Hemma eller borta?

Jag ska snart åka hem till Sverige på besök, vilket jag ser fram emot. Men att sätta "hem" och "besök" i samma mening känns väldigt märkligt. (Varning för långt och personligt inlägg.)

UCL.
När jag åkte till London i september 2010 för att studera hade jag som avsikt att komma tillbaka till Sverige i juni 2011, skriva masteruppsatsen hemifrån och sedan söka jobb eller doktorandtjänst i Sverige. Det blev ju inte riktigt så. Av olika anledningar blev jag kvar lite till, och lite till... Deadline för hemresa har skjutits upp ett otal gånger. Nyligen var jag inställd på att packa väskorna i mitten av mars, men så fick jag ytterligare ett timjobb som kommer ge mig erfarenheter och upplevelser jag inte kan få i Sverige. Så det lutar åt att jag blir kvar lite till. 

Under denna process har London plötsligt blivit "hem" och hemma blivit "borta". Jag vet inte riktigt när detta hände, ifall det var när Skatteverket krävde ett beslut på var jag egentligen är bosatt eller om det skedde av sig själv.

London och River Thames.
Det finns många anledningar till varför jag velat i frågan att lämna London. Det har varit lite av en rädsla för vad som väntar hemma. Inte så mycket på jobbfronten, mer på det sociala planet. Jag har vänner hemma, fina vänner som jag tycker väldigt mycket om och har kul med. Tyvärr har många under årens lopp lämnat hemstaden för jobb och studier på annan ort. Men, det är inte riktigt där skon klämmer. Detta "men"beror till allra största del på mig själv så att jag hoppas att ingen som läser detta tar illa upp. Detta inlägg är en brottningsmatch med mig själv och min egen inställning och syftar absolut inte till att kränka någon!

Parmiddag på tiden det begav sig.
Majoriteten av mina svenska vänner är i seriösa förhållanden sedan över fyra år tillbaka, är sambos, är förlovade, har barn, umgås i par med andra par... Det är nog bara två stycken som är singlar, och då har den ena barn och den andra hus. Givetvis har de familjeförpliktelser och andra vänner att träffa och det har jag full förståelse för. Men jag känner ofta att jag inte riktigt passar in i detta sociala mönster där det endast finns tid för en fika en gång i månaden eller halvåret. Jag har ett behov av ett rikt socialt liv (vilket är ironiskt eftersom jag måste medge att jag har svårt att skapa nya kontakter) men jag förstår att det inte finns plats för samma spontanitet och flexibilitet i deras liv som jag som långtidsstudent haft. Samtidigt inser jag att denna sociala situation delvis beror på mig då jag känner för tillfället inget behov av ett förhållande eller familjeliv. Samboliv för mig är "been there, done that". Och då kan det bli lite bökigt att matcha mig i en bordsplacering på en tillställning jag inte kommer känna mig bekväm i. Min rädsla ligger alltså i att vara det där udda svarta fåret som sitter ensam hemma de flesta helger*. Samtidigt vet jag att jag måste ändra attityd för att motverka att det blir så.

Mitt London-rum.
I London är det tvärtom. Singlarna är i majoritet (i mina umgängeskretsar). Folk kommer till London för att studera eller jobba tillfälligt, inte för att slå sig ned och skapa familjestabilitet. Vi hyr rum och delar kök med främlingar (jämförbart med det svenska "bo kollektivt" som jag har avsikt att återkomma till i ett annat blogginlägg). Vi umgås ute, nästan ingen har möjlighet att bjuda hem folk. De flesta har jag lärt känna via universitetet och har likasinnade intressen. Samtidigt som jag i Sverige är van och trivs med att umgås med folk med olika intressen och yrkesbakgrunder så känner jag att i London passar jag för ovanlighetens skull in.
Min Sverige-soffa (gamla lägenheten).

Samtidigt saknar jag min egen lägenhet, mitt alldeles egna kök, min säng, min soffa, mina böcker, min katt, min cykel, min mamma och mina svenska vänner. Jag är kluven. Jag vet inte riktigt vad som är "hemma".

*Antalet museer, teaterföreställningar och utflyktsmål klaras snabbt av i min hemregion. I London finns det alltid något nytt att upptäcka, på egen hand eller med andra.

Kommentarer

Anonym sa…
Det låter verkligen som du står en en väg med en fot på ena sidan av gränsen och en annan på andra sidan, svårt med beslut, men allt händer oftast av en anledning, ser de som erfarenhet och när de dax för nästa steg kommer de påvisas på ett eller annat vis, lev livet nu och se och utvecklas, sen ser du vart du på väg vad som menat. Lycka till
Lämna gärna ett tassavtryck min blogg (Dessan83.blogg.se)
karro sa…
Usch, vilket svårt beslut, även om du kanske inte behöver göra det just nu. Men du har ju alltid "hemma i Sverige" kvar och London verkar ju vara en plats som du verkligen trivs i och mår bra i som person?
Matilda sa…
Anonym >> Absolut! Jag lever livet och tar de chanser jag erbjuds. Samtidigt tycker jag det är lite trist att jag drar mig för att återvända pga en sådan dum "liten" sak.

Karro >> Du har så rätt så rätt, jag behöver inte bestämma något just idag :)
Och du har också rätt i att London givit mig mycket, jag hittade tillbaka till mitt gamla jag vilket är otroligt skönt! Och kanske är jag rädd att jag tappar bort mig själv när jag beslutar mig för att åka "hem" igen. Men lösningen på det är ju att bli starkare i mig själv!
cat sa…
Hoppas att det mognar fram ett beslut inom dig när du är redo att fatta ett.
Ha det så kul i London så länge.
Anonym sa…
Håller med Carro och Cat.
Tillägger att; tanken när du kommer "hem" skall vara att du är "färdig" med det andra, för ett tag eller för alltid. Försöker du innan kommer du säkerligen att känna att du "missat chansen".
/Sarisen
Matilda sa…
Cat >> Tack :)

Sarisen >> Precis, det handlar lite om att känna att man är redo att lämna ett ställe. Och jag har också insett att flytta "hem" inte nödvändigtvis behöver vara till min hemstad. I synnerhet inte om jag får möjligheten att doktorera...