söndag 7 februari 2016

Att tacka nej

I veckan har jag haft ett litet dilemma. Jag har behövt tacka nej till ett erbjudande. Det låter kanske inte så svårt, vi tackar nog alla nej till saker dagligen. Att tacka nej till telefonförsäljare eller choklad är småpotatis och jag har aldrig varit någon som faller för grupptryck när något känts fel. Men det finns sådant som är svårare att tacka nej till eller som kräver viss finkänslighet i nej-tackandet. Det här var ett erbjudande som visserligen var intressant, som var hedrande och som kanske till och med skulle kunna leda till jobb. När jag bollade frågan med en vän så var dennes instinktiva reaktion "så klart du ska tacka ja!" Det var alltså ett erbjudande som de mest (strategiskt) funtade människorna skulle säga ja till. I synnerhet de personer som vill stanna kvar i akademin och vet hur svårt det är att hålla sig kvar när de erhållit sin doktorsexamen. Det är få som har lyxen att få välja och vraka, att kunna tacka nej till att få vara delaktig i universitetsvärlden om det så är att undervisa 5 % eller få 25 % forskning. Det går inte att vara kräsen.

Personen som gav erbjudandet var visserligen väldigt tydlig med att det var helt upp till mig och att det inte förväntades ett ja. Och jag visste ju innerst inne vad som var viktigast för mig. Ändå tog det mig säkert en kvart att skriva det här nej-tacks-mailet. Jag suddade ut. Ändrade formuleringar. Var rädd för att det skulle uppfattas som ett avfärdande av personen. Det fanns också en viss oro för att jag kommer gå miste om ett gyllene tillfälle, att jag brände broar eller att jag kommer ångra mig om ett år.

Just nu ångrar jag inte mitt beslut, jag lyssnade på min inre röst och fick ett förstående svar tillbaka. Men det fick mig ändå att fundera över svårigheten med att säga nej. Som när jag erbjuds förtroendeuppdrag, då ringer alla ansvarsklockor i mig. När har ni som svårast att säga nej? Vilka strategier har ni för att hantera de situationerna?

lördag 6 februari 2016

Vitbok

Idag, den 6 februari, är det samernas nationaldag och i mars kommer en 800 sidor lång vitbok om svenska kyrkans relation med samerna: De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. Forskare har gått igenom olika aspekter av hur samer behandlats, separerats, mätts, tvångsförflyttats... (läs mer i DN:s reportage). Det var inte länge sedan jag upplystes om hur svenska staten och samhället behandlat urfolken, det lärs ut väldigt lite om detta i skolan och talas inte mycket om i samhället. Jag ämnar att beställa vitboken för att råda bot på de kunskapsluckor jag har.

Nyheten om vitboken fick mig att fundera över vad en vitbok är. Min vaga bild är att det varit en form av försoningsbok där man gör upp med sitt förflutna. Till exempel har regeringen har tidigare givit ut en vitbok om övergrepp på romer (Den mörka och okända historien - Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet). Kyrkans vitbok är alltså skriven av forskare, så vem kan skriva en vitbok? Och när bedöms den vara "tillräckligt" försonande?

Nationalencyklopedin ger en helt annan beskrivning av vad en vitbok är. Enligt den är det en publikation från Utrikesdepartementet som slår fast regeringens ställningstagande i utrikespolitiska frågor, vilket också är vad som står i SAOL. Namnet kommer från att liknande publikationer i Tyskland bar vitt omslag. En mer allmän användning av ordet är tydligen "faktasammanställning" eller redogörelse för en historisk händelse. Ordet stammar tydligen  till 1890. Min förförståelse av ordet har alltså varit något felaktig, kanske har jag associerat det med vite, en slags böter för att man brutit en överenskommelse. Tydligen blir man aldrig fullärd, vare sig i sitt modersmål eller sitt lands historia.

söndag 31 januari 2016

Det perfekta blogginlägget

Numera finns det ju bloggskolor att gå för att bli en skicklig bloggare. Men när jag började för snart tio år sedan var det mer enkelt, även om det fanns proffsbloggare redan då. I början hade jag kanske en naiv förhoppning om att en blogg kunde få jättemånga läsare. Jag tror jag grusade det ganska tidigt genom att skriva om tvättkorgar som aldrig sinar och en mystisk grej på väggen. Snart förstod jag grejen med att blogga, det var ju att få kasta ut alla sina konstiga tankar och få svar från helt okända men fantastiska människor.

Efter tio år i bloggvärlden så är antalet inlägg nu uppe i 1469 inlägg (inklusive detta). Ifall nu någon ville veta. Antalet besökare - både trogna följare och okända googlare - har ökat genom åren. Vissa inlägg har hamnat högt upp i söktjänsternas optimeringssystem, andra tycks ha blivit glömda. För att råda bukt med det senare finns till vänster numera en nostalgi-resa som växlar en gång i månaden.

Vilka inlägg är det då som jag fått mest "uppmärksamhet" för? Vilka mysterier är det som svensktalande googlare grubblar på? Går det att skönja ett mönster? Går det att knäcka koden för vad som är det perfekta bloggmysteriet? Mina bästa läsare, jag kan idag presentera exklusiv statistik, aldrig tidigare visad i denna blogg:
Skärmdump: Topp 10 bloggmysterier maj 2010-janari 2016.
Ett inlägg utklassar allt. Nämligen min språkliga fadäs med uttrycket raincheck. Min teori är att varje gång en person hör detta för första gången så söker de på internet, hittar min blogg, använder det dagen efter i ett en konversation, varpå den andra parten tvingas googla det, hittar min blogg, använder det dagen efter i en ny konversation, osv... I övrigt är den svensktalande världsbefolkningen intresserade av språkliga frågor, hur man kör bil, får bukt med en omogen mango och insekter, hårprodukters innehåll samt hur man tar bort sig från olika internetregister. Vissa inlägg har boostat sina siffror genom spökläsare och julkalenderstävlingssvarssökningar. Min storhetstid verkar ha varit mellan 2007-2012.

Vad handlar då det perfekta blogginlägget om? Om språk eller om mat, tydligen. Om sådant som kan förekomma i vardagliga sociala konversationer. Tvättkorgar är visst alldeles för intimt och privat. Och privata vill vi inte vara, åtminstone inte offentligt, vilket plats tio på listan vittnar om.

Så vad gör jag nu? Sadlar om till att studera språkvetenskap och blogga om mat? Nej, jag tror nog allt att jag fortsätter som förr. För det ideala blogginlägget är inte det som hamnar längst upp på sökmotorns resultatlista, utan det är den text som genererar funderingar, frågor och svar från er. Det som stimulerar en bloggemenskap. Och du som precis googlade "det perfekta blogginlägget" - lämna gärna en liten kommentar och bli en del av denna gemenskap. Ha en fin vecka så hörs vi snart igen!

torsdag 28 januari 2016

Skraplotter och ogiltiga kontrollrutor

Giltig kontrollruta.
På skraplotter brukar det finnas en hörn som inte får skrapas. En kontrollruta som förvandlar vinst till ingenting om den skrapats på. Vad är egentligen funktionen med denna kontrollruta? Är det ett sätt att kolla hur bra folk är på att hålla sig från att skrapa även här?

Eftersom jag är obotligt nyfiken så beslutade jag mig för att undersöka saken lite närmre. Och efter att ha skrapat denna kontrollruta (på en nitlott) kan jag avslöja att det sitter en slags QR-kod och sifferkombination under. Dessa säger mig ingenting, men är säkert kopplat till något kontrollsystem hos lott-utgivaren. Att de scannar av koden och så säger maskinen "jackpott!", "nit" eller "fusk!" Jag misstänker att denna ruta måste hållas oskrapad för att garantera att det inte är en hemmakonstruerad lott.  
Plötsligt hände det... inte. Nitlott med ogiltig kontrollruta.
En annan sak jag funderar över är vad skrap-skiktet är gjort av. Och kan jag lägga en lott i pappersåtervinningen med eller utan skraphinnan kvar?

Det ska visst gå att göra eller beställa en slags skrap-facit till skoluppgifter som gör att eleverna själva kan rätta sina uppgifter samtidigt som de svarar på flervalsfrågor. Jag tänker att konceptet kan utvecklas och bli en kul quiz-grej på partyt. Först tänkte jag att det krävs en skraplottsmaskin till detta, men efter lite googling så hittade jag några alternativ. Här är ett recept som kräver akrylfärg och diskmedel som jag känner visst behov av att testa.

tisdag 26 januari 2016

Utseende på gymmet

Jag vill egentligen inte kritisera att folk lägger ner mycket tid och pengar på sitt utseende, det är upp till var och en. Men jag tycker det är synd att det är ett väldigt utseendefixerat samhälle vi lever i när personer inte känner sig bekväma med att se hur som de fötts till att se ut. Sedan finns det förstås en aspekt av identitetsskapande i att ändra sitt utseende. Olika subkulturer och modetrender påverkar exempelvis frisyrer, kläder, sminkning, sätt att tala och kroppsrörelser.

När jag ser sminkade personer på gymmet börjar jag fundera över detta identitetsskapande. Å ena sidan är detta en plats där människor svarvar sina kroppar för att nå ett visst hälso- och/eller kroppsideal, å andra sidan är det ett ställe där vi också svettas väldigt mycket och visar upp en mer intim sida av oss själva. Att låta svetten rinna är inte lika okej i alla offentliga miljöer. Gymmet är också väldigt trendkänsligt, det går att se väldigt snabbt när nya moden för träningskläder gör entré. Men när jag ser ett sminkat ansikte funderar jag över ifall det handlar om en osäkerhet att visa sig utan den offentliga ytan som visas utåt i t.ex. arbetsliv och sociala sammanhang, eller om det är ett behov av att vidhålla sin identitet överallt?

Om inget annat väcker det här rent praktiska funderingar hos en som inte är så bekant med sminkavdelnignen: Är man inte supernojig för att makeupen ska rinna av när man anstränger sig? Eller finns det gym-beständigt-smink?

söndag 24 januari 2016

Panta mera

Pant.
Pantsystemet är ju genialt. Folk får betala en krona extra för varje flaska och eftersom pengar är något människor tycks ha lättare att relatera till än miljö- och klimatförstöring så lämnar de flesta tillbaka flaskorna för att få tillbaka sin slant. Det får snurr på återvinningen och panten kan dessutom skänkas bort till välgörande ändamål för den som vill göra det.

Jag funderar på om det skulle gå att expandera pant-systemet för att uppmuntra återanvändning. Det lär ju finnas en gräns, om människor tvingas betala pant på varenda glas- och konservburk kanske det blir lite väl extremt (eller så uppmuntrar detta till att varor säljs i lösvikt i förpackningar som tas med hemifrån?).

Under förutsättning att de är hela och rena skulle ett pantsystem på äggkartonger, pepparkaksburkar i plåt, vinflaskor, ketchup-flaskor, nagellacksflaskor och schampoflaskor kanske vara något. Eller kanske till och med på skridskor, vinterjackor, spisar och mobiltelefoner? Det skulle kanske göra konsumtionen lite smartare? Om man inser att det finns pengar i fjolårets vinterjacka så torde man lämna in den när man köper en ny eller fundera över hur många jackor man behöver egentligen. En fungerande vitvara skickas inte till tippen bara för att köket ska renoveras. De inlämnade produkterna borde antingen gå att sälja igen eller bli till något nytt. Detta skiljer sig alltså från nuvarande regler på återvinningen där det som lämnas tillfaller återvinningsföretaget och inte får tas av någon annan.

Har ni några fler förslag på fler produkter som skulle kunna ingå i ett pantsystem? Eller är ni kanske kritiska till pant?

onsdag 20 januari 2016

Banktid - ett parallellt universum?

Det är år 2016. Å ena sidan är det charmigt och kanske nyttigt att vissa äldre traditioner håller sig kvar och tvingar ner oss i ett lugnare tempo. Men, å andra sidan, börjar vi vänja oss vid att väldigt mycket är på något vis tillgängligt nästan när som helst. Det finns mataffärer som har öppet 7-23 varje dag, eller till och med ännu längre. Långlördagar börjar bli sällsynta nu när allt fler butiker har öppet sju dagar i veckan. E-butikerna tillåter oss att shoppa hela natten lång om vi så vill. Mobiltelefonerna tillåter oss att kommunicera var vi än befinner oss, så länge det finns täckning vill säga. E-mail gör att vi inte behöver invänta postens lådtömnings- och utdelningstider ifall vi vill ha iväg något supersnabbt.

Hur kommer det sig då, att i år 2016 så är många banktjänster otillgängliga under helger och kvällar? Varför kan inte en överföring via internetbanken till en person i en annan bank genomföras direkt (det går ju inom banken) på en fredag kväll utan sker först på måndagen? Hur kommer det sig att räkningar inte registreras på momangen utan efter någon hemlig banköverenskommelse? Här spekulerar jag, så klart, men den där magiska gränsen klockan 12.00 eller 13.00 är för mig väldigt mystisk. Jag föreställer mig att alla överföringar sker elektroniskt utan detaljövervakning, så varför kan inte räkningen registreras på eftermiddagen? Om alla räkningar och överföringar samlas på hög efter detta klockslag borde ju servrarna jobba sig svettiga varje vardagsmorgon klockan 8.00, eller när bankerna nu öppnar.

Hur kommer det sig att banktiderna är så annorlunda de andra tiderna i samhället? Är det så att banken lever kvar i ett (historiskt?) parallellt universum? Och vad gör de på banken efter klockan 14?