onsdag 3 april 2013

Vad är kärlek?

I helgen läste jag Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar* samt såg det senaste avsnittet av Mr Selfridge. Båda handlar om konsumtion, men det var inte den icke-materiella konsumtionen jag reflekterade över. Utan kanske över livets största mysterium (efter möjligen teodicéproblemet), kärleken. Många letar efter kärleken, anser att den är meningen med livet. Hittar man bara kärleken så kommer man bli lycklig. Och visst vill vi alla vara älskade av någon här i världen. Men vad är egentligen kärlek? Och blir vi verkligen lyckliga av den?

Den enklare men ambitiösa Agnes Towler i Mr Selfridge inleder en kärleksaffär med den stilige kreatören ("window dresser") Henri Leclair som är av högre börd. Det står ganska klart för tittarna att det inte är tänkt att bli de två och när Agnes får frågan av en kollega om hon älskar Mr Leclair svarar hon något i stil med:
- "No. I like him very much, but I don't love him."
Skillnaden mellan att tycka om någon väldigt mycket och älska personen kan jag förstå. Jag föreställer mig kärlek som något som växer fram under en lång period till någon som står en väldigt väldigt nära. Det kan vara familjemedlem, vän eller en partner. Det brukar sägas att man blir kär eller förälskad först. Men vad är skillnaden mellan att vara kär och att vara förälskad? Vilket kommer först?

Jag går ofta igenom faser där jag inte tror på kärlek,  att kärlek inte finns utan att det är en kulturell konstruktion. Kärlek är ett hitte-på, något vi vill tro på och som böcker och filmer hypar, men som inte existerar i ren form. Andra menar att jag har fel när jag resonerar så. Emellanåt tänker jag att det verkar bara vara kvinnor som blir kära, att män antingen drivs av sexuella krafter eller enbart älskar. Jag har många kvinnliga vänner som animerat kan berätta om känslor de fått för någon annan, medan mina manliga vänner (de som öppet talar om känslor) inte riktigt beskriver det på samma sätt. Det är mer "jo men x är väl trevlig..." och rycker på axlarna lite nonchalant. Sällan visar de känslor genom ansiktsuttryck och humör utan det är mer genom ett ödmjukt sätt att tala om personen.

Jag är ett skilsmässobarn, även om mina föräldrar skiljde sig när jag i princip var vuxen, något jag tror har påverkat mina uppfattningar om kärlek. Eller kanske inte skilsmässan så mycket som själva relationen. Att folk skiljer sig och gifter om sig har jag inga problem med,även om jag är något skeptiskt till äktenskap som institution. Idag strävar vi efter att vara lyckliga, vilket är temat i Björks bok, och tar lyckan slut med en person kan man finna den hos någon annan. Jagar man den perfekta kärleken tror jag det är svårare för den att infinna sig. Det blir svårt att leva upp till förväntningarna och kanske finns lyckan där ute med någon annan?

De dagar jag tror på kärlek, så tror jag att den är som vänskap, man går igenom olika faser i livet och kommer närmare eller längre från varandra. Den man var bästa vän med i mellanstadiet har man kanske inget gemensamt med när man börjat gymnasiet. Blev man förälskad i sin "soul mate" som 20-åring så är det stor sannolikhet att båda parterna har förändrats tjugo år senare, kanske har de förändrats på samma sätt, kanske har de blivit främlingar för varandra. Vissa tycks träffa rätt person och lyckas hålla kärleken/vänskapen vid liv i all evighet, och det är vackert men jag tror det ligger mycket jobb bakom att lösa konflikter och hålla tillgivenheten vid liv. Här börjar dock resonemanget glida in på kärlek som en relation. Så åter till knäckfrågan: vad är kärlek?


Och innan någon har hunnit få upp förhoppningarna och börjar spekulera: nej, kärlek är inte aktuellt på den här fronten.

*Apropå boken så var jag lite besviken, jag tror jag hade förväntat mig lite mer. Jag håller absolut med i grundtemat som drivs i boken, men jag kände mig inte riktigt övertygad över alla resonemang och lösryckta citat. Den var absolut inte dålig, så läs den för all del.

7 kommentarer:

Hanna sa...

Vilket intressant resonemang, det här gillar jag. Och jag gillar att du kopplar ihop böcker och tv-serier, ett mycket spännande grepp :)

Jag kan verkligen inte riktigt förstå vad som är skillnaden mellan vänskap och kärlek. I min värld är det helt och hållet en social konstruktion. Men visst tror jag också att det beror på hur mina föräldrars relation såg ut under min uppväxt. Och jag kan inte säga att jag så ofta ser att människor tycks ha relationer som är avundsvärda. Det känns mer som att människor bestämmer sig. Och sen är det så. Jag kan inte riktigt se att det här är något jag kommer att bestämma mig för. Jag ser inte riktigt vinsterna.

Och åh, vad jag ser konsumtionens "moder" i Mr Selfridge. Tänk hur långt det har gått sedan dess. Åt fel håll.

AnnCharlott sa...

Det här är ett intressant tema och som både du och Hanna är inne på, tror även jag att man får med sig mönster från sin barndom/uppväxt, att ens föräldrar blir ens "role models". Jag och min sambo har levt tillsammans i 24 år och för tillfället finns inget som tyder på att vi inte ska fortsätta tillsammans, och vi har båda två föräldrar som fortfarande lever ihop.

Vad sedan kärlek är, kan man ju alltid diskutera, men jag kan säga så mycket som att den ser olika ut hela tiden. Alltså det började (för oss) med rejäl förälskelse och pirr i magen, sedan har det övergått till innerlig vänskap och vana. Men det händer fortfarande att pirret dyker upp ibland :-)

Anonym sa...

Jag kan hålla med bägge kommentarer att det både är en social konstruktion och att det börjar m
ed rejäl förälskelse och mognande med mer eller mindre frekventa uttryck för "återpirr" och passion i ett tryggt och vänskapligt, kärleksfullt förhållande.

Det som jag vill tillägga är att det nog är en biologisk grej också. Svårt är det ju att definiera hur kärleken skiljer sig ifrån euforin i att åka bergodalbana (personlig erfarenhet) eller i känslan av trygghet i vana situationer. Så frågan är om det inte är "kickarna" man vill åt och att de sedan styrs väldigt mycket av vad konventionerna säger åt dem att ta vägen.


Till exempel;
Man blir stormande kär och sedan blir man mer lugn och trygg. Det betyder att folk tror att de är kära när de kanske bara är lite sugna på att åka bergodalbana ett tag... vilket gör att de kanske gör slut på ett väldigt fint och tryggt förhållande som kanske är den rätta kärleken som mognat och blivit bättre och bättre, för att konventionen säger att du inte kan känna passion för fler än en person i taget.
Alltså, kickkänslan kan vara beroendeframkallande och destruktiv för vissa!
Men om man kan tänka att den är ett sätt att hitta tillbaka till "den ursprungliga" tryggheten via utflykter, så behöver den inte vara det.
Att man givetvis kan hitta en ny trygg kärlek genom att fortsätta med den man känner en "ny kick" med, betyder bara att man kan älska fler än en person väldigt mycket! Men, som sagt, konventionen säger något annat och ställer till det!
Hänger du med?
Sarisen :o)

Anonym sa...

Jag kan hålla med bägge kommentarer att det både är en social konstruktion och att det börjar m
ed rejäl förälskelse och mognande med mer eller mindre frekventa uttryck för "återpirr" och passion i ett tryggt och vänskapligt, kärleksfullt förhållande.

Det som jag vill tillägga är att det nog är en biologisk grej också. Svårt är det ju att definiera hur kärleken skiljer sig ifrån euforin i att åka bergodalbana (personlig erfarenhet) eller i känslan av trygghet i vana situationer. Så frågan är om det inte är "kickarna" man vill åt och att de sedan styrs väldigt mycket av vad konventionerna säger åt dem att ta vägen.


Till exempel;
Man blir stormande kär och sedan blir man mer lugn och trygg. Det betyder att folk tror att de är kära när de kanske bara är lite sugna på att åka bergodalbana ett tag... vilket gör att de kanske gör slut på ett väldigt fint och tryggt förhållande som kanske är den rätta kärleken som mognat och blivit bättre och bättre, för att konventionen säger att du inte kan känna passion för fler än en person i taget.
Alltså, kickkänslan kan vara beroendeframkallande och destruktiv för vissa!
Men om man kan tänka att den är ett sätt att hitta tillbaka till "den ursprungliga" tryggheten via utflykter, så behöver den inte vara det.
Att man givetvis kan hitta en ny trygg kärlek genom att fortsätta med den man känner en "ny kick" med, betyder bara att man kan älska fler än en person väldigt mycket! Men, som sagt, konventionen säger något annat och ställer till det!
Hänger du med?
Sarisen :o)

Anonym sa...

oj, det blevvisst två inlägg :oI sorry, ta bort ett...
/Sarisen

cat sa...

Som jag har förstått det kommer förälskelsen först och den är helt och hållet kemisk. Sedan om allt flyter på bra, så växer det där som kallas kärlek fram. För mig är definitionen av kärlek att man trivs ihop och står ut med varandras alla brister.Har jag nämnt att jag är helt oromantisk ;)

Matilda sa...

Först och främst: TUSEN TACK för era kommentarer! Det har varit jättespännande att läsa era tankar.

Hanna >> Det är ju onekligen en annan känsla att bli kär i någon än att bli vän med någon. Men sedan går det ju att hysa kärlek till både vän och partner. Vinsterna är nog att få känna sig omtyckt och behövd, men det kan man i teorin även få från andra närstående. En annan fördel är ju att dela på matlagningen ;)

AnnCharlott >> Jag blir glad över att höra att relationer kan överleva och att känslor kan hållas vid liv på det sätt du berättar om din och din sambos relation.

Sarisen >> Jag tror jag hänger med! Jag gillar liknelserna med "kickarna". Jag undrar om det är det som styr de yngre generationerna där det tycks vara mer tillfälliga relationer som går på kickar men där det finns en motvilja att binda sig. Intressant också med att konventionen styr. Förmodar att du refererar till polygama relationer som blivit ett hett ämne på sistone. Jag tror också det är möjligt att älska flera personer samtidigt och av olika kön men att det är den sociala/kulturella kontexten med dess konventioner som påverkar till viss del benägenheten att leva ut dessa känslor till fullo.

Cat >> Du får vara så oromantisk som du vill! :D
Men om nu förälskelse är kemiskt, då borde det ju gå att producera kärleksdryck eller kärleksmedicin? Det kanske inte är möjligt att göra så att någon älskar en specifik person men åtminstone sig själv och livet. Borde ju vara receptet på världsfred? (Alternativ extrem individualism och egoism)