Förvandlingar

Blev lite tankfull när jag läste vad Karro skrev härrom dagen, att hon gått från att nästan enbart haft jeans till att bli "klänningstokig", som hon uttryckte det. Jag känner igen det där. Har också varit en sådan som aldrig i hela mitt liv skulle gå i klänning och kjol (förrutom när jag var liten prinsessa på fem år och hade de mest underbara och unika klänningar som min mamma hittade). Men så helt plötsligt, jag vet inte riktigt när det hände, så kom jag ur den fasen och kunde börja använda både kjol och klänningar.

Samma gäller musik. När jag var liten avskydde jag rock och hårdrock, troligen på grund av mina hörselproblem. Idag kan jag lyssna på det och ibland till och med digga det! Jag vet inte ens hur det hände. Förvisso går man genom olika livscykler. För några år sedan åt jag ingen sofistikerad mat alls, idag kan gillar jag Brieost men petar fortfarande bort oliver. Det kan alltså vara någon slags vuxenfas. Eller att man helt enkelt lär känna sig själv bättre ju äldre man blir och blir mer självsäker?

Kanske hör det samman med den förvandling som tycks ha skett hos alla dem som under 60- och 70-talet röstade sosse-rött på grund av tidens ungdomsrevolution men som idag när de sitter med villa och eget företag röstar modrat-blått eftersom de gynnas av lägre skatter.* Eller alla stackare som genomlider grundskolans mobbing men som vaknar till liv och slår ut i blom när de kommer till gymnasiet och hamnar med likasinnade efter intresseval.**

Samtidigt tror man ju att man är samma person som man var för några år sedan. Med det synsättet är det lite skrämmande att se framåt. Jag är hyffsat nöjd med den person jag är idag (visst lite filande och snickrandet på självförtroendet hade aldrig skadat) men jag kommer förändras åtminstone lite längs tidens väg. Förhoppningsvis till det bättre...

*OBS! Grov förenkling!
** För vissa sker det här tragiskt nog inte ens på gymnasiet...

Ps. Uppdaterat på Flitigt