2:a advent - vem konsumerar vem?

Vi äter och dricker julen. Vi lyssnar på julen. Vi andas in juldoften. Vi köper julen. Vi pyntar julen. Vi går runt i jullandskapet. Vi klär oss i julen, från slipsen ända in på skinnet. Vi tvättar oss i julen med juldoftande tvålar och torkar oss julhanddukar. Vi sover i julens lakan.

Eftersom julen i sig inte existerar i fysisk form måste vi fånga den i materiella ting så att den får en kropp. Förutom alla saker vi använder som rekvisita så skapar vi julen genom vår kropp. Man kan säga att julen blivit förkroppsligad (embodied) i oss människor. Det är genom vår kropp och våra sinnen som julen faktiskt sker.

Medan vi äter risgrynsgröten och knäcken och pepparkakorna och sillen och köttbullarna och lussekatterna och prinskorvarna, så livnär sig julen på oss. Den har byggt bo i oss, inne i vår kropp. Någonstans bland minnen, traditioner, vanor, föreställningar och känslor. Därifrån tar den tag i våra nervtrådar och gör att vi förförs av julmusik, glöggdoft och vackert pyntade butiker som föreslår den ena efter den andra presenten vi borde köpa. Den viskar att vi inte klarar oss utan julen. Den smeker hjärtat och säger att om vi bara stressar lite extra några veckor till så kommer vi att få en fantastisk jul, den perfekta julen, bara vi inte glömmer att köpa en extra ljusstake, en gran och present till mamma. Vår kropp springer in och ut i affärer, sitter uppe på kvällar och rimmar på klapparna, känner doften av bränd pepparkaka från ugnen medan vi smakar av rödbetssalladen och lyssnar på Mer jul på radion.

Så kommer julafton, och vi har höga förväntningar. Nu julen, nu ska du visa vad du går för, nu har vi jobbat så hårt, se till att ge oss den här drömjulen! Men julen svarar inte. Irriterat inser vi att det är vi själva som måste springa fram och tillbaka mellan köket och matbordet, se till att maten inte bränns, att dukningen är perfekt. Vi inser att vi själva måste återskapa tomten. Att vi själva måste orka vara trevliga hela dagen, det är trots allt jul! Men själva julen lyfter inte ett finger. Den sitter någonstans förnöjt och tittar på, äter lite risgrynsgröt och ler belåtet åt att den lyckats äta både våra pengar och vår stress i år igen.

Vi inser att kroppen är slutkörd och orkar inte vara vänliga mot alla runt omkring oss som vi egentligen inte står ut med att träffa mer än just en gång om året, på själva julafton, och inte ens då. Vi tappar humöret. Vi känner oss lurade av julen som lovade oss en fröjdefull jul. Så inser vi, att egentligen är det inte vi som konsumerat julen, det är julen som under en månads tid sakta ätit upp oss. I år igen.

Inspiration: Diverse fenomenologisk litteratur samt Orvar Löfgren - The Great Christmas Quarrel and Other Swedish Traditions. I: Unwrapping Christmas (ed. Daniel Miller).