Tur det finns vardagshjältar när det finns klantiga personer som jag...
Jag platsar nog på Topp 10 mest klantiga människor som existerar. Det är medfött, jag hade grava motoriska problem som barn och det sitter fortfarande i. Nåväl, det som hände igår hade väl egentligen inte så mycket att göra med motorik utan snarare en konsekvens av märkliga shorts. Vissa fickor är helt enkelt inte anpassade för att ha mobiltelefon i. Vilket får konsekvensen att när man springer till tåget ökar risken för att telefonen ska trilla ut.
Ja ni har förstått, det var det som var fallet. Nu var det dock inte så att den bara föll rakt ner och gick i tusen bitar, nej. Telefonen gled ut, kasade längs perrongen mot tåget och... Åkte ner mellan tåg och perrong. Panikslagen stannar jag helt upp och utbrister: Nej! Varpå konduktören undrar vad det var som trillade ner. Min mobil svarar jag och har väl redan insett att det var slutet av den (hat-) kärlekshistorien.
- Ingen fara, säger han och lägger sig raklång på perongen och fiskar upp den!
Jag kunde inte tacka honom nog så jag passar på att utnämna honom till vardagshjälte här på bloggen. Andra konduktörer/tågvärdar får givetvis ta åt sig denna utnämnelse och sträcka på sig lite stolt.
Väl på tåget - med mobilen som märkligt nog inte fick några större synbara skråmor - hinner jag reflektera över ifall det verkligen var så farligt ifall jag hade förlorat den för alltid. Pinkortet hade kunnat sprärras och nummret hade jag kunnat få igen. Det enda jag hade "förlorat" hade varit en massa nummer, men de går ju att få tag i igen. Det kanske till och med hade varit väldigt nyttigt för mig att vara utan en telefon någon månad eller två nu i sommar.
Ps. Har lagt upp lite pysslade alster här.
Ja ni har förstått, det var det som var fallet. Nu var det dock inte så att den bara föll rakt ner och gick i tusen bitar, nej. Telefonen gled ut, kasade längs perrongen mot tåget och... Åkte ner mellan tåg och perrong. Panikslagen stannar jag helt upp och utbrister: Nej! Varpå konduktören undrar vad det var som trillade ner. Min mobil svarar jag och har väl redan insett att det var slutet av den (hat-) kärlekshistorien.
- Ingen fara, säger han och lägger sig raklång på perongen och fiskar upp den!
Jag kunde inte tacka honom nog så jag passar på att utnämna honom till vardagshjälte här på bloggen. Andra konduktörer/tågvärdar får givetvis ta åt sig denna utnämnelse och sträcka på sig lite stolt.
Väl på tåget - med mobilen som märkligt nog inte fick några större synbara skråmor - hinner jag reflektera över ifall det verkligen var så farligt ifall jag hade förlorat den för alltid. Pinkortet hade kunnat sprärras och nummret hade jag kunnat få igen. Det enda jag hade "förlorat" hade varit en massa nummer, men de går ju att få tag i igen. Det kanske till och med hade varit väldigt nyttigt för mig att vara utan en telefon någon månad eller två nu i sommar.
Ps. Har lagt upp lite pysslade alster här.
Kommentarer
Jag har blivit av med mobil och alla nummer en gång - det är VÄLDIGT besvärligt även om man kan spärra och skaffa nytt.
Självklart kan det vara så att det är en naturlig instinkt att man är lite försiktig mot hundar man inte känner. Så är jag själv. Men att tro att alla av vissa raser är ”kamphundar” och därmed farliga är nog inte sunt. Tyvärr är det ju media som blåser upp det så mycket. Det står mer sällan om andra hundar som bitit folk, men så fort en amstaff eller pittbull gjort det så står det att ”en kamphund” bet någon. Det står inte heller om varför hunden anföll eller något. En hund måste ju också ha rätt att försvara sig och jag vet att många provocerar hundar genom att kasta sten mm och då förstår jag om en hund säger ifrån. Oftast så är det ju hundar som är rädda, har blivit slagna mm som är ”de aggresiva”, eller de hundar som aldrig haft någon som sagt ifrån. Med andra ord så beror det alltid till 99% på ägaren och inte hunden. Det kan också vara så att hunden är sjukt. Många vill ju att pitbulls ska utrotas. Men då kommer människan bara att förstöra andra hundar. Så det är ingen lösning.
Vad gäller klumpigheten, så kvalar jag in på den tio-i-topp-listan.
Tusen tack för uppsatsen. Har ögnat igenom den och den verkar super. Bra språk och intressant ämne. Så fort tiden rinner till ska jag läsa den mer koncentrerat.
Kraaaaaaam
Nathalie >> jupp, de går ut och vädrar fåglarna...
Karin >> Kan tänka mig att det är besvärligt. Vi är rätt bundna till våra elektroniska apparater.
Nathalie >> Jag är rädd för små valpar också som kan se jättesnälla ut enligt alla andra.
Cat >> Ja han var verkligen fantastisk!
Maria >> O vad glad jag blir att höra det från en annan etnolog :)
AnnCharlott >> Vissa mobiler fungerar inte i andra världsdelar, de kräver en viss inställning för att göra det. De flesta nyare modeller ska man kunna ta med sig över till tex USA.