Bebisar och böcker
Var på BB härrom dagen och hälsade på vänner som blivit föräldrar för första gången. Det var väldigt länge sedan jag var på BB sist, senast var när mitt yngre syskon föddes, vilket nog förklarar varför jag kallar det för BB och inte Kvinnokliniken.
Nåväl, det var väl inte så mycket mystiskt över det besöket. Men jag tror jag fick klarhet i varför det finns en fruktansvärd ovana bland folk att prata på ett lågt och gulligulligt sätt med bebisar. Detta beteende uppmuntras nämligen av personalen på BB. Jag fick en skarp tillsägelse av en av sköterskorna att jag talade för högt, där fanns ju bebisar i rummet! (Jag antar att det var för de sov.) Sköterskorna själva när de talade sinsemellan varandra talade dock högre. Men så fort de pratade med bebisarna så sänktes rösten och det blev jollrigt till den grad att att jag nästan fick gåshud.
För övrigt tror jag nog att jag fann åtminstone tio orsaker till att själv inte sätta en unge till världen. Det räcker - i alla fall just nu - att vara "gudmor" till en söt liten krabat.
Har i sommar läst Camilla Läckbergs serie. Samma syndrom drabbade mig som när jag läste Liza Marklunds deckare (i fel ordning) för något år sedan. De första två böckerna som jag läste tyckte jag om, sen tyckte jag böckerna blev sämre och sämre. Det är liksom som att jag gillar när det är nytt, men efter ett tag blir det för bekant. Jag föredrar dock Läckberg framför Marklund men tycker att det är dags att prova på att byta huvudkaraktärer, miljö eller infallsvinkel. Och jag trodde att det var det hon också ville när jag läste det sista kapitlet i Sjöjungfrun. För er som inte vill veta det får ni blunda nu: hon tar nästan livet av sina huvudpersoner och jag tänkte att nu, nu kommer det något nytt. Men nix, personerna återuppstår (dvs de dör alltså inte) i en ny bok som släpps i september.
Jag tycker det är så tråkigt när deckarförfattare (män som kvinnor) fastnar i samma huvudrollskaraktärer. Har de fiktiva personerna blivit så populära att de genererar en sådan framgångsindustri (film, tv, turism) att det är för frestande att låta bli att hitta på något nytt? Eller är det svårt att sluta skriva när man är på topp? Jag bollar över frågan till AnnCharlott på Bokstavligt talat som är mer hemma i branschen
Nåväl, det var väl inte så mycket mystiskt över det besöket. Men jag tror jag fick klarhet i varför det finns en fruktansvärd ovana bland folk att prata på ett lågt och gulligulligt sätt med bebisar. Detta beteende uppmuntras nämligen av personalen på BB. Jag fick en skarp tillsägelse av en av sköterskorna att jag talade för högt, där fanns ju bebisar i rummet! (Jag antar att det var för de sov.) Sköterskorna själva när de talade sinsemellan varandra talade dock högre. Men så fort de pratade med bebisarna så sänktes rösten och det blev jollrigt till den grad att att jag nästan fick gåshud.
För övrigt tror jag nog att jag fann åtminstone tio orsaker till att själv inte sätta en unge till världen. Det räcker - i alla fall just nu - att vara "gudmor" till en söt liten krabat.
* * *
Har i sommar läst Camilla Läckbergs serie. Samma syndrom drabbade mig som när jag läste Liza Marklunds deckare (i fel ordning) för något år sedan. De första två böckerna som jag läste tyckte jag om, sen tyckte jag böckerna blev sämre och sämre. Det är liksom som att jag gillar när det är nytt, men efter ett tag blir det för bekant. Jag föredrar dock Läckberg framför Marklund men tycker att det är dags att prova på att byta huvudkaraktärer, miljö eller infallsvinkel. Och jag trodde att det var det hon också ville när jag läste det sista kapitlet i Sjöjungfrun. För er som inte vill veta det får ni blunda nu: hon tar nästan livet av sina huvudpersoner och jag tänkte att nu, nu kommer det något nytt. Men nix, personerna återuppstår (dvs de dör alltså inte) i en ny bok som släpps i september.
Jag tycker det är så tråkigt när deckarförfattare (män som kvinnor) fastnar i samma huvudrollskaraktärer. Har de fiktiva personerna blivit så populära att de genererar en sådan framgångsindustri (film, tv, turism) att det är för frestande att låta bli att hitta på något nytt? Eller är det svårt att sluta skriva när man är på topp? Jag bollar över frågan till AnnCharlott på Bokstavligt talat som är mer hemma i branschen
Kommentarer
Men för övrigt håller jag helt med dig. Det blir tjatigt i längden. Beroende på hur skicklig författaren är på att variera sig och behålla trovärdighet i sina figurer, så tar det olika lång tid innan det blir urvattnat och upprepningarna blir allt för uppenbara.
För övrigt kan jag nog komma på minst 10 skäl till att inte sätta egna barn till världen. Räcker så gott med att vara moster, faster och s k fadder/gudmor.
I längre bokserier med samma huvudperson krävs någon typ av karaktärsutveckling för att det inte ska bli långtråkigt och upprepande. Men som AnnCharlott säger här ovan så är det säkert mer frestande att fortsätta med ett vinnande koncept.
Karro >> Jag vet att Marklund fått kritik för att böckerna kommit att fokusera för mycket på huvudpersonerna i familjen vilket tagit bort fokuset på själva brottet som utreds.
Cat >> Ja, även om jag gillar hur hon lägger upp kapitlena med återblickar så är det som du säger en väldigt strikt ram.
Ja fadder räcker långt för mig. Slipper blöjor gör man också :)
Karin >> Jajamensan! Jag funderar på hur man få barnet intresserat av saker som föräldrarna inte är....
Håller med bitvis, för mycket information om rollkaraktärerna gör att jag tröttnar på dem snabbare. Jag föredrar när det är lite som Navy CIS, mycket fokus på brottet men ändå småglimtar om relationerna mellan team-deltagarna utan att det blir för privat. Men det är jag det :)