söndag 29 mars 2015

Fast i tv-serie-cykeln

Jag har som målsättning att inte titta på för många tv-serier. Då får jag tid till annat. Åtminstone i teorin. Men så är jag något överförtjust i BBC-produktioner. Och snygga kriminaldramer. Och kostymdramer. Just nu följer jag Jordklok (riktigt spännande och bra) och Fortitude (även den riktigt snygg och spännande). Två serier, det är lagom.

Men det är inte hela sanningen. För nu har de ju börjat visa nya säsonger av Mr Selfridge och Badhotellet. Och inte nog med det, Arne Dahls-kriminalserie följer jag ju också. Det är fem serier. Det är för många.

I vintras såg jag hela Outlander-serien i princip i ett streck. Den var okej, inte det bästa jag sett, men ändå något jag var tvungen att se alla avsnitten av. Så kom jag till det sista avsnittet och var glad över att kunna bocka av den här serien. Men då (spoiler-varning!!) visade det sig att det fanns en cliffhanger och att serien lämpligt nog behövde minst en säsong till. Agh! För den "måste" jag ju se, när den kommer.

Jag är hopplös, alltså. Jag försöker minska mitt serie-tittande men hittar alltid nya serier att titta på. Och när en tagit slut, så börjar lämpligt nog en ny. Hur många serier följer ni på en och samma gång? Vad är "lagom" för er?

onsdag 25 mars 2015

Sångtextanalys del XI: En man i byrån

Efter analysen av En sån karl kom en önskan om att jag skulle ta en titt på En man i byrån, även den inspelad av Lill Lindfors. Jag måste erkänna, sångtiteln förde först associationen till Upplåsbara Barbara av Robert Broberg. Första versen indikerar dock på att visst kan karlar vara trevliga, men de kan också vara jobbiga och emellanåt kan man vilja slippa från dem:

"Va' en man kan vara härlig,
och så plötsligt så besvärlig,
ärligt sagt förfärlig, ja ni vet.
Lite prassel följs av trassel,
snick och snack och tissel tassel,
och det är trist man längtar
att få va' i ensamhet."

Refrängen kan förstås tolkas på lite olika vis. Så här berättade Lill om sången i en intervju med Sydsvenskan"–Billy Meshel hade skrivit låten ”If you could put that in a bottle” om en kvinna i en flaska och jag ville skriva en svarslåt. Då såg jag framför mig hur man kunde förminska en man i en ask och bara ta fram och förstora honom till en fullvuxen karl. Jag tänkte på en människa och inte en teknisk leksak. Men många trodde att den handlade om en sexleksak." Låt oss därför titta på refrängen:

"Tänk dej att ha en man i byrån,
i en ask bland andra grejor.
När som helst du får lust
så plockar du fram din ask.
Tänk dej att ha en man i byrån,
i en ask bland andra grejor.
När som helst du får lust
så plockar du fram din ask."

Andra och sista versen följer i de tidigare radernas fotspår. Lill riktar sig direkt till andra kvinnor med frågan "känner du dej ensam syster, lite kelsjuk eller dyster." Lösningen då är visst att plocka fram den där asken. Skulle då mannen bli lite bråkig så kan man bara stoppa tillbaks asken där den kom från. Låten är från slutet av 1960-talet och det sätter förstås sin prägel på texten. Utifrån citatet ovan är det en intressant respons på hur kvinnan beaktas av somliga män. Här blir det omvända förhållanden och det är mannen som får fungera lite som en "trophy husband" och komma fram när det passar. Dessvärre tycker jag det är svårt att höra ironin i den inspelade versionen och därför är det lätt att göra tolkningen att hon ser mannen som underhållning. Särskilt eftersom samma sångerska spelat in En sån karl. Men kanske stack den här sortens pikar mot den patrikala ordningen i öronen betydligt mer på 60-talet?

måndag 23 mars 2015

Opera, sång och lyssnande

Jag var och såg opera förra veckan. Det tillhör lite av ovanligheterna och det är inte precis min favoritgenre när det gäller scenproduktioner. Det här var en bra opera i alla fall. Några saker förundrar mig dock, kanske just för att jag är en ovan operaåhörare. Det är ju lite svårt att höra vad de sjunger (oavsett vilket språk det är), i synnerhet kvinnorna då de går väldigt högt i sina toner. Jag misstänker att det är för att mina öron inte är skolade. Förvisso nås jag av känslan i sången, men det är lite synd att inte alltid höra. Då måste jag nämligen läsa texten (librettot) på den här displayen för att hänga med någorlunda i handlingen, och den sitter inte lika bra till som textningen till en film. Så då missar man lite vad som händer på scen.

Vidare är jag förundrad hur det i opera är möjligt att ha tre-fyra personer på scen som alla sjunger olika textrader samtidigt! Det är lite knepigt att höra vad alla sjunger här. Jag försökte komma på någon annan musikstil som gör samma grej. Att ha två röster som sjunger lite olika, eller i kanon, förekommer ju i popmusiken. Men fler än så skulle nog bli lite väl rörigt. Fast även här misstänker jag att det handlar om att jag inte är inskolad i rätt sätt att lyssna.

Lyssnandets betydelse för operaupplevelsen verkar vara väsentlig. Men hur lyssnar man på opera på "rätt" sätt?

onsdag 18 mars 2015

Tandsmycken

Minns ni tandsmyckena? De där pyttesmå guldglänsande figurerna folk (främst unga tjejer) fick fastsatta på en tand på 90-talet och som glänste när munnen öppnades. Jag såg någon ha en sådan för ett tag sedan vilket väckte massor av frågor:
  • Hur sätts tandsmyckena fast?
  • Sitter de fast för evigt?
  • Om de tas bort, är tanden under en annan färg?
  • Är det hygieniskt?
  • Kan de av misstag trilla av och sväljas när man t.ex. äter?
  • Finns det folk idag som sätter i tandsmycken?
  • Vilken figurform är populärast?
Kanske någon av er har eller har haft ett tandsmycke och vill dela med er av era erfarenheter?

måndag 16 mars 2015

Tillbaka till barnböckernas land

Jag har nyligen läst Jens Andersens Denna dagen, ett liv, en mycket fin biografi över Astrid Lindgren.  Den är ett komplement till dokumentärtriologin som gick på SVT i julas. Jag gillade dokumentärerna då jag tyckte de fångade tidsandan också, inte bara författarens liv. Biografin är något mer tematisk, även om det givetvis finns en kronologi, vilket är ett bra upplägg. Jag tänker inte referera den här, men rekommenderar helt enkelt den.

Nåväl, det ena ledde till det andra och plötsligt stod jag i bibliotekets magasin och letade efter Astrid-böcker som jag inte läst. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag nog inte läst alla de andra som jag inte lånade, det är nog främst filmerna och tv-serierna som jag är bekanta med. Men ja, de böcker jag inte riktigt vetat vad de handlat om hamnade alltså i inlåningsapparaten: Kati-triologin, Britt-Mari lättar sitt hjärta, Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult samt Sunnanäng.

De här böckerna tycks inte ha gjort samma avtryck som Pippi, Emil och Ronja. Än så länge har jag bara hunnit boken om Britt-Mari och en bit in i Kati i Amerika och de är ju väldigt olika de små starka barnen. Här är det lite äldre flickor med andra slags intriger än i Pippi-böckerna som kom i ungefär samtida. Chick lit är kanske lite fel kategori, men något åt det hållet. De har ingen Bullerby-känsla eller samma busighet i sig. Det är intressant hur vissa Astrid Lindgren blivit förknippad med vissa böcker, och inte andra. Hur vi vill ha henne till en sago-tant i de småländska byarna eller det mystiska Nangijala

Mars tycks bli barnbokens månad. Tur att man inte blir för gammal att läsa böcker. ;-)
Vad läser ni i mars?

söndag 15 mars 2015

Kulturell kapitalism?


Det fina vädret slog till i veckan och bloggandet har nerprioriterats till förmån av vårvädring av cykeln. Hoppas att ni haft en lika härlig helg. Jag blev tipsad i veckan om den här mini-föreläsningen av filosofen Slavoj Žižek som är fint och pedagogiskt animerad, First as tragedy, then as farce. Så nu tipsar jag vidare! Det är en intressant betraktelse om våra konsumtionsvanor, välgörenhet och etik. Žižek talar om kulturell kapitalism som han menar inträdde efter 1968 där konsumtionen idag erbjuder allt det som tidigare var lite alternativt och kopplat till anti-konsumtion. Till exempel etik, välgörenhet, miljömedvetenhet... Just välgörenhetsbegreppet är det som problematiseras. Lösningen borde snarare vara att ändra om hela samhället så att fattigdom inte kan existera, om jag förstår honom rätt.

Berätta gärna vilka funderingar ni får och tolkningar ni gör av den här filmen.

Argumenten får mig att tänka på Warren Belascos studier. Nu var det ett tag sedan jag läste honom och då har det varit fragmentariskt, men jag tänker att boken Appetite for Change: How the counterculture took on the food industry kan vara en bra bakgrundsberättelse till ovanstående film.

torsdag 12 mars 2015

Yes box

Då och då hör får jag på en fråga ett svar som låter om "yesbox". Jag har aldrig begripit mig på om det bara är ett roligt sätt att säga "ja" eller har en djupare mening. Folkloristen/folklivsforskaren/etnologen Bengt af Klintberg har skrev en intressant krönika i SvD 2003 i vilken ursprunget till begreppet söktes och rötterna hittades i medeltida skämt.

Men jag är fortfarande något osäker på användandet av uttrycket. Hur, när och varför använder ni yes box? Och finns det en motsvarighet till no? Förutom då nix pix som antagligen mest är ett rim.