Om forskning och vad ni får för pengarna

Arrangemang som tolkning av boken Kris i forskningsfrågan. Tårtfatet kan symbolisera såväl "elfenbenstornet" som den "kaka" med pengar som fördelas till de få procent som faktiskt får forskningsfinansiering.

Jag har nyligen läst Hanne Kjöllers debattbok Kris i forskningsfrågan: Eller: vad fan får vi för pengarna? Den väckte en del funderingar, varav jag tänkte utveckla några här. Men först vill jag besvara frågan som ställs i undertiteln.

På frågan "vad fan får vi för pengarna?" så är svaret: mig.

Ja inte denna blogg, den är ett hobbyprojekt som sker på fritiden. Men ni har ju finansierat såväl min utbildning som forskarutbildning och beviljade forskningsmedel. I gengäld har ni fått en avhandling, några artiklar (alla med så kallad open-access, dvs tillgängliga för alla att läsa), "lyxen" att då och då läsa om mig i tidningen, läsa populärvetenskapliga blogginlägg (inte här) samt vid speciella tillfällen höra mig på radio och se mig på lokalnyheterna. Men det ska medges, ni ni har rätt att vara besvikna på den låga graden engelskspråkiga publikationer och därmed lågt citeringsindex. Dessutom kommer min forskning inte leda till något viktigt vaccin eller lösa ett vardagsproblem, men förhoppningsvis bidra med nya perspektiv på vårt samhälle och vår kultur.

Hanne Kjöllers utgångspunkt är att den svenska forskningen inte står sig inte internationellt. Den har tappat mark de senaste decennierna men ändå pumpas pengar in i forskningen. Men också att mycket forskning inte håller kvalitet (när den reproduceras) eller inte publiceras (pga noll-resultat). Mycket av boken rör fält som jag inte är insatt i, såsom medicinsk forskning. Boken fokuserar på forskningen, inte utbildning, även om de båda i realiteten har flera viktiga beröringspunkter. Utgångsproblemet var, måste jag erkänna, något ny för mig. För inifrån "elfenbenstornet" känns som allt handlar om kvalitetsgranskning och kvalitetsuppföljning.

Det är i grunden en viktig bok, även om jag inte håller med om allt och tycker det finns fler aspekter att beakta. Boken har väckt känslor, och fått en del kritik. Liksom regering, myndigheter, vården och andra samhällsinstanser så ska akademin också kunna granskas och diskuteras. Framför allt bör forskare också kunna ta debatten. Eller ännu bättre: föregå debatten och ingjuta förtroende för forskningen. Men det blir givetvis problematiskt när det endast handlar om försvar, och inte en konstruktiv dialog.

I några avseenden upplever jag en del motsägelsefullhet. Å ena sidan tycks forskarvärlden utmålas som inskränkt där forskare är i beroendeställning till varandra. Å andra sidan, kritiseras det att utomstående icke-akademiker tar plats i universitetsstyrelsen för att förutsätts inte vara tillräckligt insatta i forskningsfrågor. Vissa exempel, såsom brister i forskning gällande exempelvis reproducerbarheten, upplever jag vara på internationell nivå. Inte för att Sverige skulle vara bättre (tvärtom enligt Kjöller), men det gör det ibland svårt att veta om problematiken är generell för all forskning eller specifikt för forskning finansierad av Sverige. Systemet med kollegial granskning (peer-review) kritiseras eftersom de som granskar artiklarna kan ha egenintresse och lyfta fram sina egna artiklar. Samt att många artiklar hamnar bakom betalväggar. Samtidigt är detta ett system som förekommer världen runt för tidskrifter som har så väl artikelförfattare som granskare från alla möjliga länder, huruvida svenska forskare skulle vara mer benägna än andra att lyfta fram sig själva i denna kontext framgår inte riktigt. Men ja, det är ett problem att ett viktigt mått inom akademin mäts i antalet publiceringar i högt rankade tidskrifter samt hur många gånger andra forskare citerat dessa artiklar. I min mening bör kvalitet vara a och o.

En annan gliring som antyds är att vi har för många universitet i Sverige (då fler högskolor på senare decennier blivit universitet). Att satsningen på att sprida akademin geografiskt och demokratiskt snarare leder till fler (enligt Kjöller mediokra) forskare och sämre forskning. Det här är jag inte insatt i, men det finns en problematik i alltför små och isolerade forskningsmiljöer. Tidigare har jag varit lite kritisk till det här med akademisk rörlighet, dvs att forskare förväntar att röra på sig, flytta mellan universitet, vidga vyer, skapa nya kontakter, utveckla sin forskning på bekostnad av sociala faktorer. Det sistnämnda kan ju innebära flytt från vänner och familj, framtvinga att partners byter jobb eller långa pendlingar. Idag ser jag mer fördelar med att röra på sig inom akademin, även om det så "bara" rör sig om ett lärarutbyte på några veckor. Alla kan kanske inte flytta på sig, men det behöver vara mer rörelse för att en verksamhet ska kunna utvecklas. Nytt blod tillför nya tankebanor, skapar nya synergier, nya samarbeten och förhoppningsvis högre kvalitet.

Det är alltså en debattbok med kritiska perspektiv. Ibland är det svårt att veta vad (om något) är bra i den svenska akademiska världen enligt författaren. Ändå är jag glad att jag har läst den. Dels för att den något mer pedagogiskt förklarar vissa fenomen jag inte fått grepp om efter under min egen forskarutbildning (shame on me?). Dels för att jag hoppas att den kan öppna upp för diskussion inom akademin.

Andemeningen i Kjöllers bok måste nog förstås som att forskningsprocessen (inklusive politiken och medelsfördelningen) måste stärkas. Dels så så att forskningsproblemen är välförankrade och ämnar att lösa ett reellt problem som det finns ett faktiskt behov av att lösa. Dels att resultaten kommer samhället till nytta, både de som är banbrytande och de som "inte säger något", och framför allt att de inte låses bakom betalväggar. Här går det så klart att hitta invändningar. Men kokar vi ner det ytterligare, till att forskningen ska vara transparent, förhålla sig till kvalitets- och etiska principer, samt att resultaten kommer samhället till konkret nytta (t.ex. som vaccin eller som tillgängliga publikationer), då borde det inte vara så mycket att bråka om.

Nåväl, det var några reflektioner från mig, en av alla "mediokra" forskare.