En resa för livet

När det här publiceras är jag på väg tillbaka hem efter nästan tre veckor på resande. Var har jag då hållit hus?

Jo, jag had bland annat spanat in den här vilda hoppande krabaten. Och hört föredrag om varför det kommer sig att man inte äter dess kött i den utsträckning man hade kunnat.

Jag har suttit och arbetat på bibliotek med den här utsikten. 

Och så har jag varit och sett opera här.

Ja men visst, hur kan det vara något annat än Australien? Ni som följt bloggen en längre tid minns kanske att jag för fyra år sedan var på väg till Nya Zeeland för att resa runt i två månader och skulle inom Sydney på vägen. Resan blev inställd lite mer än en månad innan avresa, trots ett års planerande. Sedan dess har jag haft svårt att lita på folk, men det är en annan historia. Men de här fyra åren har lärt mig mycket. Om jag vill något riktigt mycket, så är det faktiskt bara jag själv som kan iscensätta det. Ja, jag får göra det på egen hand, men den enda som står i min väg då är jag själv.

När den här konferensen med lämpligt tema dök upp så kändes det för bra för att ignorera. Mina handledare uppmuntrade mig att skicka in ett abstract ("ansökan" om att få presentera min forskning) och några månader senare kom ett positivt besked. Givetvis rimmar sådana här långa resor illa med mina tankar kring klimatet. Det är en svår balansgång det där med att resa samtidigt som man tänker på miljön (Maria har bloggat mod detta här). För att göra det mesta av resan tog jag därför kontakt med ett universitet som sysslar med spännande forskning och frågade om jag fick komma på besök. Jag hade gärna stannat längre om det inte hade varit en ekonomisk fråga. Nu hade jag i och för sig lyxen att få stora delar av resan betalad av jobbet, men det var ändå en del som jag själv bekostade.

Resan gav mig många nya kontakter och jag lärde mig om Australiens historia och nutid som jag aldrig haft en aning om (och som jag säkert får tillfälle att återkomma till). Dessutom fyllde jag på mitt tömda förråd av solenergi och kan förhoppningsvis orka med några månaders dystert Sverige-väder till.

Givetvis har jag blivit väldigt sugen på att återvända till Australien en dag, men det är inte absolut inte ett nödvändigt behov. Med mig har jag fått minnen och erfarenheter som jag kommer bära med mig resten av livet. Det gör gott. Nya Zeeland däremot är inte bortglömt. Jag har börjat spara, några hundralappar i månaden, för att kunna göra det där äventyret jag suktat efter sedan jag gick på mellanstadiet. Målsättningen att kunna åka när jag disputerar. När, inte om.

"Baren eller barnen"

Rubriken syftar på en mycket opassande rubriksättning till en artikel på Svenska Dagbladet som handlar om ett resmål som passar flera olika resesyften. Själva artikeln (med en annan rubrik) uppmuntrar förvisso inte föräldrar att sitta på baren med sina barn, men ändå. Osmakligt.

Har för övrigt ställt frågan till SvD hur de tänkte kring rubriksättningen.

Midsomer-koden

Att jag är en deckarnörd har säkert inte undgått någon vid det här laget. Morden i Midsomer är en av många serier jag följt genom åren, även om jag måste medge att jag numera ser avsnitten mest ifall jag inte har något bättre för mig en kväll inte för att det är just det programmet. Det har blivit ett slötittar-program. Jag har inte sett alla avsnitt, säkerligen långt ifrån med tanke på hur många säsonger de spelat in, men jag har tillräckligt många för att kunna se ett mönster. Givetvis kretsar programmet kring mord i ett fiktivt grevskap. Mordstatistiken i de söta små byarna är hissnande, att någon ens vill bo kvar eller har förtroende för polisen där är emellanåt förbluffande. Poliskommissarie Barnaby - eller hans kusin Barnaby i de nyare säsongerna - tänker i banor som ofta är oförståeliga för den undersåte (Sgt Troy eller DI Jones) som får ansvar för fixa kaffe och vara chaufför.

Andra återkommande drag i serien:

• Avsnitten börjar gärna med att hela eller delar av familjen Barnaby besöker någon slags marknad, festival, fest, fundraising event i den by som mordet kommer att äga rum.
• Jones är normalt på mordplatsen före Barnaby.
• Barnabys fru är ofta i den aktuella byn i samband med mordet eller känner någon som är berörd. Hennes adressbok torde vara väldigt tjock. Hon verkar också vara duktig på att "poker her nose into everything".
• Antanabys fru är ofta i den aktuella byn i samband med mordet eller känner någon som är berörd. Hennes adressbok torde vara väldigt tjock. 
• Större delen av den brittiska skådespelareliten har varit med i något avsnitt.
• Sgt Troy/DI Jones flirtar gärna med en kvinna men något eventuellt förhållande verkar sällan vara längre än ett avsnitt.
• Majoriteten kör som galningar på landsbygden, buss verkar inte vara ett typiskt färdmedel. Å andra sidan känns det rätt befogat, britter tycks köra snabbt på snirkliga vägar även utanför fiktionen.
• Barnaby ser det som en självklarhet att de med lägre rang gör de jobbiga uppgifterna. Exempelvis sådant som kommer att smutsa ner kläderna eller komma med kaffe. 
• Ett besök på puben är nästan oundvikligt, det är där man får veta det oanade. Så är det i de flesta brittiska serier i och för sig. Det är ju en del i den vardagliga brittiska kulturen. 

Fler återkommande moment?

Förkortningar och exkluderande

När jag var ny på jobbet möttes jag av ett moln av förkortningar. För alla rutinerade kollegor gjordes tydligen vardagen förståelig genom dessa bokstavskombinationer. Vadå FSR, FOU, MKV, ATP, ISP, STS, ANT…? Jag minns hur dum jag kände mig när man frågade vad de menade, allt tycktes så självklart. Ibland fick jag fråga flera gånger, för de var så lätta att blanda ihop. Att jag nu förstår dem och kan använda dem i dagligt tal måste betyda att jag integrerat mig på arbetsplatsen. Men ändå, varför tycker vi det är så kul att komprimera saker till olika kombinationer? Och tänker vi på hur exkluderande jargongen är för utomstående?

En röst i etern

Om ni undrar vad jag sysslar med för tillfället så är det lite av varje. En fullständig rapport kommer så småningom. Som smakprov kan jag i alla fall säga att jag gjort radiodebut. Men inte av svensk radio, tack och lov. Så jag fick prata engelska. Jag låter helt annorlunda när jag pratar engelska än när jag pratar svenska, så det kändes skumt att lyssna på. Som de flesta andra så gillar jag inte lyssna på min egen röst men eftersom jag spenderar timmar med att transkribera mina intervjuer så har jag vant mig något.

Nu var det ju dock inte jag som intervjuade utan det var ombytta roller. Att prata utan manus och utan att veta vilka frågor man skulle få var lite läskigt (men det var som tur var inte direktsänt) och resulterade i några märkliga meningsuppbyggnader och betoningar. Ibland kan jag lura i folk att jag är britt (britterna är inte helt lättlurade dock), det gick nog så där den här gången. Men andra har sagt att intervjun gick bra så jag lyssnar på dem.

Men visst är det lustigt att man har svårt för sin egen röst? Det är lite som att ha svårt för sin egen spegelbild. Varför är man så självkritisk?

3-sekundersregeln

Ibland när någon tappar mat på golvet och tar upp det snabbt säger de att det var inom tre-sekunders-regeln så då är det okej att äta den. Tre sekunder är ibland utbytt till fem eller tio. Jag blir nyfiken på vad man tror händer efter dessa sekunder. Blir matbiten invaderad av småsmå mikroorganismer på fjärde sekunden som gör den oätlig?

Jag måste erkänna att jag förr nog automatiskt slängde småbitar av mat som jag hade tappat på golvet. Idag sköljer jag nog mest av det, om det inte något i mer kladdig form. Jag tänker mig att den inte hinner att bli dålig eller förorenad på den lilla stunden. Å andra sidan beror det på ifall jag tappar det på mitt köksgolv (vilket jag förvisso inte dammsuger så ofta) eller utomhus. Utomhus är det alltid en no-no.

Använder ni er av tre-sekunders-regeln? Var går går gränsen för vad som fortfarande är ätbart? Direkt när matbiten nuddar golvet? En minut? Och vilka saker skulle ni inte äta om de fallit på marken?

Läkemedelsreklam

I Nordamerika sänder de emellanåt reklam för vad jag uppfattar som receptbelagda läkemedel. Kanske är tanken att man ska gå till doktorn och säga att man hellre vill ta en annan medicin. Freedom of choice! Själv litar jag nog mer på läkaren än på TV:n.

Det intressanta är dock att de också rabblar upp alla biverkningar och allvarliga symptom man kan få av att ta medicinen. Gärna i snabbt tempo och i dovare tonläge. Det är som att läsa bipacksedeln fast läskigare. Det blir genast väldigt väldigt olustigt att ta medicin. Då och då går det larm om att läkare skriver ut för mycket antibiotika och allt vad det är, och att bakterier blir resistenta mot medicin. Kanske ska man köra lite dova slingor i väntrummet om alla biverkningar man kan få av medicin, och vips så är det många patienter som avstår att hämta ut receptet. Å andra sidan kan det också få konsekvenser.

Vad tycker ni - hiss eller diss för läkemedelsreklam?