Legoklossar och herrskratt

Vid restaurangbesöket härrom dagen uppstod ett mysterium runt bordet. Vi i sällskapet kunde inte begripa varför det är som så att servitörerna/servitriserna alltid buntar ihop gästerna så tätt intill varandra som det bara går trots att halva restaurangen har lediga bord. Jag vill inte behöva lyssna på andra folks diskussioner eller få mina konversationer överröstade av firmafestande herrars skratt.

Det här händer i princip alltid. Man blir anvisad ett bord intill ett stort sällskap även om det hade varit trevligt med ett i avskildhet. Oftast går det förstås att fråga om man inte kan få sitta vid fönstret eller borta i hörnan i stället och det brukar de inte ha invändningar mot. Men varför ska vi sitta som legoklossar på varandra?

En teori som jag hade var att det beror på den som serverar och vilka bord denne har ansvar för. Dock verkar samma problem infinna sig även när det endast finns en i serveringspersonalen. Eller är det här ytterligare en "svensk" fobi som gestaltar sig i vardagen. Att vi är för rädda att sitta nära någon annan men att resten av världen räknar med gemenskap och vänskap även på restaurangen. Så som busskompis-fobin?

Ps. det uppdateras flitigt på andra håll också ;)