lördag 1 februari 2014

Detektiverna bakom mysteriebloggen

En mysterieblogg uppstår naturligtvis inte ur ingenting, det finns en rationell förklaring. Mången googlare har (sannolikt) blivit besvikna när de insett att deras sökning på deckargåtor lett till en privatdetektiv med intresse för kulturella mysterium. Eftersom det är säsongspremiär ikväll för en av mina favoritdeckarserier - Sherlock - så tänkte jag tillägna detta inlägg till de detektiver som inspirerat mig.

Som barn var jag förtjust i böckerna om Kitty och Fem-gänget. Böcker som gick snabbt och läsa och där spänningen till stor del gick ut på att lista ut vem som var den skyldige innan huvudpersonerna gjorde det. Ture Sventon var en annan detektiv. Om jag inte helt missminner mig hade jag och en klasskamrat en liten detektivbyrå i fyran.

Med tiden fick jag upp ögonen för klassiker som Miss Marple och Poirot. I tonåren roade jag och vännerna oss med att leta redan på fakta om diverse personer och rekonstruera deras livshistoria. Det ska väl erkännas att det nog mest handlade om någon snygg kille vi hade sett, idag skulle det kanske kunna betraktas som stalking på avstånd. Vi hade åtminstone självdistans och skapade en fiktiv detektivbyrå och filmatiserade en parodi på oss själva. Tråkigt hade vi alla fall inte!

Ungefär samtidigt inleds min frossa av kriminalare i TV- och bokformat. Frost, Morse, Morden i Midsomer, Camilla Läckberg, Damernas detektivbyrå, BrottetBronNCISSherlockLewis, Silent WitnessMaria Wern, Arne Dahl, Criminal Minds…… På gymnasiet får jag idéen att satsa på en karriär inom kriminalteknik, eller någon slags yrkesroll inom Polisen som får syssla med att reda ut brott. De runt omkring mig skrattar, säger att jag varken är fysiskt eller psykisk stark för det. En månad senare har jag givit upp den drömmen och och får nöja mig med att spela Cluedo.

Av mystiska omständigheter hamnar jag på a-kursen i etnologi och en ny värld öppnas för mig. Förstå lyckan som infinner sig när det går att göra mysterium av princip allt! Hur man beter sig på en tågstation, varför man köar, vad kaffedrickandet betyder, hur man dekorerar sitt kylskåp, varför vi firar Lucia… Ter sig något helt normalt så kan det problematiseras och undersökas. På fritiden kunde jag hålla långa haranger om hur konstigt det var att tvättkorgen aldrig var tom eller att wettex-trasan inte sög upp vatten i torrt tillstånd. Kanske varken relevanta uppsatsämnen eller samtalsämnen bland vanligt folk, så jag skaffade mig en blogg.

Polis kanske inte var min grej trots allt, men vardagsdetektiv passar mig nog ganska bra. Min konsumtion av fiktiva mord är säkert ohälsosam, men jag skulle vilja hävda att det finns positiva egenskaper att finna hos en detektiv. Så som nyfikenhet, vetgirighet, förmågan att kunna formulera teorier och låta bevisen styrka eller avfärda dem. "Detektiverna" som följt mig till och från sedan jag var barn har gjort att jag letar mysterier i de mest märkliga sammanhang - allt från grannars märkliga vanor till varför vi äter som vi äter. Det kanske inte alltid blir en rafflande upplösning, men det gör vardagen lite mer spännande.

Halsbandet på bilden köpte jag på en marknad i London. Det är en miniatyr av framsidan av ett nummer av Exclusive Detective (se originalet här). Jag har fått många nyfikna blickar och frågor om det. Folk söker ett svar till varför jag har det här halsbandet. Jag brukar le lite mystiskt. Du och jag vet ju svaret, men de andra kan få grubbla lite till.

1 kommentar:

Linda i Berlin sa...

Vad roligt att läsa hur det kommer sig att bloggen heter så :)

Jag älskade också Femböckerna när jag var liten. Och Poirot är ju fantastisk.