Chips och Crisps
Britterna tycks vara tokiga i potatis. Processerad potatis. Fritterad potatis. Och de äter potatisen på ungefär samma sätt som svenskar äter ketchup: till allt.
Givetvis är det här en överdrift men det ligger viss sanning i det. Ta till exempel deras chips, som är det samma som vi kallar för pommes frites (inte att förväxla med pommes stripes), den ständiga halvan i kombon fish and chips. Beroende på var man beställer mat så kan man ofta få man frågan "vill du ha ris eller chips till det?" Och då kan "det" vara allt från lasagne till indisk mat. I min värld är det helt otänkbart att ha potatis till pasta, det är liksom kolhydrater på kolhydrater.
Nästa exempel, och detta är betydligt mer skrämmande. Britternas crisps, vilka vi kallar chips (välkommen till landet tvärt-om där vänstertrafik är naturlag) ses inte alls som ett typiskt lördags-snacks. Jag skulle vilja hävda att i Sverige äts chips ur en stor skål som snacks till fredags- eller lördagskvällen. Eller kanske på mellanstadiediscot och födelsedagskalaset. I Storbritannien äter man det till lunch eller snacks. Jag skämtar inte! En typisk lunch tycks bestå av 1-2 klassiska sandwiches och en påse crisps. Och då pratar vi i alla generationer. Jag hjälper emellanåt till med skolsessioner på museet/turistattraktionen jag är volontär för och till lunch är det snarare regel än undantag att eleverna (ofta i 8-10 års åldern) plockar upp smörgåsar och en liten påse crisps tillsammans med dricka och kanske en frukt. Jag har fortfarande inte vant mig utan blir förvånad varje gång att föräldrar packar sina barns matsäck med något som i Sverige är klassat som godis. Och nu är detta inget som är reserverat för utflykter, utan detta är en högst vardaglig företeelse. Jag har sett föräldrar ge barn som inte är mer än fem år gamla en påse crisps på bussen som mellanmål. Meal-deals man kan köpa i mataffären består ofta av sandwich + dricka + crisps för en obetydlig summa. Köper du en stor chipspåse i affären, tänk er de här stora OLW eller vad de nu heter man köper för fest, så kommer man till sin förvåning att upptäcka att det inte är en stor påse innehållande chips, utan flera små påsar lämpade för skolutflykter och jobb-luncher.
Och som extra grädde på moset: bekanta har vittnat om att favoritsmörgåsen är crisp-sandwich. Alltså smörgås med chips i sig! Madness...
Givetvis är det här en överdrift men det ligger viss sanning i det. Ta till exempel deras chips, som är det samma som vi kallar för pommes frites (inte att förväxla med pommes stripes), den ständiga halvan i kombon fish and chips. Beroende på var man beställer mat så kan man ofta få man frågan "vill du ha ris eller chips till det?" Och då kan "det" vara allt från lasagne till indisk mat. I min värld är det helt otänkbart att ha potatis till pasta, det är liksom kolhydrater på kolhydrater.
Nästa exempel, och detta är betydligt mer skrämmande. Britternas crisps, vilka vi kallar chips (välkommen till landet tvärt-om där vänstertrafik är naturlag) ses inte alls som ett typiskt lördags-snacks. Jag skulle vilja hävda att i Sverige äts chips ur en stor skål som snacks till fredags- eller lördagskvällen. Eller kanske på mellanstadiediscot och födelsedagskalaset. I Storbritannien äter man det till lunch eller snacks. Jag skämtar inte! En typisk lunch tycks bestå av 1-2 klassiska sandwiches och en påse crisps. Och då pratar vi i alla generationer. Jag hjälper emellanåt till med skolsessioner på museet/turistattraktionen jag är volontär för och till lunch är det snarare regel än undantag att eleverna (ofta i 8-10 års åldern) plockar upp smörgåsar och en liten påse crisps tillsammans med dricka och kanske en frukt. Jag har fortfarande inte vant mig utan blir förvånad varje gång att föräldrar packar sina barns matsäck med något som i Sverige är klassat som godis. Och nu är detta inget som är reserverat för utflykter, utan detta är en högst vardaglig företeelse. Jag har sett föräldrar ge barn som inte är mer än fem år gamla en påse crisps på bussen som mellanmål. Meal-deals man kan köpa i mataffären består ofta av sandwich + dricka + crisps för en obetydlig summa. Köper du en stor chipspåse i affären, tänk er de här stora OLW eller vad de nu heter man köper för fest, så kommer man till sin förvåning att upptäcka att det inte är en stor påse innehållande chips, utan flera små påsar lämpade för skolutflykter och jobb-luncher.
Och som extra grädde på moset: bekanta har vittnat om att favoritsmörgåsen är crisp-sandwich. Alltså smörgås med chips i sig! Madness...
Kommentarer
Fast engelsmännen är inte ensamma. Var på Azorerna i somras och beställde in en omelett till lunch. Den serverades med såväl pommes frites som ris!