söndag 14 oktober 2012

Konsumtion och planerat åldrande

Igår gick jag in i en butik som brukade vara min favoritaffär för kläder och inredningsprylar. Inte för att jag behövde något, mest för att testa mitt konsumtionslusta när jag nu fått stadig inkomst. Men efter nio månader av IN/UT-listor och undvikandet av affärer så är jag inte särskilt intresserad av att handla för skojs skull. Så när jag kom hem, såg jag, efter tips från Jenny på Konserverad, dokumentären Glödlampskonspirationen (fortfarande tillgänglig på SVT Play). Den tar sitt avstamp i hur glödlampsindustrin för nästan hundra år sedan beslutade sig att begränsa livslängden på glödlampor till 1000 timmar, trots potentialen för "evighetslampor" för att säkerställa en stadig efterfrågan. Detta var upptakten till vad som under 1950-talet mer eller mindre blir norm i producerade konsumtionsvaror, nämligen planerat åldrande (planned obsolescence).

Resultatet av detta planerade åldrande är vi ganska välbekanta med. När mobilen eller skrivaren går sönder så lagar vi inte dem eftersom det kostar mer än att köpa nytt. Vårt avfall fraktas till andra länder. under täckmanteln "begagnade varor" där någon annan får ta hand om vår konsumtions skamliga sida:
- There is no point in receiving electronic waste when you cannot deal with it, more so when you did not produce it and your country is been used as the world's trash bin!
Mike Anane, miljöjournalist* i Ghana (ur The Light Bulb Conspiracy).
Planerat åldrande infördes inte genom en revolution över en natt i västvärlden. Dock har det blivit normaltillstånd som inte tycks påverkas av vintage- och loppis-trender. Ingenting säger att det är omöjligt att ändra detta mönster. Jag tror vi blivit fastlåsta i tänket att "men det går inte, tänk på alla som skulle förlora jobben om vi slutade konsumera" och att företag är rädda för en än värre ekonomisk kris. I dokumentären framhålls idén att att räkna in de verkliga kostnaderna för naturresurser och energiåtgång för produktion och distribution i varans slutpris. Således, gick resonemanget, skulle detta vara ett incitament för producenterna att producera varor som håller betydligt längre för att hålla nere kostnaderna.

Personligen tror jag att vi på individnivå kan bidra till en utveckling av smartare konsumtion. Exempelvis genom att lämna söndriga skor till en skomakare istället för att köpa nya. Lämna kappan som du inte kan laga själv till en skräddare. Låta en snickare slipa och olja in den repiga bordsskivan. Kolla ifall second hand-butiken har en fungerande elvisp eller en t-shirt som kan användas till träning. Att låta traditionella hantverk och yrken som återanvänder och reparerar få högre status och uppmärksamhet så att fler är intresserade av att lära sig teknikerna och konsterna. Själv skulle jag kunna göra så mycket mer än det lilla jag gör idag. För ska jag vara ärlig så är jag nog mästare på "mycket snack och liten verkstad", ett talesätt som nog dessvärre summerar en stor del av världens attityd...

*I dokumentären fick Anane titeln "miljöaktivist" vilket jag tyckte verkade lite skumt. Han är alltså journalist och har fokuserat på att uppmärksamma e-waste i Ghana.

5 kommentarer:

Hanna sa...

Amen. Jag är så trött på konsumtion och framför allt hur det framhålls som oundgänglig för ekonomisk hållbarhet. Det måste finnas annat. Om vi nu bryr oss om klimat och miljö. Men det verkar vara så få som VERKLIGEN gör det nu för tiden.

Pernilla sa...

Jag märker också skillnad när jag är inne i butiker. Mina impulsköp är nära noll och det jag handlar är sådant som jag länge tänkt på och faktiskt behöver ("behöver" är väl i och för sig ett relativt ord.. ). Mår lite illa över all dålig kvalitet som finns överallt..

cat sa...

Jag brukar köra varianten att jag använder ett par skor tills de är bortom all räddning. Ofta gör jag likadant med kläder. Men de kläder som jag eh så att säga vuxit ur och som fortfarande är i ok skick ger jag till insamling.
För övrigt har jag skrivit om evighetsglödlampan.
http://torslandabibliotek.blogspot.se/2012/06/den-110-ar-gamla-glodlampan.html

Matilda sa...

Hanna >> Bara det att shopping numera kan räknas som en hobby är ju rätt skrämmande. Som sagt, det MÅSTE finnas andra vägar!

Pernilla >> Förhoppningsvis har vi lärt oss något om oss själva också! Att vi kan ha ett harmoniskt liv utan överflödig konsumtion!

Cat >> Samma här! Kom på att en av mina tröjor är från högstadietiden och den ser absolut inte ut att ha så många år på nacken trots flitigt användande!
Tack för länken - den är grym den evighetslampan!

Eva sa...

Jag såg den här för ett tag sen. Det är otäckt. Har du sett Tillväxtens gräns på urplay? Den kan jag verkligen rekommendera!