tisdag 3 december 2013

Veckans diagnos: Impostorsyndromet

Jag går för tillfället en pedagogisk kurs för att få insikt i vad det egentligen innebär att vara lärare på universitetsnivå. Alla kursdeltagare kommer från olika fakulteter och har varierad grad av erfarenhet att undervisa. Själv har jag bara provat på i små doser och det har varit ganska harmlöst, men snart kommer det svårare moment. Överlag har jag varit väldigt nojig över att professorer och studenter snart kommer att upptäcka att jag egentligen inte kan någonting. Eller kan och kan, att jag kan saker men inte så mycket som de trodde. Både en och tusen gånger har jag tänkt att de snart kommer att inse sitt misstag att anställa mig. Den känslan är jag långt ifrån ensam om att känna, vilket blottlades extra tydligt på denna kursen. Det var bra att få veta, att det är något som många doktorander brottas med.

Idag fick vi dessutom en diagnos på våra symptom. Vi lider nämligen av impostersyndromet (Impostor Syndrome). De drabbade känner frekvent att "snart kommer det någon och avslöjar mig", att man är en inkräktare. Det är tydligen ett syndrom som är väldigt vanligt hos akademiker och i synnerhet hos de som är först i sin familj med att läsa vidare.

Jag tror aldrig att jag varit så glad att få en diagnos! Nu är det bara att gå med i en stödförening för drabbade. Impostor Anonymous, anyone?

5 kommentarer:

klassresande mamman sa...

Hm, det finns ju fler i familjen som varit den första i sin familj som läst vidare. ;-) Så du får gärna sällskap i din förening av mig!

cat sa...

Inte bara doktorander lider av det här. Själv vågar jag sällan försöka mig på att söka nya tjänster för att jag vet att de kommer avslöja min totala brist på alla nödvändiga kunskaper.

Matilda sa...

Mamma >> Jag har fler högskolepoäng än dig ;p

Cat >> Definitivt inte, det är spritt bland alla yrken. Jag tycker att du definitivt ska testa att söka nya tjänster, vad "nödvändiga" kunskaper är för något är ganska subjektivt. tänk så mycket MER du kan än när du precis började jobba! Heja dig! :)

Linda i Berlin sa...

Vad coolt att det finns en förklaring. Jag känner mig genast mycket lättad :) Inte för att det är en rolig känsla men skönt att inte vara ensam.

Matilda sa...

Linda >> Exakt, när man inser att man inte är ensam så börjar man också så sakta att förstå att det inte är jag själv som är problemet utan att det kanske är (förutom ett självförtroendeproblem) ett systemfel.