måndag 17 mars 2014

Sekundbråkdelar efter Big Bang

En av dagens toppnyheter är att forskare gjort upptäckter som ger förståelse för vad som hände precis efter Big Bang. Det talas om bråkdelar av en sekund, "universums första sekund" och:

"På bara ett ögonblick växte det från mindre än en atom till större än allt våra starkaste teleskop kan se i dag." (DN)

Det här beskrivs som en väldigt stor upptäckt i "vetenskapens historia" och det är givetvis väldigt häftigt! Men hos mig uppstår en existentiell ångest då jag börjar undra över meningen med livet, universum och allting. Vad fanns innan universum/Big bang? Hur kan något växa från något som är mindre än en atom och skapa solsystem, galaxer och planeten där jag idag sitter framför en dator? Finns det något utanför universum?

Jag är inte naiv, jag förstår att det finns både filosofiska och vetenskapliga resonemang och teorier kring detta. Men det är inte det som är mitt problem. Det är att allt är så ofantligt stort och jag så liten. Det är för stort för mig att greppa. Jorden är en tillräckligt stor skala - eller värld - för min del att kunna förhålla mig till.

Jag har sagt det förr, och säger det igen, det här är ett ypperligt exempel på när jag önskar att jag var religiöst troende och kunde luta mig mot en tro som skänker mig lugn. Universum för mig gör sig bäst på en teckning av en stjärnhimmel, inte som atomer och sekundbråkdelar. Men ja, det är en häftig upptäckt. 

1 kommentar:

Linda i Berlin sa...

Ibland ska en bara låta bli att tänka på såna saker. Jag kan bli alldeles snurrig när jag börjar tänka så. Vad fanns innan? Finns det fler jordar? Hur vet vi att vi är ensamma? Är vi ensamma? Och så vidare och så vidare. Jag förstår dig att du kan önska att du hade en tro att falla tillbaka på och känna dig trygg med. Men samtidigt så skulle jag inte vilja det eftersom att jag kan inte bara tro på nåt utan att ifrågasätta det. Så för mig skulle det aldrig fungera.