Ful, fulare, fulast?

Igår blev jag tipsad om blogginlägget Vem lär oss kvinnor att vi är fula? av Malin Michea på Genusfolket. Ett väldigt tänkvärt inlägg. Väldigt mitt i prick.

Jag har hört den där frasen "du är så ful" så många gånger. Tillräckligt många gånger för att jag tagit till mig budskapet och när jag tittat på mig själv i spegeln satt ihop den frasen med mitt ansikte: Jag = ful.

Så var det förstås inte när jag var liten. Då var man en söt flicka. Blont hår, blåa ögon. Men så blev jag lite äldre, dragen förändrades. Jag fick en lillasyster som var den sötaste flickan i byn. Som alltid charmade alla och blev den alla tyckte var så söt. Med all rätt givetvis även om de säkerligen inte försod den systerliga avundsjuka som frodades samtidigt. Söt är hon fortfarande så klart, mer än söt.

Den där fulheten jag drogs med berodde inte bara på mitt ansiktes attribut, utan så klart även på mitt (icke-existerande) sociala kapital, min klädstil och min vägran att sminka mig. Min logik var - och är - att om folk tycker att jag ska sminka mig bara för att se bättre ut så kan de titta åt något annat håll. Ja och så förstås den där plågan som de flesta i puberteten får lida av: finnar. Det var inte som att jag hade valt att ha finnar, vem väljer det liksom? Men tydligen var det den allmänna åsikten att jag valt denna "sjukdom" bara för att jäklas med alla andra. Så klart. För jag hade ju ingen högre önskan än att med min blotta närvaro sticka folk i ögonen. Logiken hos högstadieelever är förundransvärd.

Finnarna försvann och anmärkningarna att jag var ful försvann. Men vetskapen att jag var ful, den försvann däremot inte. Jag fortsatte undvika vara med på foton och radera majoriteten där jag olyckligtvis kom med och såg "fel" ut. Trots att jag tror och vet att det vackra sitter på folks insidor och sedan strålar utåt och att jag därför har bland de vackraste vännerna runt omkring mig.

Liksom Malin suktade jag efter någon slags bekräftelse, helst från det manliga släktet. Det är givetvis helt absurt men komplimanger från mamma är inte samma sak. Att den enda utseendesrelaterade komplimangen jag kan minnas från flerårigt förhållande var är "du är söt" har känts mer som ett kvitto på att jag inte passar in i samhällets utseendesnorm än något positivt. För mig har de orden varit laddat med något som sägs till ett litet barn, inte till en vuxen människa, således måste frasen betyda det motsatta att jag inte ser tillräckligt bra ut. Utländska vänner har sagt "you're beutiful!" men jag har skakat av det, himlat med ögonen och tänkt "jaja, det är lätt för er att säga som inte kommer från ett land där alla är blonda och blåögda, spendera några dagar i Sverige och ni kommer snart förstå vad jag menar."

Dåligt självförtroende delux? Absolut, har ett livslångt årsabonnemang som borde sägas upp bums.

Därför blir jag glad när någon som Malin ställer sig upp och säger ifrån. Och får mig att fatta att jag inte är ensam om att ha de här känslorna av att inte känna mig som en fullvärdig medborgare för att jag inte uppfyller några frispråkiga personers tolkningar av vad "snygg" och "vacker" betyder. Så tack Malin! Tack för att du ryter ifrån. Och kanske också ett litet tack till den manliga vän som helt utan anledning sa "du är fin, vet du det?"

Idag är jag kanske inte alla gånger vän med spegeln, men jag börjar komma rätt bra överens med personen jag ser i den.

Kommentarer

Tankekatten sa…
Man blir inte fulare för att någon är vackrare, man blir inte dummare för någon är smartare, man blir inte tjockare för att någon annan är smalare. Det försöker jag tänka på när jag jämför mig med andra. Det känns ledsamt att känna igen sig så mycket i en text. Tänk vad man kunde uträttat om det ända man behövde tänka på var att tvätta sig för att man var smutsig och inte för att man var rädd att andra skulle se att man hade flottigt hår. (hemska tanke...) eller bara dra på sig de kläderna som låg närmast till hands samt att man alltid och då främst i tonåren visste att man dög oavsett.
den spegelfrånvända mamman sa…
Du är både vacker och klok! Och det är inte bara jag som säger det. Din vackra insida syns också på utsidan.
cat sa…
Visst var det ett fantastiskt blogginlägg och så himla bra skrivet.
Det hemska är att nya generationer flickor växer upp på samma sätt.
Vad glad jag är att du börjar bli vän med den du ser i spegeln. Jag valde bort att sminka mig när jag var 17 år och har aldrig ångrat mig. Jag skiter i vad andra tycker om hur jag ser ut, så länge jag känner mig hel och ren.
kramar
Matilda sa…
Tankekatten >> Kloka ord! Ja varför fattade man inte att man dög ändå? Varför lyssnade man på andra?

Cat >> Riktigt grymt skrivet av henne!
Låter som en sund livsfilosofi - lite renlighet är ju inget stort att satsa på för andra, men inte att ändra hela sitt utseende.
Anonym sa…
Vem säger att någon annan är ful? Dessutom så sitter faktiskt mycket av utseendet på insidan. Man kan ju möta någon som vid första ögonkastet är så där magiskt vacker, men vid närmare bekantskap faller skimret i takt med att man upptäcker deras fula insida. Och tvärtom-vilket är magiskt på riktigt.
Tankekatten har mycket fin filosofi. <3
Matilda sa…
Kottkriget >> Tyvärr verkar det som att många barn inte lärt sig detta med vackert...
Magi är ordet! :)