Ett litet rosa band
Den rosa vågen har sköljt in över det oktoberkalla Sverige. Det är dags att enas i kampen mot bröstcancer. Köp ett rosa band och du visar för världen att du bryr dig. Köp ett paket rosa disktrasor och tvätta bort ditt dåliga samvete att du inte skänker till behövande. Köp två påsar rosa godis och du har skänkt några kronor till forskningen. Köp en rosa mobiltelefon och öka risken för att du själv ska få cancer (men hey, 50 kronor går ju faktiskt till bröstcancerforskningen!).
Jag känner mig lite illa till mods när jag ser alla dessa rosa rosetter pryda kavajslagen på var och varannan människa på stan. Missförstå mig inte, jag tycker hemskt synd om alla de kvinnor som årligen drabbas av de hemska svulsterna. Och jag tycker verkligen att forskningen är jätteviktig, inte bara för bröstcancer utan för alla sorters cancerarter. Det är det rosa bandet jag börjar bli skeptisk mot. Det börjar bli en kommersiell ploj. Det ordnas rosa bandet-dagar på stadstorgen och vart tredje företag ska ha med ett litet rosa band i sin annons i tidningen. Det ska manifisteras att man är "med" samtidigt som man får goodwill.
Så länge pengarna går till forskningen så borde jag väl egentligen inte klaga. Det är bra. Folk ska uppmuntras att vara engagerade. Ja, men... Men det börjar bli en liten uppdelning. Det är "vi" och "dom" eller snarare "vi" mot "dom" (där jag får sålla mig till "dom"-gruppen, där man ännu inte har köpt den rosa rosetten). "Vi"-sammanslutningen framställs som den goda sammhällsgruppen som tar ansvar och stödjer. "Dom" är egoistiska, elaka, onda som hellre tänker på sitt än på andras välbefinnande.
Visst, jag är medveten om att jag drar det här på ett alldeles för långt strå. Jag har bara så svårt för när stora grupper enar sig bakom en symbol som får ta så stor plats. Det röda bandet, det för aids-sjuka, tycks inte sälja lika bra (å andra sidan infaller inte aidsdagen förrän den första december). Och jag undrar om folk hade burit upp det röda bandet med samma stolthet och heder som de gör med det rosa.
Bara för att jag inte kommer köpa ett rosa band för att pryda min jacka med, betyder det inte alls att jag inte bryr mig, att jag inte hjälper till på mitt sätt. Jag bara vägrar att följa strömmen. Att plocka upp en modegrej bara för att det är "inne" att stödja bröstcancerforskningen idag är inte min grej. Men visst, det är en fin tanke. En tanke som kanske gått något för långt...
Ps. På tal om rosa så har jag faktiskt lagt upp ett rosa födelsedagskort här.
Jag känner mig lite illa till mods när jag ser alla dessa rosa rosetter pryda kavajslagen på var och varannan människa på stan. Missförstå mig inte, jag tycker hemskt synd om alla de kvinnor som årligen drabbas av de hemska svulsterna. Och jag tycker verkligen att forskningen är jätteviktig, inte bara för bröstcancer utan för alla sorters cancerarter. Det är det rosa bandet jag börjar bli skeptisk mot. Det börjar bli en kommersiell ploj. Det ordnas rosa bandet-dagar på stadstorgen och vart tredje företag ska ha med ett litet rosa band i sin annons i tidningen. Det ska manifisteras att man är "med" samtidigt som man får goodwill.
Så länge pengarna går till forskningen så borde jag väl egentligen inte klaga. Det är bra. Folk ska uppmuntras att vara engagerade. Ja, men... Men det börjar bli en liten uppdelning. Det är "vi" och "dom" eller snarare "vi" mot "dom" (där jag får sålla mig till "dom"-gruppen, där man ännu inte har köpt den rosa rosetten). "Vi"-sammanslutningen framställs som den goda sammhällsgruppen som tar ansvar och stödjer. "Dom" är egoistiska, elaka, onda som hellre tänker på sitt än på andras välbefinnande.
Visst, jag är medveten om att jag drar det här på ett alldeles för långt strå. Jag har bara så svårt för när stora grupper enar sig bakom en symbol som får ta så stor plats. Det röda bandet, det för aids-sjuka, tycks inte sälja lika bra (å andra sidan infaller inte aidsdagen förrän den första december). Och jag undrar om folk hade burit upp det röda bandet med samma stolthet och heder som de gör med det rosa.
Bara för att jag inte kommer köpa ett rosa band för att pryda min jacka med, betyder det inte alls att jag inte bryr mig, att jag inte hjälper till på mitt sätt. Jag bara vägrar att följa strömmen. Att plocka upp en modegrej bara för att det är "inne" att stödja bröstcancerforskningen idag är inte min grej. Men visst, det är en fin tanke. En tanke som kanske gått något för långt...
Ps. På tal om rosa så har jag faktiskt lagt upp ett rosa födelsedagskort här.
Kommentarer
Men jag måste nog tycka att allt som får människor att lätta på plånboken för en god sak är ganska ok. Bara ingen förväntar sig att en och samma individ ska ha råd att stödja allt och alla. (Hamnade i bråk med en person på stan som hoppade fram och ville att jag skulle skänka till just hans organisation. När jag förklarade att jag inte har råd att vara med och skänka till alla, så fick jag världens utskällning)
Cat >> Jag undar om personen som hoppade på dig var från samma organisation som gav mig en utskällning för att jag var trött och hungrig och verkligen inte orkade lyssna på honom (den dagen heller...)
Anncharlott >> Alla bäckar små, som man säger. Man stödjer med det man kan. Själv försöker jag köpa rättvisemärkt då och då och ersätta gåvor med exempelvis gåvokort där pengar skänkts till ett relevant syfte.
Fredrik >> O fler som tänker i mina banor! Fast jag måste erkänna att du är mycket mycket bättre än mig på att skänka. Å andra sidan blir det inte mycket över på 5000 i inkomst per månad när hyra och mat är betald...
Jag har hört fler berätta om den taktiken, säga att de inte bryr sig för att slippa bli fasthållen i timmar. En kompis till mig går och gruvar sig djupt för att han inte svarade "jag tycker det är bra" på frågan om vad han anser om mänsklig tortyr (inte för att han tycker det är bra, utan för chockeffekten).
Tack för att du skrev denna posten! Applåd.
Hoppas det var ok men den var så bra!
Maria >> Så klart det var okej!