Berättande som tradition

Jag läste i senaste numret av Ping (DIKs tidning) att det finns ett häftigt yrke som går under titeln berättarantikvarie. Det finns bara en enda i Sverige, på Västerbottens museum. Arbetet innebär "att bevara, berika och uppmuntra berättande i länet" (Ping 3/2014). Låter väldigt spännande! Och vilken utmaning också. Det känns som att vi idag berättar främst genom text, även det muntliga utgår ofta från en högläsningsbok eller ett manus. I skolan och på universitetet är muntliga redovisningar ofta förberedda med anteckningar, många läser direkt från manus.

Det är lite sorgligt att tänka att förr i tiden var muntliga berättelser en stark tradition. Att kunna många berättelser och vara en god berättare är idag betydligt mer ovanligt. Själv har jag svårt att komma ihåg en rolig historia på bara några meningar, detaljrika berättelser (fiktiva som historiska med undantag för det självupplevda) är ännu svårare. Fast det kräver förstås repetition och ett sammanhang där berättandet pågår kontinuerligt.

I många arkiv runt om i landet finns massor av berättelser dokumenterade. De har samlats in för att inte glömmas bort. Men i insamlandet har de också fossiliserats i och med att dess muntliga utveckling tillåtits försvinna. Den personliga präglingen och de lokala varianterna hamnar i skymundan för den nedskrivna texten som bevaras för framtiden.

Därför tycker jag det låter spännande att det finns en berättarantikvarie. Jag hoppas det blir fler och gärna väldigt snart! Tänk så spännande vår Earth Hour eller strömavbrott skulle kunna bli när vi kan dela med oss av bra berättelser istället för att oroligt undra över vilken berättelse vi härnäst ska dela på sociala medier.

Kommentarer

Vilket coolt och intressant yrke. Synd att inte fler är det. Jag menar det finns ju ändå rätt många museer i Sverige.

Jag har svårt att komma ihåg vad jag ska handla om det är fler än fyra grejer. Jag har under lång tid undersökt hur många saker det max får vara innan mitt minne enkelt selekterar bort de över tre.
Matilda sa…
Linda >> Fyra-fem saker är nog också vad jag klarar av. Men jag litar inte på mig själv utan skriver inköpslista.