Sociala relationer och multitasking

En stor fördel med att vara doktorand är att kunna ta med sig kontoret var man än befinner sig. Datorn och anteckningsblocket är nästan det enda jag behöver. Denna vecka har jag hunnit utforska ett antal bibliotek och sitter i skrivandets stund på ett café. Det finns givetvis fördelar och nackdelar med att vara på resande fot. På fiken så är det betydligt skönare stolar än på biblioteken men också mer distraktion från andra gäster och musik i högtalare, men det går förstås att styra lite själv. Eftersom jag dessutom forskar om mat så motiverar jag att jag måste vara i nära kontakt med mat för att få inspiration...

Fik handlar förstås om mycket mer än mat, det är en plats för socialisering och arbete. Medan att gå ensam på restaurang kan kännas konstigt så är det mer accepterat på caféer. Folk som inte träffats på länge umgås över en kopp specialtillrätt kaffe och uppdaterar varandra på livet och skvaller. Andra fördriver tid och förkovrar sig i en bok eller ett word-dokument.

Nyligen utspelade sig en scen där två tjejer kommer in för att äta lunch. Strax därpå ringer den enas telefon, troligen dennes parter:
- Hej! (...) Jag sitter och äter pasta med X.
Därefter fortsätter telefonsamtalet i säkert 5-10 minuter medan stackars X sitter och äter i ensamhet. För även om vännen är fysiskt där så befann hon sig i ett annat socialt sammanhang. Varken när ringsignalen ljöd eller efter samtalets avslut kom en ursäkt. Visst händer det att jag får samtal när jag är med någon annan men då trycker jag antingen bort samtalet eller ursäktar mig med att jag måste svara, varpå jag informerar den som ringer att jag inte kan tala länge.

Kanske är jag alltför fördomsfull, kanske är jag för känslig och tar illa upp av något jag inte borde bry mig om. Kanske har det blivit accepterat att ha flera sociala kommunikationer igång samtidigt? Med den som sitter mitt emot, med den som skickar SMS, med den som ringer och den som "Facebookar". Samtidigt som man umgås med en person planeras nästa träff in med någon annan, man är redan någon annanstans.

Dags att återgå till jobbet. Och fikan. ;)

Kommentarer

Ewa sa…
Jag är dålig på att be om ursäkt både före och efter, men så mycket vett har jag i alla fall att avsluta samtalet snabbt när jag umgås med någon annan. Det är extremt otrevligt beteende att sitta och prata i telefon, sms:a etc mer än det nöden kräver.
Anonym sa…
Ber alltid om ursäkt, gör samtalet kort eller stänger av. Det känns lite som att man är på undantag, om någon snackar i telefon eller chattar med någon annan, när man umgås :oI... Jag kan stå ut med det med min arbetskompis, hon har oftast bra koll på vad som sägs fastän hon ofta chattar och smsar när vi jobbar ihop. Men, ibland liksom "försvinner" folk i sina andra konversationer. Då har jag lust att, o m de inte ber om ursäkt, faktiskt bara gå iväg. Lite på pin kiv :o), och kanske sedan komma tillbaka och liksom inte låtsas som något hänt... Undrar om de skulle fatta...
/Sarisen
Trevlig och intressant blogg du driver!
Här är en till som anser att man har skyldighet gentemot både sig själv och andra att faktiskt lägga telefonen åt sidan ibland!!!
Har själv nyligen gått så långt att jag slutat att umgås med en vän och en orsak är att hon inte är närvarande när vi ses. Jag får inget ut av såna möten, mer än möjligen en dos av stress och ledsamma känslor.
Ha det fint i denna Mystisk värld!
Matilda sa…
Ewa >> Ja ibland behöver man ju ta ett samtal, men som du säger, att fatta sig kort är ju det bästa.

Sarisen >> Ja man kan ju undra...
Jag ska ju vara ärlig och medge att även jag kan glutta då och då på skärmen för att se ifall jag missat något sms eller så, som kanske behöver snabbt svar. Men att försvinna bort i en annan konversation mer än nödvändigt känns väldigt oartigt.

x-handarbete-pyssel >> Välkommen hit! :)
Vad tråkigt att det var tvunget att gå så långt! Men som du säger, varför ska man behöva känna sig ledsen och åsidosatt efter ett sådant möte? Då börjar man ju undra om det är en vän eller inte.