fredag 18 januari 2013

Oro på bottenvåningen

Jag har aldrig velat bo på bottenvåningen, bara tanken att någon kan gå förbi och titta rakt in känns konstigt. Min första lägenhet var på åttonde och högsta våningen, ingen insyn. Det var väldigt skönt att inte behöva ha persienner nere. Just nu bor jag i andra hand på första våningen i ett låghus. Det har fungerat ganska bra men jag vill högre upp.

Snö avslöjar ju rörelsemönster väldigt bra och igår på väg hem från jobb lade jag märke till hur någon hade brutit den fina snön och gått från gångbanan och ända fram till någons fönster och sedan tillbaka på gångstigen igen. Det fick mig att tänka på hur jag själv bor. Ena sidan är mot gården och andra är mot ett litet träparti där ingen går. Men så i morse såg jag det här:
Mystiska spår i snön.
Jag tror att det är ett djur, troligen en hund som varit runt och bökat men det känns ändå lite olustigt. Fönstret bredvid är nämligen sovrummet, men där är det alltid nedrullat. Samtidigt känns det så trist att ha nedrullade persienner hela tiden. Hade det varit snöfritt ute hade jag varit (o)lyckligt ovetandes...

2 kommentarer:

Karin sa...

Olustigt. Känner som du gällande lägenheter. Men drömmer om eget hus och då går det inte riktigt att undvika bottenvåning...

Matilda sa...

Karin >> Förvisso, men då kan man ha sovrummet på ovanvåningen. Och så kommer de ofta med häck eller staket som gränsar av tomten. Det är i och för sig ingen garanti mot fönstertittare, men det känns på något sätt annorlunda än lägenhet på markplan.