fredag 14 mars 2014

Objektifiering och musikvideos från 90-talet

En vän tipsade om en TedX-film med Caroline Heldman som handlar om kvinnor och objektifiering. The Sexy Lie tar bland annat upp vilka konsekvenser objektifieringen får för tjejer och kvinnor. Se den gärna, hela vägen till slutet.


Ungefär samtidigt spelade jag musikvideor från 1990-talet. Av någon besynnerlig anledning fick jag en låt av Solid HarmoniE på huvudet på väg hem från jobb och fick ett behov att leta upp den. Därefter spelade jag några till, när den nostalgin slog in. Det är på dessa jag bygger denna - möjligen icke-generaliserbara - "analys".

Jag har en förkärlek för 90-talspop. Problemet är bara att samma musikgenre också har en tendens att objektifiera kvinnan. Med ovanstående TedX-talk så fick låtarna samt videos en väldigt besk smak. Återkommande drag i sånger sjungna av en kvinna (och detta gäller säker post-90-tal också) tycks väldigt ofta ha ett tema om hur hur hon ska få en man att upptäcka henne eller älska henne. Ibland får kvinnorna bara sjunga refrängen. Så här i tjugo år senare känns det lite märkligt att en av mina idoler Pandora endast fick lalla några upprepningar på sina första album där hon frontade men att det var män som rappade själva verserna. De här Solid HarmoniE videona innehöll många inzoomningar på nakna kroppsdelar innan ansiktet kommer i fokus. Som ni minns så innebar 90-talet väldigt mycket bara magar och överdelar, ibland var det bara ett tygstycke som täckte bröst och rumpa. Därtill var det mycket smink och söta (alternativt "förföriska") blickar. Och en hel del passiva scener, typ "tjej ligger i gräset och sjunger".

Det är lite av en skam att erkänna att den här musiken fortfarande får mig att vilja dansa. Man är barn av sin tid, skulle man kunna skylla det på. Samtidigt visste ju musikindustrin vad som sålde och hade kanske ingen påtryckning på sig att förändra kvinnoidealet. Jag förstår idag att mina föräldrar var extremt skeptiska till den musik jag ville lyssna på. Trots detta så vill jag nämna den grupp de troligen hyste mest agg mot; Spice Girls. Den grupp som trots "girl power"-snacket också objektifierades och hade en "sexy" stil. Det var lite oklart emellanåt om det var personerna bakom dem som satte igång en industri med tröjor, skor, samlingsklistermärken, spelfilm… eller om de var skärpta affärskvinnor. Men Spice Girls slog trots allt igenom med Wannabe, en låt där tjejen visar var skåpet ska stå: "ok, du vill va med mig, men då får du acceptera mina vänner, och du ska vara på det klara med att du faktiskt måste ge och inte bara ta. Problem med det? Ödsla då inte min tid."

Samtidigt som det känns skönt att mycket har förändrats sedan 90-talet så är det ändå väldigt sorgligt att Heldman finner de resultat hon gör i sin forskning. Och att det finns kvinnor som lyckas intala sig själv att det är okej att sitta nakna på en rivningskula för att sälja sin musik.

2 kommentarer:

Linda i Berlin sa...

Vilket otroligt bra Tedtalk. Så jäkla bra sagt alltihop. Men jag känner också som du att det är synd att det överhuvudtaget ska komma fram något sånt här från en forskning. Det ska vara så som hon säger i slutet redan nu.

Jag är ingen engagerad feminist men jag är så klart feminist. Men jag känner att det är så otroligt skönt att det finns de som engagerar sig och orkar skriva om det, pratat om det, demonstrera och debattera.

90-talsmusiken var väldigt naken och det var antagligen för att det sålde. Men det rättfärdigar ju inte det hela för det. Spice girls var ju väldigt speciella när de kom. Undrar vem som ligger bakom dem.

Matilda sa...

Linda >> Instämmer, det är bra att det finns de som orkar ta fram belägg och föra debatten. Men så vill jag också att det bara ska gå att vifta med ett trollspö och "vips" så har alla fattat och blivit mer jämställda...