Sämst eller bäst
Kalla mig elak. Kalla mig knäpp. Men jag måste vara den enda människa som är uppriktigt glad över att "Sverige" (dvs ett gäng grabbar som blivit utvalda att representera landet) åkt ur EM.
Fast det beror inte på att jag missunnar Sverige att få spela viktiga matcher i EM. Eller på en anti-patriotisk-fotbollshelig-tro. Nej, det har inte med det att göra. Visst är jag något glad över att det nu inte kommer ges lika mycket utrymme för fotboll i tidningar och andra medier och mer "viktiga" nyheter kommer i fokus. Det har inte med det heller. Och inte heller att jag och Cat slutit oss samman i en antifotbollsklubb.
Nej nej, det här handlar om något helt annat. Om svenskarnas stora tro på sin oövervinnlighet. Det är ju 15 år sedan (eller nåt) som det senast gick rikitgt riktigt bra för Sverige i fotbollssammanhang. Men ändå tycks det finnas en tro, år efter år, att landet kommer nå topplaceringar i varje tävling som det deltar i. Och varje gång Sverige misslyckas med det, då blir alla sura och besvikna, "för vi kan ju så mycket bättre".
Frågan är om "vi" verkligen är så bra som vi tror "vi" är. ("Vi" är oftast de 99,9% av befolkningen som inte spelar fotboll på elitnivå och därför anser sig vara ett med de elva som står på planen under matchen.) Förvisso hade det inte varit bra rent mentalt för våra landslagsspelare om de och fotbollsförbundet gått ut med att "ja vi är ju inte så bra på fotboll, vi är ju mest här för att ha kul och få spela". Det stärker ingens moral direkt.
Kärnan i det jag vill komma till är den ständiga tron på att vi är bäst i allting. Vi är bäst i fotboll - och se hur bra det gick, inte ens kvartsfinal nåddes. Och vi är ju bäst när det gäller schlager - ja, se hur det gick, långt ner i Eurovision Song Contest. Och vi är bäst på personlig säkerhet och integritet - och se hur det gick när de folkvalda fick rösta om FRA-lagen... Osv.
Det mest ironiska är vilket negativt uppror som startas när Sverige ENDAST är t.ex. femma på listan över kvalitetsundervisning i naturkunskap i skolan (på en lista med 150 länder), eller vad det än må vara. DÅ, då är vi dåliga och skolan måste ses över för att bli bättre. Hey, en femte plats är ju jättebra! Sedan finns det ALLTID utrymme för förbättring och den chansen ska man ta.
Det jag vill säga är väl att är det inte dags för oss att sluta att ta så triviala saker på så stort allvar. Fotboll är lek och inte blodigt allvar. Det samma gäller melodifestivaler. Att sitta och svära i tv-soffan gör varken till eller från. Och är det så viktigt att vara bäst? Bäst på allt?
Fast det beror inte på att jag missunnar Sverige att få spela viktiga matcher i EM. Eller på en anti-patriotisk-fotbollshelig-tro. Nej, det har inte med det att göra. Visst är jag något glad över att det nu inte kommer ges lika mycket utrymme för fotboll i tidningar och andra medier och mer "viktiga" nyheter kommer i fokus. Det har inte med det heller. Och inte heller att jag och Cat slutit oss samman i en antifotbollsklubb.
Nej nej, det här handlar om något helt annat. Om svenskarnas stora tro på sin oövervinnlighet. Det är ju 15 år sedan (eller nåt) som det senast gick rikitgt riktigt bra för Sverige i fotbollssammanhang. Men ändå tycks det finnas en tro, år efter år, att landet kommer nå topplaceringar i varje tävling som det deltar i. Och varje gång Sverige misslyckas med det, då blir alla sura och besvikna, "för vi kan ju så mycket bättre".
Frågan är om "vi" verkligen är så bra som vi tror "vi" är. ("Vi" är oftast de 99,9% av befolkningen som inte spelar fotboll på elitnivå och därför anser sig vara ett med de elva som står på planen under matchen.) Förvisso hade det inte varit bra rent mentalt för våra landslagsspelare om de och fotbollsförbundet gått ut med att "ja vi är ju inte så bra på fotboll, vi är ju mest här för att ha kul och få spela". Det stärker ingens moral direkt.
Kärnan i det jag vill komma till är den ständiga tron på att vi är bäst i allting. Vi är bäst i fotboll - och se hur bra det gick, inte ens kvartsfinal nåddes. Och vi är ju bäst när det gäller schlager - ja, se hur det gick, långt ner i Eurovision Song Contest. Och vi är bäst på personlig säkerhet och integritet - och se hur det gick när de folkvalda fick rösta om FRA-lagen... Osv.
Det mest ironiska är vilket negativt uppror som startas när Sverige ENDAST är t.ex. femma på listan över kvalitetsundervisning i naturkunskap i skolan (på en lista med 150 länder), eller vad det än må vara. DÅ, då är vi dåliga och skolan måste ses över för att bli bättre. Hey, en femte plats är ju jättebra! Sedan finns det ALLTID utrymme för förbättring och den chansen ska man ta.
Det jag vill säga är väl att är det inte dags för oss att sluta att ta så triviala saker på så stort allvar. Fotboll är lek och inte blodigt allvar. Det samma gäller melodifestivaler. Att sitta och svära i tv-soffan gör varken till eller från. Och är det så viktigt att vara bäst? Bäst på allt?
Kommentarer
Önskar dig nu på samma gång en riktigt fin och lugn midsommarhelg! :)
Trevlig midsommar!
Anncharlott >> Det är nästan som teodicéproblemet: Om Sverige är så bra, varför vinner vi aldrig?
Hilda >> Samtidigt måste ju någon ha det, för jag har svårt att tro att något annat land hejar så mycket på Sverige som Sverige gör ;)
Karro >> Ja nu kan det bli lite lugn och ro! :)
Cat >> *rodnar* Tack!
Linn >> Köksbordspredikningar är speciella! Troligvis är det de mest intelligenta och talande dessutom :)