Brevet från historien
I nian precis innan vårterminen övergick till sommar och vi aldrig mer behövde sätta foten på högstadiet igen, så gav vår SO-lärare oss en uppgift. Det var en av de bästa lärarna jag hade på högstadiet, tyvärr hade vi honom bara sista året men jag minns fortfarande några av hans finurliga och inspirerande uppgifter. Vi gjorde frågespel om Indien. Vi skrev uppsatser om hur våra familjer vann resor på Bingolotto till Saudiarabien och lärde oss om islam.
Just i den här sista uppgiften ville han att vi skulle skriva ett brev, eller möjligen en uppsats, om hur vi trodde vårt liv skulle se ut i framtiden. Jag tror vi skulle visualisera oss själva 10-15 år framåt i tiden. Jag har vaga minnen att jag skrev att jag skulle bli lärare och bo i ett litet hus på den brittiska landsbygden. Egentligen var jag ganska säker på att det inte skulle bli så, jag har aldrig riktigt velat bli lärare, åtminstone inte på en skola. Men man skulle skriva något, och lärare kändes mest sannolikt.
Jag var ju bara 15 år och visste inte alls vad jag skulle vilja jobba med. Pressen i samband med gymnasievalet var stor just av den anledningen. Det kändes så viktigt då, så definitivt. Valde man "fel" så skulle det bli besvärligt. Det skulle nog ta fem år till innan jag kände mig mer säker på vilket område jag kunde tänka jobba mig inom. Jag är fortfarande osäker, men mer självsäkert osäker. Det känns okej att inte veta just nu eftersom jag har det väldigt bra som jag har det nu som doktorand. Jag behöver inte ta några viktiga beslut om min framtid på minst 2,5 år.
Då och då kommer jag och tänka på det där brevet jag skrev i nian. Jag undrar vad det var jag egentligen skrev. Och så undrar jag om, och i så fall när, läraren kommer att skicka det.
Just i den här sista uppgiften ville han att vi skulle skriva ett brev, eller möjligen en uppsats, om hur vi trodde vårt liv skulle se ut i framtiden. Jag tror vi skulle visualisera oss själva 10-15 år framåt i tiden. Jag har vaga minnen att jag skrev att jag skulle bli lärare och bo i ett litet hus på den brittiska landsbygden. Egentligen var jag ganska säker på att det inte skulle bli så, jag har aldrig riktigt velat bli lärare, åtminstone inte på en skola. Men man skulle skriva något, och lärare kändes mest sannolikt.
Jag var ju bara 15 år och visste inte alls vad jag skulle vilja jobba med. Pressen i samband med gymnasievalet var stor just av den anledningen. Det kändes så viktigt då, så definitivt. Valde man "fel" så skulle det bli besvärligt. Det skulle nog ta fem år till innan jag kände mig mer säker på vilket område jag kunde tänka jobba mig inom. Jag är fortfarande osäker, men mer självsäkert osäker. Det känns okej att inte veta just nu eftersom jag har det väldigt bra som jag har det nu som doktorand. Jag behöver inte ta några viktiga beslut om min framtid på minst 2,5 år.
Då och då kommer jag och tänka på det där brevet jag skrev i nian. Jag undrar vad det var jag egentligen skrev. Och så undrar jag om, och i så fall när, läraren kommer att skicka det.
Kommentarer
Vad roligt om hen skulle skicka er breven.
Vi fick göra så när jag började folkhögskolan att vi skrev vad vi ville få ut av tiden på skolan och sen fick vi tillbaka dem när vi slutade ett år senare och det var jättekul. Det hade blivit så som jag skrivit :)