"Jag vill ju va fri"

Läste i helgen Annika Perssons bok Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman. Jag blev nyfiken på att veta mer om en skådespelare jag förknippar med filmer som Släpp fångarne loss, det är vår!, Ronja Rövardotter, SOPOR och HasseåTage-sketcher. Jag visste egentligen inte mycket om henne mer än att hon brukade göra intressanta roller. Debatten i media i och med boksläppet berörde hur den kvinnliga kroppen framställts och hur Nymans kropp bedömdes och kritiserades.

Boken bygger i mångt och mycket på Lena Nymans dagboksanteckningar men har kompletterats med många intervjuer med folk i hennes närhet. Givetvis kan det diskuteras huruvida det är etiskt att använda sig av en offentlig och avliden persons dagboksanteckningar. Anteckningar som skrivits i privat syfte, ofta i affekt. Dagböckerna berättar dock en närgången historia som visar hur komplexa vi människor är. Hur vi vill en sak, men gör något annat. Hur vi lovar något, men har svårt att bryta en vana. Hur vi har framtidsplaner och mål men hur svårt det är att komma till skott. Nyman brottades med viktångest, alkohol och jakten på kärleken. Det är en sorglig historia. Men samtidigt betydligt mer verklighetstrogen och lättare att känna igen sig i än rosenröda kärleksromaner. Lena Nyman var väldigt beläst och hade skinn på näsan för att köra sin ståndpunkt, åtminstone på scenen. Men det verkar som att många bedömde henne efter hennes kön, vikt och relationer samt legitimerade en hög alkoholkonsumtion.

Biografin förskönar på inget sett film- och teaterbranschen eller kändisskapet. Det väcker frågan hur man överlever att stå i rampljuset. Även om man har drivs av en kärlek till skådespeleriet, till musiken, sporten, politiken eller vad det än på vara, så tycks det få enormt stora konsekvenser på privatlivet. Det är inte bara relationen känd och offentlighet som är komplicerad, utan även också det som sker inom den offentliga arenan - hierarkier och kulturmönster.

Efteråt kunde funderade jag över många frågor. Hur kan någon som väger under 50 kilo kritiseras för att vara tjock? Är arv eller miljö orsaken till alkoholism? Varför glorifieras kändisskap? När och var går gränsen för att publicera någons dagboksanteckningar postumt? Stora och svåra frågor med andra ord. Men så skildrar biografier som sagt det komplexa livet med många obesvarade "varför?"

Kommentarer

AnnCharlott sa…
Det är intressanta och högst relevanta frågor du ställer. Jag har också ofta frågat mig hur mycket offentliga personer ska behöva tåla, och då har vi ändå ganska "snäll" press i Sverige. Sägs det åtminstone.

Vad gäller dagböcker (och även brev) så verkar det nästan vara kutym att de publiceras. När jag var en ganska arg och svartsynt och väldigt dramatisk ungdom så skrev jag mina dagboksanteckningar på ett sådant sätt att jag då tänkte att de skulle kunna publiceras. När jag tänker på detta nu så lägger sig skammens och pinsamhetens rodnad över hela mig :-)
Matilda sa…
AnnCharlott >> "snäll" och "snäll", ibland tycks det vara en hårfin balansgång mellan vad som är samhällsviktiga scoop och personpåhopp...
Dagböcker är väldigt ofta pinsamma. Jag minns att jag grubblade mycket över hur man skulle skriva dagbok på "rätt sätt". Det sätt jag skrev på kändes "fel", det var inte tillräckligt detaljrikt, tillräckligt frekvent osv.
Du kanske ska ta och publicera valda delar ändå? ;)
Hade författaren en relation till Lena Nyman? Har hennes anhöriga fått bestämma om dagböckerna? Jag tycker att det känns helt fel. Det låter bara fel att publicera någons dagböcker. Antagligen för att jag vet hur personliga de kan bli. Jag slängde mina innan jag flyttade. Först började jag att läsa dem för att komma ihåg saker och kanske släppa en del andra saker. Men det var ångest på hög nivå så jag bestämde mig för att släppa allt och slängde dem.

Det där med vikten är ju helt galet också. Lena Nyman har i mina ögon alltid varit en liten och smal person. Vikthets känns så otroligt fel.
Matilda sa…
Linda >> Nej jag tror inte att de kände varandra. Men som jag förstått det så finns det inga nära anhöriga kvar i livet.
Dagböcker kan vara en källa till mycket - både fina och jobbiga minnen.