Mitt namn - mitt liv
Alla har vi ett namn. Eller åtminstone kallas för något.
Matilda var resultatet efter långa namnlistor på potentiella namn och efter veton mot Åslög, Gunlög och Adelle. Matilda var kompromissen. Dels för att det gick att uttala på svenska och engelska. Och dels för att mina föräldrar inte trodde det kunde gå att komma på några smeknamn. Tji fick de, trots att de valde att stava det utan H så stavar resten av världen mitt namn med H. I skolan och ända fram till idag har det blivit Mat-Hilda, Matte, Matteboken, Matt, Matty...
I Sverige har jag märkt att få personer tilltalar mig vid namn. Intressant nog så är jag nog själv dålig på att i konsversation med en annan person använda deras namn istället för "du". När jag var liten använde min mamma hela mitt namn ifall jag förargat henne, Matilda + mellannamn + efternamn. Min förra pojkvän använde ytterst sällan mitt namn, i princip aldrig mer än när det var något allvarligt. Här i London med alla internationella studenter hör jag mitt namn betydligt oftare. Det kändes lite konstigt i början eftersom jag inte identifierade mig själv med mitt namn, det var bara ett namn jag skrev under papper med eller presenterade mig med när jag träffade nya personer. Lite som att säga Doktor, eller Snickare.
Jag har börjat vänja mig vid mitt namn. Även om det emellanåt blir lite väl tjatigt att höra referenser till Roald Dahl, eller att folk brister ut i "Matilda, Matilda, she took me money and run Venezuela" eller nynna på Waltzing Matilda. Jag har till och med Harry Belafonte's låt som ringsignal sedan något år tillbaka.
DN har en intressant intervju med den hemskt trevliga etnologen Charlotte Hagström* om betydelsen av att ha ett namn och att bli berövad sitt namn.
*Som för tillfället forskar om vardagsliv och spelande mammor tillsammans med Jessica Enevold i ett projekt vid namn Gaming Moms.
Matilda var resultatet efter långa namnlistor på potentiella namn och efter veton mot Åslög, Gunlög och Adelle. Matilda var kompromissen. Dels för att det gick att uttala på svenska och engelska. Och dels för att mina föräldrar inte trodde det kunde gå att komma på några smeknamn. Tji fick de, trots att de valde att stava det utan H så stavar resten av världen mitt namn med H. I skolan och ända fram till idag har det blivit Mat-Hilda, Matte, Matteboken, Matt, Matty...
I Sverige har jag märkt att få personer tilltalar mig vid namn. Intressant nog så är jag nog själv dålig på att i konsversation med en annan person använda deras namn istället för "du". När jag var liten använde min mamma hela mitt namn ifall jag förargat henne, Matilda + mellannamn + efternamn. Min förra pojkvän använde ytterst sällan mitt namn, i princip aldrig mer än när det var något allvarligt. Här i London med alla internationella studenter hör jag mitt namn betydligt oftare. Det kändes lite konstigt i början eftersom jag inte identifierade mig själv med mitt namn, det var bara ett namn jag skrev under papper med eller presenterade mig med när jag träffade nya personer. Lite som att säga Doktor, eller Snickare.
Jag har börjat vänja mig vid mitt namn. Även om det emellanåt blir lite väl tjatigt att höra referenser till Roald Dahl, eller att folk brister ut i "Matilda, Matilda, she took me money and run Venezuela" eller nynna på Waltzing Matilda. Jag har till och med Harry Belafonte's låt som ringsignal sedan något år tillbaka.
DN har en intressant intervju med den hemskt trevliga etnologen Charlotte Hagström* om betydelsen av att ha ett namn och att bli berövad sitt namn.
*Som för tillfället forskar om vardagsliv och spelande mammor tillsammans med Jessica Enevold i ett projekt vid namn Gaming Moms.
Kommentarer