På Jobcentre del 3

Idag gjorde jag officiellt slut med den brittiska arbetsförmedlingen. Tre gånger har de lovat mig att jag skulle träffa min personliga rådgivare, tre gånger har de sagt "Va? Nä, inte idag." Efter att ha konstaterat att jag inte är berättigad till jobseekers allowance (som svensk är man generellt berättigad, men där var vissa kriterier jag föll på) och blivit tilldelad en femtio sidor lång "blankett" med orden "det skadar ju inte att försöka att söka" så gav jag upp. Jag kan få CV-hjälp från universitetet och har på egen hand lyckats bli kallad till några intervjuer och fått två behovsanställningar (zero hour contracts). Jag kan själv, men andra ord. Rent ekonomiskt är det tajt, men det finns en back-up-plan som innebär flytta tillbaka till Sverige och ansöka om alfa-kassa.

Nu blir det rond två med banken istället. I höstas försökte jag avsluta mitt avgiftsbelagda internationella studentkonto och öppna ett gratiskonto, vilket visade sig vara lite knepigt och jag har dragit mig för att ta itu med det. Men £5 i månaden kan jag använda till annat. Givetvis fungerar bankväsendet inte som i Sverige där jag kan besöka min bank och få ett nytt konto på studs utan att byta kort. Här innebär det både nytt betalkort och ny internetbank. De som gav mig besökstiden var optimistiska och menade att det här skulle gå snabbt och smärtfritt. Ok, de sa kanske inte "smärtfritt". Och de sa på fredag. Och 90 minuter, mer eller mindre...

Tålamod är alltså A och O om man vill överleva den brittiska byråkratin.

Kanske borde jag ta och undersöka vilken vårdcentral jag egentligen är registrerad vid. Bara så där fall i fall...