Avbrott i vardagen och tankar om sociala gränser

För många år sedan läste jag en text av historikern Frank Trentmann om avbrott.* Jag minns den inte i detalj men tog med mig just hur sådant som strömavbrott gör att de vardagliga rutinerna stannar upp och att det synliggör sådant som man annars tar för självklart.

En sådan sak hände nu i helgen. Vi bor i ett flerfamiljshus och kände när vi kom hem att det luktade mat, trots att vi inte lagat någon mat just denna dag. Märkligt. Än mer märkligt att det inte luktade något på våningsplanet för där brukar man kunna roa sig med att gissa maträtten som grannarna tillagar. Det gick någon timme och matdoften tilltog. Vi gick runt och sniffade. Doften var som starkast i badrummet, här luktade det intensivt av stekt kött, nästan som att någon tillagade det inne hos oss. Sakta går det upp för oss att husets fläkt stannat.

Nu är ventilationen lagad och vi är åter till normaliteten. Samtidigt så får det mig att fundera över hur ventilationssystem och isoleringsmaterial fått människor att förhålla sig till varandra på andra sätt än förr när boendeförhållandena för många var knappare. Trots att många av oss lever vägg i vägg med andra så ska ljud och dofter motas bort. Grannarna ska knappt märkas. När grannarna hörs för mycket är risken att det ses som störningar. I sökandet efter en annan text jag för länge sedan läst, för att utveckla mina tankar hittade jag en studie om just kroppar, materialet och känslor i danskt grannskap. Jag fastnade för följande citat:

Other material and sensorial aspects—such as sounds, smells and moving objects—that transgress physical boundaries and are experienced as having a life on their own illustrate the way that materiality and social relationships influence one another. The different examples of sensorial aspects of neighboring highlight how homes are penetrated from outside and arouse negative sensations of involuntary awareness of others’ private lives, of mutual invasion and of personal attacks in a neighbor war. (Jensen, 2024: 328)**

Medan jag känner igen mig i att vilja ha det tyst och lugnt runt omkring mig (och helst inte känna oset från andra personers köttstek) så fascineras jag över just hur många av oss lever så nära inpå varandra men samtidigt väldigt, väldigt långt ifrån varandra. Inom kulturvetenskaperna beskrivs ofta människan som en social varelse, men i vissa kulturella kontexter har det sociala alltså sina tydliga gränser. Som med hemmets väggar - och tydligen då också dess ventilationssystem...

*Trentmann, Frank. (2009). ”Disruption is Normal: Blackouts, Breakdowns and the Elasticity of Everday Life”. I Time, Consumption and Everyday Life: Practice, Materiality and Culture, redigerad av Elizabeth Shove, Richard Wilk, och Frank Trentmann. Berg.

**Jensen, Tina Gudrun. (2024). Extensions: The Embodiment, Spatiality, Materiality, and Sociality of Neighboring in Danish Public Housing. Space and Culture, 27(3), 319-331. https://doi.org/10.1177/12063312231220265  

Kommentarer

Eva Maria sa…
Mycket intressanta reflektioner! Jag sålde en lägenhet en gång som jag bott i ganska länge och när det kom en köpare och tittade så ställde hon många väldigt detaljerade frågor som t ex om det hördes när grannarna spolade i toaletten eller såg på TV. Jag var ganska ung så jag hade inte själv observerat några ljud alls från grannarna (kan ha berott på att jag själv förde en del ljud!). På kvällen efter hennes besök satt jag i min soffa och helt plötsligt hörde jag alla möjliga ljud från mina grannar och funderade på hur jag stått ut med det! På ett sätt var det synd att hon gjorde mig uppmärksam på ljuden som jag dittills lyckats stänga ute!
Ja, också viktigt att bli medveten om saker man tar för givet och vara tacksam när saker flyter på och fungerar! <3
Matilda sa…
Eva Maria > Åh vilket klockrent exempel på hur man blir självmedveten av andra människors kommentarer. Tack för att du delade!
Anni sa…
Det stämmer ju in på det intressanta att vi alltid ställer oss/sätter oss på lagom avstånd från okända - i köer eller på bussar/tåg. Tydliga gränser ...
Matilda sa…
Anni >> Verkligen! Varför har vi blivit så rädda för andra människor?