Människan och kameran del 3

Horseshoe Falls, Niagara Falls, Canada 1997.
Vi tar fotografier på allt. På människor, mat, byggnader, föremål, blommor, djur och andra motiv som vi finner intressanta. Med fotona kommer också ett systematiskt sorterande. Digitala filer sorteras in i mappar på datorn, fysiska bilder sorteras in fotoalbum. Alla framkallade foton hamnar dock inte i ramar eller album, det tycks alltid uppstå en hög med motiv som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Kvaliteten blev kanske inte så bra, någon blundar, det är en dubblett eller så passar den inte in i temaalbumet.

När tiden går faller kontexten för bilderna bort. Vem är det som är på bilden? Varför har jag kvar bilder på den och den personen som jag inte är vän med? När var det fotot taget? Varför tog jag bilder på det där huset? Var är detta någonstans? Varför har jag sparat tio bilder tagna på ett museum där blixten studsar in i glasmontern och tillbaka in i kameran? Det senaste året har jag rensat duktigt bland dessa bilder. Kvar är en röra i omkastad kronologi som jag i princip endast tittar på när jag letar efter en specifik bild eller rensar ut högen. Nyligen passade jag även på att banta samlingen av negativremsor. Jag lånade en maskin som scannar in negativen och gör så att de nästan ser ut som instagam-bilder med vintagefeeling. Jag hittade bilder som inte existerar i pappersformat och kunde digitalisera rariteter och skicka till familj och vänner. Bilderna i detta inlägg är två av alla hundratals bilder jag gick igenom och är inte redigerade på något sätt.

Därtill har jag en del fotoalbum från avlidna släktingar. Tyvärr vet jag inte vem alla är på bilderna eller var de är tagna. Många är kanske inte ens relaterade till mig och dessvärre finns det få kvar som kan eller vill reda ut det. Vilket leder till frågan om deras funktion. Hela album förtäljer en historia, både albumskaparens historia och samtidshistorien som går att se i föremål, klädstilar och fototyp. De är lite av familjens kulturarv*. Kulturarv är ofta sådant som vi anser skapa dem vi är idag och används ofta på en nationell nivå då det talas om exempelvis slott, museiföremål och folkdans. Det har ofta hunnit bli fossiliserat, det utvecklas inte utan befinner sig i en statisk form eller konserveras för att hindra nedbrytning. Fotoalbumen fylls inte på, men de finns där och flyttas med när jag förflyttar mig. Dock eftersom jag inte vet vem många personer är och att jag inte varit närvarande i mitt liv förrän jag erhöll dem som arvegods så har de inte haft någon större påverkan i formandet av mitt liv. Däremot känner jag en skyldighet att ta hand om och respektera mitt biologiska och kulturella arv.

Queen Elizabeth II och Prince Philip, Buckingham Palace 2000 (?)
Problematiken kan koka ner till följande: om inte jag vet vem människorna är, eller ens kan tyda handstilen, hur ska kommande generationer kunna göra det?

Fotona är dokument av en tid som flytt, men vilken funktion kommer de ha i framtiden? Med alla digitala bilder som måste flyttas över till externa hårddiskar för att få plats med alla minnen från semestrar och kalas så växer samlingarna exponentiellt. Hur ofta tittar man igenom alla dessa bilder? Handlar det mer om att man vill att de ska finnas där, en försäkring om att händelsen ägt rum?  Vilken annan långsiktig betydelse eller syfte finns?

Tidigare delar i Människan och kameran: del 1om när alla blir fotografer och del 2 om det påklistrade fotoleendet.

*Begreppet familjens kulturarv  kommer jag att återkomma till i ett framtida inlägg.

Kommentarer

Hanna sa…
Jag tror att alla bilder som endast finns digitalt nu för tiden kommer att gå förlorade till kommande generationer. Eftersom att tekniken går framåt och de blir svåra att komma åt i framtiden. Och dessutom är det väl inte så många som skriver texter till sina digitala bilder. Det blir alltså ganska ointressant att se andras bilder. Tänker jag mig. Det är sorgligt. Men kanske en anledning till att:
1. ta färre bilder och försöka leva i nuet.
2. Engagera sig i de bildar man tar. Sortera, göra fotoböcker utav osv.
Antagligen kommer jag inte att göra det. Men det är en annan sak. Jag tänker mig nog att mina bilder främst är för eget bruk och egna minnen. Jag visar de nästan aldrig för någon, förutom enstaka i sociala medier.
cat sa…
Oj nu känner jag att det kanske är dags att sortera i alla mina fotomappar och slänga bilder som egentligen inte tillför något.
Så länge internet betstår, så kommer jag dock alltid ha tillgång till bilderna jag lagt ut på min blogg.
Matilda sa…
Hanna >> Jag tycker också att vi ska försöka leva mer i nuet och vara sparsam med bilder. Det känns sorgligt att tänka att bilderna kanske inte finns kvar till kommande generationer.

Cat >> Haha, ja det går ju alltid att föra över på skivor och externa hårddiskar för att frigöra yta på datorn :)
Jag tänker också som så att många bilder finns på bloggen.