fredag 3 maj 2013

Familjens kulturarv

I inlägget om gamla fotografier kom jag på mig att skriva "familjens kulturarv". Och jag kände att det behövdes redas lite mer i vad som kan vara en familjs kulturarv.

Nu finns det givetvis massor skrivit på ämnet, men här tänkte jag anta en mindre teoretisk definition. Kulturarv kan vara allt från slott, museeer, berättelser, traditioner, monument, ruiner, arkivmaterial och så vidare. Förenklat sagt: det som anses bygga upp kulturen (ofta på nationell nivå) men som oftast inte är använt aktivt längre. Det har ofta blivit uppvisningsföremål, det har förlorat sin ursprungliga funktion. Se även Riksantikvarieämbetets definition.

Nu vill jag applicera begreppet på mikronivå, nämligen på familjen. Fotografier har jag redan nämnt. Därtill finns berättelser, minnen, platser vi bott på eller besökt, musik och givetvis flera föremål.

Som att vi brukade baka pepparkakor varje jul och att minst en plåt alltid blev bränd och att vi hade den mest märkliga samlingen pepparkaksformar i bekantskapskretsen. Att vi firade mammas jul på julafton och pappas jul på juldagen, ända fram tills de skiljde sig, då slutade vi (inget är särskilt logiskt i vår familj). Att vi alltid kört med två diskborstar, en för porslinet och en för smutsiga grytor. Därtill farfars kanindräkt som vandrat i generationerna och berättelsen om musen som använder nagellack. Blandbandet mina föräldrar gjorde till mig i syfte att fostra min musiksmak (det fungerade dåligt, jag började till deras besvikelse lyssna på Spice Girls ändå, men kassettbandet finns än idag kvar!).

Bilden här intill är ett djävulsansikte gjort i papir maché, cirka 50*40cm, av min pappa och är möjlig att hänga upp på väggen. Den är sannolikt skapad till ett Halloween-firande, vi firade Halloween några år innan det blev en hajp även i Sverige. Pappa tog sådana här saker på stort allvar, det är ingröpta ögon och utstickande ögon och horn. Första gången det firades så vill jag minnas att det serverades svartsoppa. Det serverades aldrig igen...

Allt är en del av familjens minnen och har byggt upp vem jag är idag.

Vad kännetecknar din familjs kulturarv?

7 kommentarer:

kulturella mamman sa...

Måste bara inflika att den svartsoppan var gjord på svarta linser, inte blod som annars är brukligt.
Och kanske lyckades vi ändå med vårt uppsåt? Du har tydligen kvar bandet men är, så vitt jag vet, inte längre en Spice Girl-fan! ;-)

Matilda sa...

Mamma>> Fan och fan... Skivorna finns kvar.

Hanna sa...

Cool! Och smart med olika diskborstar, kanske ska anamma det.

Mazariner, dillchips, Calzone, TopHat: vardera utgjorde DET ENDA MÖJLIGA ALTERNATIVET i sin egen genre. Pappas tumme mitt i handen, bilsemestrar med Carola i högtalarna och tre syskon i baksätet (jag inklämd i mitten). Finsk fruktsoppa till efterrätt till jul.

Matilda sa...

Hanna >> Låter härligt nostalgiskt :)

cat sa...

Hmm det trista är att det första jag kom att tänka på, är alla mer eller mindre dysfunktionella släktmiddagar som har skett genom åren. Vilket Norénskt familjekulturarv. Tänker jag lite längre så kommer jag på sådana saker som att vi alltid tar hand om vårt skräp (tar med det till närmsta soptunna), att vi är ansvarstagande och ganska artiga.

Linda i Berlin sa...

i likhet med Cat så tänker jag nog mest på den dysfunktionella familj jag kommer ifrån och ingenting som är värt att nämnas i ett sammanhang med så trevliga saker som blandband och jävulsmasker :) Fast jularna hos mormor och morfar med mormors hemmagjorda marsipangodis och somrarna hos dem med lekstugelekande, korvgrillande och traditionellt jordgubbsplock och potatisupptag är däremot mer roligt att tänka på.

Smart av föräldrarna med olika diskborstar. Själv har jag anammat att använda en sån svamp med grönt grovt på en sida sedan jag flyttade till Tyskland. Ingen aning om varför för det finns diskborstar här med.

Matilda sa...

Cat och Linda >> Instämmer och förstår er till fullo! Kommer också från en väldigt knepig familj och det är en hel del "kulturarv" som man bär med sig i bagaget som jag försöker slänga av mig och istället fokusera på de fina minnena (utan att för den del romantisera och försköna min uppväxt)