Tack, tack, hemskt mycket tack

Det är viktigt att säga tack. Det har vi lärt oss sedan barnsben (och barnsarmar). Men ibland säger vi tack så automatiskt att vi inte ens reflekterar över vad vi tackar för.

Som i mataffären. När jag betalat för mina varor och fått varorna. Tack, säger jag. Varsågod, eller möjligen tack själv får jag oftast som svar. Men vad tackar jag för? För kvittot? Att kassören scannat mina varor? För att jag har råd och möjligheten att köpa mat? Tackar jag matbutiksledningen för "extraprisen"? Tack för att jag får möjligheten att shoppa loss på inplastade paprikor från Holland, lammkött från Nya Zeeland och fabriksbakat bröd som håller i över en vecka (men som ingen kommer köpa ifall det är mindre än två dagar till "bäst före"-datumet)? Är det för att visa att jag är artig? För att inte framställas som en surkärring som tror mig vara bättre än studenten i kassan som jobbar extra för att slippa ta så mycket studielån? Är det för att jag vill kompensera för den annars så tysta transaktionen? För att tack är så mycket lättare att säga än hur var din dag varit? För att tack är det enda ordet inprogrammerat i autopiloten?

Apropå tack, så var det Kanadensisk Thanksgiving i helgen som precis var och denna helgen är det enligt kyrkokalendern Tacksägelsedagen på söndag. Den amerikanska versionen av Thanksgiving är först i november. En dag att kontemplera vad man är tacksam för. Eller att säga ett extra tack till kassören i mataffären som jobbar ända till klockan tio en söndagskväll för att tillgodose våra behov av en liter mjölk på kvällskvisten, en lyx som för bara några år sedan inte var en självklarhet.*

Det var allt jag hade idag, tack för mig!

*Stora mataffären som låg 50 meter från mitt hus när jag studerade hade bara öppet till klockan 19 på helgerna vilket hindrade impulsshoppande efter extrajobbet som slutade 18.30.

Kommentarer

Hanna sa…
Tack för det här inlägget. Jag tänker själv på allt tackande som jag utför på en dag. Jag har också tänkt på att när man skiljs åt så måste det också önskas något, typ lycka till med något eller så. Och jag vill ju inte vara sämre utan kan önska lycka till tillbaka utan att det finns något specifikt att lycka till med. Fast då, istället för att bara säga tack. Det är ett virrvarr av artigheter vi ägnar oss åt. Ibland vill jag bara strunta i allt. Se vad som händer.
Matilda sa…
Hanna >> Intressant, det där med "lycka till" har jag inte riktigt tänkt på. Men du har rätt, man vill gärna svara något som "detsamma" även om det blir fel.
Risken med att strunta i att vara artig är att folk tror att man tror sig vara mer än någon annan. Vilket egentligen är absurt, att man gör något för att man tror att någon annan kommer uppfatta en på ett visst sätt. Men i så fall är man ju inte heller artig för den andra personens skull, utan för sin egen. Hmmm...