Ett absolut (sista) världsrekord?

Nu är det tydligen VM i friidrott. Nu talar alla om medaljer och medaljhopp. Och favoriter. Och rekord. Väldigt mycket om rekord. Och en hel del om världsrekord.

Under de senaste decennierna har rekorden pressats nedåt allt mer. Sekund för sekund, tiondel efter tiondel, hundradel efter hundradel. Tangerat rekord är inte nog. Det ska vara mer än personligt rekord.

Löparbanorna har förbättrats. Skor har förändrats. Simmardräkter har justerats. Spjut har vässats.

Människans fysiska prestation har förvånandsvärt höjts till nya höjder. Med och utan olika preparat (såväl tillåtna som förbjudna).

Men någon gång borde man väl möta en gräns? Någon gång måste det väl ta stopp? Eller? Om man pressar hundradel efter hundradel så borde man väl till sist möta en gräns som inte går att underskrida? Kommer en människa någon gång kunna springa 100 meter på 8 blankt? Går det att hoppa 3 meter i höjdhopp? Kan man hoppa 10 meter i längt med ett ynka avstampshopp?

Och om denna fysiska gräns nås, kommer folk sluta att titta på idrott för att chanserna för rekord är som bortblåsta?

Kommentarer

Cax sa…
Oj!
Det är sant det du säger.
Jag har aldrig tänkt på det så.
Men visst måste det finnas en gräns.
Som du säger...när gränsen är uppnådd, slutar man då att titta?!
För på ett sätt är det ju rekord man vill se.
Men visst är det kul att se vem som är bäst just nu oxå.
Anonym sa…
Jag har inte heller tänkt på det? Fast...människan är ju egentligen ganska enfaldig - kommer man någongång så långt så inbillar vi oss helt enkelt att man kan komma längre och fortsätter ändå! :)
Anonym sa…
ja, jag brukar också fundera över när gränsen är nådd i de olika sporterna. det är spännande att se utvecklingen. i höjdhopp för män till exempel så ökade det med (ungefär) någon centimeter om året fram till 1993 då sotomayor hoppade 2.45. men sen tog det stopp. kommer någon att hoppa 2.46, och varför har ingen gjort det än? på damsidan är det ännu längre sedan rekordet sattes, 20 år sedan (då Kostadinova hoppade 2.07).

men folk kommer förstås att fortsätta titta, även om gränsen skulle vara nådd, för man kan ju aldrig veta säkert. och så vill man ju se om ens egen favorit vinner, även utan att sätta rekord.

har du haft en bra helg?
Matilda sa…
Cax >> oj oj oj, ja :) Jag tror nog inte att man kommer sluta titta, det kommer antagligen fortfarande handla om (nationell) prestige, och nationella/personliga rekord kan möjligen fortfarande slås (om nu inte hela värlseliten lyckas tangera världsrekordet)

Nette >> haha, ja visst är vi enfaldiga. Och med inbillningen som drivkraft så vet man aldrig hur långt man kan nå!

Fredrik >> jag såg läste något liknande i tidningen idag. Om olika grenar på "damsidan" som hade omöjliga rekord, en del var tagna för närmre 20 år sedan. Och i vissa sammanhang kan det ses som en lååång tid. Samtidigt kan jag tycka det är kul ifall det finns något rekord "kvar" från säg 50-talet. Världsrekordsinnehavarna får lämna bort sin titel vart och varannat år är kanske inte lika prestigefullt som att innha det i 50 år...
Anonym sa…
Inressant. Inom idrottspsykologi brukar just vi träna på att alla rekord går att slå. Först i "hjärnan"- och sedan (förhoppningsvis) i verkligheten!

Så än vet vi inte var det kommer sluta :-)
Matilda sa…
maria >> ah... jag antar att det är det man måste göra för att kunna nå bättre höjder/längder/tider osv och då går det inte att säga " nä du, det här rekordet är omöjligt att klå"