Att leka krig
Killgänget på gården (ca 7-11 år gamla) har lekt krig med plastvapen hela dagen. De verkar ha väldigt kul, men inser nog inte vad de egentligen håller på med. Hörde dem tjafsa lite innan om ifall någon var död eller inte (döda kan ju inte fortsätta skjuta). Och en kille förklarade för en annan att han var polis och hade skottsäker väst, det var därför han inte träffades.
Jag inser ju att det handlar mest om en tafatt-lek med inspiration från dataspel och tv men det gör mig konfunderad. Att leka krig borde ju inte vara något kul, tvärt om. Dessutom misstänker jag att några av barnens föräldrar säkert har krigstraumatiska minnen.
Men var går gränsen mellan att tycka det är kul att leka krig men hemskt att vara i krig? Saknar man empatiförmåga om man tycker det är så kul att man skrattar för att ens kompis trycker två plastvapen i pannan på en? (Ja, jag observerade detta från fönstert tidigare.)
Jag inser ju att det handlar mest om en tafatt-lek med inspiration från dataspel och tv men det gör mig konfunderad. Att leka krig borde ju inte vara något kul, tvärt om. Dessutom misstänker jag att några av barnens föräldrar säkert har krigstraumatiska minnen.
Men var går gränsen mellan att tycka det är kul att leka krig men hemskt att vara i krig? Saknar man empatiförmåga om man tycker det är så kul att man skrattar för att ens kompis trycker två plastvapen i pannan på en? (Ja, jag observerade detta från fönstert tidigare.)
Kommentarer
(förutsatt att det blev rätt länkat nu då :P)
Har läst någonstans att en människa inte utvecklar full förmåga att känna empati förrän i de högre tonåren till tidiga tjugoåren.
Det jag kan tycka är värre är att uttrycket "jamen livet är inte rättvist" som argument från vuxna när lösningar för barn eller andra runt om inte blir helt lyckade. Det om något förstör barnens "istortsätt" medfödda rättvisepatos. Att saker och ting inte är rättvisa i världen det kommer de i sinom tid att upptäcka ändå, så varför göra det till en självklarhet att det skall vara så, istället för att försöka säga att "man måste ibland kompromissa och ibland räcker det inte till för att det skall bli helt rättvist fastän vi vill det..." Jag vet att det låter pretto men jag tror att empati och rättvisekänsla, trots att den nog är medfödd, kan suddas ut om man får för mycket annat intutat.../ Sarisen
Nu kom jag visst helt från ämnet - detta med att leka krig :-)
Cat >> Kan mycket väl stämma, att det både finns en medfödd känsla för omtanke av sina närmaste men att de sociala spelreglerna lär upp barnen vad som är rätt och fel först senare...
Sarisen >> instämmer, barn riskerar att förlora sin empati om de inte själva blir behandlade med respekt från exempelvis sina föräldrar. Samtidigt som det är sant att allt inte är rättvist måste man ju inguta hopp i barnet att han/hon kan påverka rättvisan annars kommer världen aldrig att förändras.
AnnCharlott >> det gör inget att du glider från ämnet :)
Vuxna som guidar "fel" eller som låter bli att guida bidrar nog till förvirring hos barnet. Och där hamnade vi helt plötsligt på uppfostran, fast det är ju nog vad leken handlar om egentligen, vilken uppfostran barnet fått. Jag fick absolut inte leka krig och det är väl därför jag tycker det är konstigt när barn leker krig. Men hade jag fått lov, så hade jag kanske bara ryckt på axlarna...
Barn måste få prova saker, göra dem förståeliga och i många fall är deras bästa verktyg just leken. Krig är något stort och farligt, men antaligen ganska abstrakt när man är liten. Så jag tror inte krigslekar i sig är farligt för yngre barn. De måste få prova, det är så man lär sig saker. Jag minns att jag lekte mycket pang-pang med storebror och hans kompisar, men ingen av oss är år våldsverkare idag.
Hade det däremot varit barn modell äldre (typ 14-16) kanske man bör fundera över varför de leker just dessa lekar, och med vilka vapen...