tisdag 26 mars 2013

Sångtextanalys del I: Waterloo

När jag flyttstädade som bäst i helgen fick jag inspiration till ett nytt tema som jag tänkte testa, nämligen sångtextsanalys. Jag spekulerar lite kring en låttext, ni fyller i, gör ändringar eller presenterar alternativa teorier. Idag tar vi oss an ABBAs slagdänga om det berömda slagfältet från 1815, nämligen Waterloo. Som ni nog alla vet vann den både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, men vad har den egentligen för underliggande budskap?

Synopsis: Låten handlar om en kvinna som verkar ha varit motståndare till kärlek, eller åtminstone inte velat bli kär. Det går förstås åt pipsvängen. Hon möter sin "överman" som besegrar henne och hon inser att hon inte kan undslippa sitt öde, det är bara att ge upp sina principer och konstatera att det här är mannen som fått kontrollen. Hon har förlorat och är dömd att älska den här mannen och tillbedja honom. Hon ber honom om tillstånd att få älska honom. Det känns inte som en slump att huvudrollen är en kvinna och inte en man.

Betänk refrängen:
"Waterloo - jag är besegrad, nu ger jag mig
Waterloo - lova mej nöjet att älska dig
Waterloo - allting känns rätt, och det är min tro
Waterloo - du är mitt öde, mitt Waterloo"
Wikipedia hävdar att det idiomatiska uttrycket (vilket tydligen inte riktigt är samma sak som ett ordspråk) "möta sitt Waterloo" betyder "att lida ett stort nederlag som innebär stora konsekvenser". Att bli kär är således för sångens huvudperson en stor förlust och det får dramatiska följder, det vill säga hon upphör att vara en stark självständig individ och blir nu en person vars största frälsning är att få tillstånd att älska denna "överman" (kan man vara överkvinna eller underman?). Brakförlusten till trots sjungs låten på ett väldigt glatt sätt, den ger inte alls vibbar av en före detta kejsare på ett lerfält efter att ha blivit krossat av sina fiender och på väg att skickas till tvångsisolering på någon avlägsen ö.

Vers 2:
"Jo, jo, man värjer sig och fäktas i det längsta
Men, men, mot känslor kämpar gudarna förgäves har man sagt
Det är som jag hörde en sång
Jag tror det är kärlek på gång"
Det känns som att 99,9% av alla poplåtar handlar om kärlek. Kärlek genomsyrar en stor del av vårt kultur. "Det finns någon där ute för alla." Sägs det. Samtidigt går många ensamma genom livet och man blir oftast särbehandlad  ifall man inte har partner på det sätt att folk tycker det är synd om en eller att man blir svår att bjuda till en tillställning där endast par kommer närvara. Normen i samhället är alltså att kärlek är bra. Och det är det kanske. Åtminstone är väl tanken att de som älskar varandra inte krigar med varandra. Fast i det här fallet måste det till ett storskaligt krig innan kvinnan möter sitt Waterloo för att sedan föras till isolering (ett monogamiskt förhållande på livstid?) . Lite som att "kärlek börjar med bråk."

Nå, om vi lyfter dessa stridsmetaforer, finner vi förlegade föreställningar om kärlek och genus eller bara en glad visa om att bli kär?

4 kommentarer:

Linda i Berlin sa...

Ja, alltså ibland förstår jag min mamma som inte vet vad hon lyssnar på. Hon lyssnar helt enkelt inte på texten. Hon tyckte att Wild Roses med Nick Cave och hon den dära vad hon nu hette vad såå bra tills jag översatte den åt henne och hon blev helt chockad och fattade inte varför de sjöng om det. Men i alla fall.

Jag tror att det är så att de skriver kärlekslåtar bara för att de vet att kärlek går hem alla gånger. Så är det nog. Men att det alltid, nästan, är kvinnor som ger upp sitt liv för den stora, starka riddaren på den vita hästen får mig att kväljas lite. Att vi väljer att lyssna på musiken också är en annan sak, lyssnar vi egentligen på vad vi lyssnar på? Vet vi vad det är de sjunger egentligen eller är det bara en trallvänlig låt som har lätt att fastna i huvudet? Tänk sommarplågor bara!

Bra tema förresten, jag gillar det!

Anonym sa...

Sångtextanalyser är alltid kul, ofta lite nedslående rent intellektuellt (som sagt, vilken sorglig historia den är, Waterloo :oI ), men ändå kul. Jag tror att de flesta som skriver hits inte har någon tanke förutom att få det att passa ihop med melodin, vilket ju gör det roligare (och lite läskigt ibland) på ett sätt...
jag ser fram emot fler analyser :o)
Just nu lyssnar jag på en bra översatt Bob Dylan låt och den är vacker som attans. Analysen är ungefär den motsatta Waterloo. Nämnligen att det här är mannen som är totaltorsk på en kvinna... på ett vackrare sätt!
/Sarisen

cat sa...

Tyvärr tror jag inte att textförfattarna i det här fallet har haft annat än nödrim som sin största tanken när texten snickrades ihop. Förvisso är det en förlegad syn på könsroller, men en ganska sann bild av kärlek tror jag. Det finns ju forskning idag som visar att en kär person uppvisar lika stort omdöme som en full person och det beror på att hjärnan och kroppen antar jag, är full av kemikalier som föremålet för kärleken fyller den med.

Matilda sa...

Linda >> Jag tror inte alls att vi lyssnar riktigt på det vi lyssnar på (vilket jag funderar över i del 2). Sommarplågor borde vara ett utmärkta fallstudier för det här temat!

Sarisen >> Ja ibland kan man undra ifall det är melodin eller texten som kommer först! Betänk bara alla melodifestivalsbidrag...
Och visst finns det otroligt vackra låtar och de med viktiga budskap (t.ex. Svenska Akademien och Timbuktu).

Cat >> Haha, jag gillar hur du sakligt beskriver "att vara kär" som att vara full samt att vara full av kemikalier. Låter som något som borde vara olagligt ;)