När TV blir verklighet, del två

Jag ska nog sluta att skriva inlägg sent på lördagskvällar. Igår hävdade jag mer eller mindre att såporna som visas på TV inte är verklighetsförankrade men att karaktärerna ändå ses som riktiga personer, i stället för de fiktiva fantasifoster som de egentligen är.

Ack så fel man kan ha ibland! Kommer ni ihåg såpan Skilda världar som gick på TV4 under 90-talet? Den om tvillingparet som blev sepererade som småbarn och växte upp i två skilda miljöer. Den ena i en arbetarfamilj och den andra i en överklassfamilj. Mot oddsen träffas de som äldre och blir kära. Inte särskilt realistiskt kan man tycka.

Fel fel fel fel! Som vår käre Brasse skulle uttrycka det. Imorse slog jag upp tidningen och läste om något som verkade hämtat ur en tv-såpa (dessvärre hittade jag ingen länk, men samma nyhet går att hitta här och här). Två tvillingar, sepererade och bortadopterade vid födseln träffar varandra i vuxen ålder, blir kära och gifter sig. Sen kommer det fram att de egentligen är syskon och äktenskapet annulleras. En riktigt obehaglig berättelse för de inblandade, men ändå samma berättelse som fångade tusentals tittare framför TVn för några år sedan. Absurt kan man tycka.

Diskussionen som nu följer i tvillingarnas land, Storbritannien (och som mer ingående beskrevs i dagens pappersupplaga av DN) är att adopterade ska få ha rätt att veta vem deras biologiska familj är. En diskussion jag verkligen inte förstår, för vem tycker inte att de har rätt till det!? I min värld är det en rättighet att få veta ens ursprung.

Kommentarer

Anonym sa…
Absolut. Jag skulle absolut vilja veta inte minst för just det genetiska.

Och jag minns Skilda världar och tyckte att grundstommen var rätt läskig...
Then we live in the same world!
Jeppemannen sa…
Jag håller med, vad är det att diskutera egentligen...Klart att de adopterade ska ha rätt att få reda på vem deras biologiska föräldrar är, inget snack om saken...
Självklart att man ska få reda på det om man vill. Annars skulle man nog känna sig halv och konstig hela livet. Något annat vore grymt.
Matilda sa…
Maria >> Ja, det finns många anledningar till att vilja veta sitt ursprung!

Stellapolaris >> Tydligen!

Jeppemannen >> Men tydligen är det inte så självklart för alla... tyvärr

Miss upsey daisy >> Jo, men samtidigt finns det väldigt många som inte vet om att de är adopterade eller fosterbarn och lever i tron att de bor med biologiska föräldrar och skulle aldrig ifrågasätta detta... :s
Anonym sa…
Ja det är väl så att verkligheten ofta överträffar fiktionen.
Adopterade har självklart lika rätt att känna till sitt ursprung som alla andra.
I bland så överträffar verkligheten dikten som det så vackert heter. Kolla in leta-författar-länken på min sida, den är rolig att titta på om man gillar böcker.
AnnCharlott sa…
Det måste vara en absurd känsla att träffa någon, bli kär, gifta sig och sedan få veta att man är syskon. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas.
Matilda sa…
Cat >> Ja någonstans måste ju manusförfattarna få sin inspiration!

Den tatuerade mamman >> Det var fint sagt!

Anncharlott >> Usch ja, den dagen måste ju ha varit fruktansvärt omtumlande! Jag tror inte att det ens med fantasi går att föreställa sig deras reaktioner eller känslor.
Men tänk om man får barn när man är jätteung och därför bestämmer sig för att adoptera bort honom/henne - något som måste vara otroligt svårt hur ung eller gammal man än är. Sen, flera år senare, när man vuxit upp, blivit mognare, och har lagt adoptionen bakom sig så gott man kan, kommer ens son/dotter tillbaka och man måste ställas till svars för något man gjorde när man var så ung. Men ja, det argumentet står kanske inte över den eventuella identitetskris som adopterade i större utsträckning drabbas av...
Matilda sa…
Sofi >> Frågan är om man någonsin kan lägga en adoption bakom sig. Mamman har ändå fött barnet och oftast varit med det ett bra tag innan adoptionen genomförts. En relation har ju redan upprättats och jag har svårt att tänka mig att det går att till 100% glömma bort och distansera sig från detta barn. Men alla är ju olika förstås...