söndag 10 februari 2013

Bäst före sista förbrukningsdagen

Jag tillhör generation som vuxit upp "bäst före"-datumet som auktoritet, jag tror jag haft mer förtroende för datumstämpeln på mjölk än vad jag haft för någon statsminister under min levnadstid. Visst har jag blivit tillsagt att lukta och smaka för att bedöma kvaliteten, men som bekant har jag varit helt oförmögen till detta då jag aldrig fått veta hur något luktat/smakat "fel". Det har inte enbart varit animaliska produkter, utan även bröd och torra ingredienser som fått säga adjö på sin bäst före-dag, eller strax där efter. De animaliska produkterna har jag varit betydligt striktare med, men även mjöl och pasta har känts att de borde slängas ut eftersom de har en tidsangivelse på sig.

Sedan flyttade jag till London och blev än mer förvirrad. Där fanns det både "use by" och "sell by" dates. Och varför höll den brittiska mjölken kortare än dess svenska motsvarighet? Var britterna helt enkelt mer nojiga med matförgiftning än vi? Så gjorde jag min berömda kylskåps-uppsats och intervjuade flera personer som inte brydde sig om de här datumen och insisterade på att använda sunt förnuft och sina sinnen. Sakta började jag tänka efter själv. Det heter ju "bäst före", det blir inte oätbart samma dag. Kvaliteten kanske försämras något över tid, men en konservburk eller påse pasta kan ju klara sig betydligt längre, samma med torkade bönor. Mejeriprodukter är jag fortfarande lite försiktig med, och jag letar oftast paketet med längst datum på eftersom jag inte konsumerar en liter yoghurt i samma takt som en stor familj.

Eftersom jag forskar om mat och intervjuar folk om deras matvanor så händer det titt som tätt att man får aha-upplevelser och inspireras. Det kan förvisso väcka frågor om forskarens reflexivitet, men jag är ju bara mänsklig. Nu har jag har precis läst Carl Yngfalks doktorsavhandling The Constitution of Comsumption: Food Labeling and the Politics of Consumerism.  och kände ett starkt behov av att blogga om den. Den går att ladda ner i PDF-fil gratis här! Det är mycket CCT (Consumer Culture Theory), vilket är ganska nytt för mig även om jag är bekant med väldigt många inspirationskällor. Avhandlingen bygger till stor del på Foucaults maktteorier vilket är ett spännande angreppssätt. Vad jag vill komma till är hur bäst före-datum alltså kan ses som ett maktinstrument. De används både för att skapa tillit hos konsumenterna (vi lovar att maten är ätbar fram till detta datum, du ska inte behöva bli sjuk) men bygger också på en misstro på de samma (säger vi inte åt er att ni inte kan äta det så kommer ni äta gammal mat och bli sjuka och skylla på oss). Givetvis förenklar jag resonemangen här, men märkningen används alltså till att fostra kunderna till att bli ansvarsfulla konsumenter, vilket i sin tur leder till att de litar mindre på sina sinnen och mer på datummärkningen.

Intressant är också att läsa hur marknaden kan ta fram produkter, exempel en fryst maträtt eller frysta grönsaker, och genom tester se att maten kan hålla i fem år. Men ifall konkurrenternas motsvarande produkter bara har bäst före-datum på ett år vill man inte förvirra konsumenten och sätter därför ett år! Vidare berör avhandlingen bland annat historiken bakom märkningen, hur handlarna resonerar kring att slänga mat med kort bäst före-datum osv. Faktum är att det tydligen inte är förbjudet att sälja mat som passerad detta datum, men man låter bli för att inte få konsumenten emot sig.

För er som inte känner för att gräva djupare in i CCT och Foucault rekommenderar jag er att se föreläsningen Så styr bäst före-datumen vår konsumtion. På 30 minuter sammanfattar Yngfalk avhandlingen på ett lättillgängligt och intressant sätt. Se den!

6 kommentarer:

Tankekatten sa...

Bästa mjölktestet är att om mjölken skär sig i kaffe så är den dålig, om inte är den bra. Går aldrig att missa!

cat sa...

Är själv helt styrd av detta datum när det gäller mejeriprodukter och kyckling. Mjöl och torra varor kan jag ofta låta gå upp till en månad efter bäst-före-datum, innan jag slänger.
Skulle nog aldrig lyckas lukta mig till om mjölk är drickbar eller ej. Ska se sammanfattningen om jag kommer ihåg.

Matilda sa...

Tankekatten >> Jag har hört om det också, men jag dricker inte kaffe själv, men det kanske funkar i te också?

Cat >> Låter som att du behöver titta in i den filmen ja :)

Hanna sa...

Intressant är det. Och Foucault också, gillar jag :) Vi är ju extremt styrda av "auktoriteter" i så många sammanhang. Men det vänds också tillbaka, för händer det något så måste det vara någons fel. Och den ska sona...

Linda i Berlin sa...

Det verkar vara en intressant avhandling, jag ska ladda ner den och läsa.

Det här med bästföredatum är jag rätt bra på att strunta i. Det är kanske lite lättare när jag inte är köttätare, innan skulle jag inte äta kött som gått ut. Men grönsaker ser man ju rätt bra på om de är dåliga. Mjölk dricker jag inte, men soyamjölk håller sig rejält länge har jag märkt. Jag tror att vi hade den öppnad i kylen en månad och den var helt ok. I och för sig rätt konstigt när man tänker på det. Skafferiprodukter är jag kass på att slänga. Senast förra veckan lagade jag kolakakor med sirap som gått ut i november 2011. Jag menar, socker kan väl inte bli dåligt? Men mjölbaggar är nog inte så kul, så det ser jag till att slänga om det verkar vara för gammalt.

Här finns det förresten en ost som såklart ha ett bästföredatum men också en text inom parentes; smakar dock bäst tre månader efter bäst före.

Matilda sa...

Hanna >> Jag känner att jag skulle vilja läsa mer Foucault, men det är så mycket som jag borde läsa att jag knappt läser något alls...
Jo, det är som att det alltid ska hittas en syndare. Matbutiken/producenten litar inte på konsumenten och ser därför till att överlägga ansvaret på konsumenten som i sin tur går och letar gamla varor på butikshyllorna för att skälla på affären...

Linda >> Just socker och salt håller väldigt länge, men för att göra det "enkelt" för oss konsumenter så sätter de ibland stämplar på de här varorna.
Den där osten känns som ett typexempel! Du borde blogga om den! :)