Åldersgräns på mobiler?
Det är på fruktavdelningen - i matbutiken här nere där jag bor - som jag befinner mig när jag får ett sms. Jag halar upp min mobil, den tredje i ordningen sedan 14-års ålder. Läser det inkommande meddelandet och fäller ihop den ihopfällbara krabaten och returnerar den i innerfickan på jackan. Någon meter ifrån mig ser jag en pojke i 6-7-årsåldern (han skulle lika bra kunna vara 5 eller 9 eftersom jag är urusel på att gissa åldrar). Han pekar på mig. Och säger:
- Hon har samma mobil jag.
Mamman var inte lika imponerad som grabben var kan jag säga. Efter att hon inte hört vad han sagt och han fått upprepa samma sak 2-3 gånger svarar hon:
- Och?
Inte det att jag vill ha ensamrätt på min mobil, det i sig är befängt varje dag ser man folk som just har den modellen. Det är snarare så att jag höjer lite lätt på ögonbrynet när så små barn har mobil. Vad ska de med den till? De behöver ju inte den i skolan. Eller? Behöver de den för att ringa föräldrarna när de ska bli hämtade från en kompis? Fast då kan de väl få låna en fast telefon? Vem annars ska de ringa? Har alla deras kompisar också mobiler? Är det en sorts statusgrej, ungefär som "du har ingen mobil så du får inte leka med oss" eller "men, va, den tegelstenen är ju sååå ute, i vår klubb har vi bara Nokia"?
Ponera att det nu inte är för att ringa med eller att det är en statuspryl, vad ska ungarna med mobilen till? Spela Snake eller något annat mobilspel? Fast i så fall borde de ha fått ett begagnat gameboy i stället. Om jag återkommer till grabben ovan och hans mobil så kan jag avslöja att det är en kombinerad mp3-spelare. Man kan alltså lyssna på musik på den. Men om de bara ska lyssna på musik från dem så är ju de vanliga mp3-spelarna både billigare och har större lagrinsutrymme.
Vad tycker ni? Ska det finnas en åldersgräns för mobiltelefoner? Och var borde den gränsen ligga på?
- Hon har samma mobil jag.
Mamman var inte lika imponerad som grabben var kan jag säga. Efter att hon inte hört vad han sagt och han fått upprepa samma sak 2-3 gånger svarar hon:
- Och?
Inte det att jag vill ha ensamrätt på min mobil, det i sig är befängt varje dag ser man folk som just har den modellen. Det är snarare så att jag höjer lite lätt på ögonbrynet när så små barn har mobil. Vad ska de med den till? De behöver ju inte den i skolan. Eller? Behöver de den för att ringa föräldrarna när de ska bli hämtade från en kompis? Fast då kan de väl få låna en fast telefon? Vem annars ska de ringa? Har alla deras kompisar också mobiler? Är det en sorts statusgrej, ungefär som "du har ingen mobil så du får inte leka med oss" eller "men, va, den tegelstenen är ju sååå ute, i vår klubb har vi bara Nokia"?
Ponera att det nu inte är för att ringa med eller att det är en statuspryl, vad ska ungarna med mobilen till? Spela Snake eller något annat mobilspel? Fast i så fall borde de ha fått ett begagnat gameboy i stället. Om jag återkommer till grabben ovan och hans mobil så kan jag avslöja att det är en kombinerad mp3-spelare. Man kan alltså lyssna på musik på den. Men om de bara ska lyssna på musik från dem så är ju de vanliga mp3-spelarna både billigare och har större lagrinsutrymme.
Vad tycker ni? Ska det finnas en åldersgräns för mobiltelefoner? Och var borde den gränsen ligga på?
Kommentarer
Vet däremot inte vad jag skulle sätta för åldersgräns?
Om de nu ska ha det, är det också viktigt att man förklarar för sina barn att detta är en dyr pryl, som man ska ha länge. Det har ju hänt fler än en gång att barn kastar runt med sina mobiler och rent misshandlar dem med kommentaren "jag får en ny när den här går sönder".
Dessa föräldrar kommer få problem i takt med att barnen växer och kommer vilja ha dyrare, snyggare, nyare, mer avancerade saker.
Men instämmer: varför de senaste modellerna? Det räcker ju om de kan ringa på den...
Annika >> Ja, det kan ju skilja sig från barn till barn. Genom en diskussion med barnet kan man ju tillsammans komma fram till om barnet är moget för det eller kan ha det ansvaret att ta hand om en mobil och inte - som du säger - nöjesringa för mycket.