förmiddag och eftermiddag sitter tillsammans och verkar ha riktigt trevligt och avslappnat. En eftermiddag satte jag mig och arbetade i pentryt för att få lite miljöombyte och noterade hur fikapauserna kunde pågå betydligt längre än en halvtimme bland både doktorander och lektorer. De från min egen institution hastade fram och tillbaka och stannade till lite kort för att byta några ord med mig. Vi är egentligen en väldigt trevlig institution, men jag undrar lite ifall inte fikarasterna hade skapat ännu bättre sammanhållning? Förhoppningsvis ändras rutinerna när vi blir återförenade senare i höst.

Hur ser fikakulturen ut på ert jobb? Hur länge och hur ofta har ni rast?

onsdag 24 september 2014

Omslagets tjusningskraft

Jag har nyligen läst Social Practices: A Wittgensteinian Approach to Human Activity and the Social av Theodore R. Schatzki. I jobbet alltså. Det är ingen lockande titel, men det är en nyckeltext för de som är intresserade av praktikteori. Den var ganska tung att ta sig igenom och jag vet inte om jag fick så mycket ut av den, det går att läsa effektiva sammanfattningar annorstädes. För mig var det ingen spännande blandvändare.

Men omslaget! Det var det bästa med hela boken. Denna sida studerade jag nog mest noggrant för det fanns så många intressanta detaljer. Vilket då får mig att fundera vidare kring hur teoretiska texter ofta (men så klart inte alltid) använder sig av konst på omslaget. Det är inte alltid det framgår väldigt tydligt att det finns en koppling mellan konsten och bokens innehåll, men det förpackar det hårdsmälta i en fin presentförpackning.

Är det någon som har någon bra teori kring förhållandet mellan bokomslag och akademisk (teoretisk) text?

tisdag 23 september 2014

Tappade skruvar

Jag har haft målare inne i veckan och håller just nu på att sätta tillbaka gardinstänger och annat skoj som monterats ner. Kvar i köket hittar jag dessa mojänger som jag inte kan förstå var de suttit någonstans. Kanske känner någon läsare igen skruvarna och dess brickor och vet vad man normalt använder dem till?

måndag 22 september 2014

Språkkartor

Jag har tidigare försökt luska ut var den geografiska gränsen mellan ströbröd och skorpmjöl går, nu har jag två nya ord-par som jag funderar över.

1. Knäckebröd och hårdbröd. Visserligen synonymer men jag tycker mig ana att det finns en sydlig och nordlig uppdelning här.

2. Jag har alltid sagt kebab. Man köper en kebab. Möjligen en kebab i bröd men det behövs i princip aldrig specificeras om man inte ska beställa kebabtallrik eller kebabpizza. För det vegetariska alternativet säger jag nog falafelrulle. Men folk norrifrån tycks insistera på att det heter "rullkebab". 

Någon som kan styrka eller avfärda ifall jag har rätt om en regional eller geografisk uppdelning med dessa ord?

lördag 20 september 2014

Lördagsunderhållning och tv-nostalgi

Jag minns en hel del märkliga underhållningsprogram från 1990-talet som familjen bänkade sig framför varje helg. Ni vet Söndagsöppet, Det kommer mera*, 7-9, 24 Karat, Rena Rama Sanningen... En blandning av tävling och nöje med nya gäster varje vecka och som rullade några säsonger med programledare som Pontus Gårdinger, Martin Timell, Kattis Ahlström, Harald Treutiger och en hel del (män) till. Det är lite nostalgiskt på något vis. I min familj var det liksom SVT som gällde, inte TV4 och deras Bingolotto och Fångarna på fortet. De programmen såg jag dock med fascination när jag hälsade på hos vänner och förstod aldrig varför vi inte köpte lotter hemma eller tittade på en skrikande "skynda skynda"-Gunde Svan.

Nåväl, jag minns även några program som endast gick en väldigt kort säsong och sedan försvann ut ur TV-historien och som jag nästan trott var ett förvrängt minne. Jag tänker specifikt på två stycken: Moder Svea och Sverige - Sovjet. Det första programmet vill jag minnas leddes av Carin Hjulström Livh och komikern Thomas Pettersson. Det var familjer - alternativt barn - som tävlade i semi-digitala tv-spel i en studio uppbygd som en "medeltida" studiomiljö. Och så sjöng Lena PH ledmotivet. Allt detta bekräftas av en Wikipedia-sida och följande YouTube-klipp. Den historiska korrektheten var sannolikt underordnat underhållningsvärdet. Utifrån dagens perspektiv så är klippet och filmen ganska politiskt laddat (vilket märks i kommentarerna) och det är nog tveksamt ifall den här sången hade gått an i public service anno 2014:

Det senare programmet går numera att hitta på SVT:s Öppet Arkiv. Det enda jag mindes var programledaren Anders Lundin och en massa fotomodeller som representerade landskap. Inget annat. I efterhand har det här känts som ett ganska konstigt koncept utifrån nutida genusföreställningar. Jag var tvungen att titta lite grann, bara för att se vad det handlade om. Att de presenterar kvinnorna som "tjugofem förtjusande landskapsfröknar" cementerar lite fördomarna jag fått i efterhand. Ska jag vara ärlig så fann jag inte det särskilt intressant nog att se hela det program som jag för 18 år sedan tydligen tyckte var värt att titta på.

Det visar lite att det man nostalgiskt minns inte alltid är värt att återuppleva. Men jag har en känsla att Öppet arkiv ändå snart kommer att låta mig återuppleva alla ovan nämnda program, om jag så skulle vilja. Innerst inne hoppas jag att det inte blir en re-make av någon av de två programmen.

Minns du något program från förr du skulle - eller inte skulle - vilja se i repris?

*Jag har ett starkt minne av ett program (om det inte var Det kommer mera så var det 7-9) där kapellmästaren blir hes och och skickas iväg av till sjukhuset med en kameraman och att de plockar upp en fimp ur kapellmästarens hals.

torsdag 18 september 2014

Herrcyklar och cykelkorgar

Härrom dagen såg jag några barn cykla på avstånd. Det var omöjligt att avgöra barnens kön, vilket inte heller är särskilt relevant. Cyklarnas "kön" däremot var lättare att avgöra. Vinkeln på cykelstängerna mellan sadel och styre är lite avslöjande. Herrarnas brukar vara horisontell medan damernas ha en lutande. Exakt varför är jag osäker, men jag misstänker att det har med långa kjolar och klänningar att göra som var bruklig klädsel för kvinnor förr i tiden. Man kan ju undra om det finns särskilda herrcyklar i Skottland för män med kilt.

Nåväl. Det som mina ögon drogs mot var cykelkorgarna. De så kallade tjej-cyklarna hade korg men inte pojkcykeln. Någon dag senare uppmärksammade jag samma företeelse. Även på vuxnas cyklar är det betydligt vanligare med korgar på kvinnornas pedal-fordon, med undantag för sportmodellerna. Även här kan man ju misstänka att det är några historiska faktorer bakom korgarnas vara och icke-vara.

Jag tycker själv att korgen är väldigt praktisk att frakta saker i. Så varför finns det inte på fler cyklar? Fraktar män inte saker? Är korgen för associerad med "kvinnosysslor"? Finns det fortfarande ett behov eller en funktion att ha uppdelningen herr- och damcyklar och pojk- och flickcyklar? Är det dags att fokusera enbart på unisex-cyklar?