Kommunikationssvårigheter

En väldigt nära vän till mig som jag känt väldigt länge har ett annat förhållande till kommunikation än vad jag har. Det hela bottnar i, har jag nyligen insett, att vännen inte gillar telefoner. SMS:en består av minsta möjliga antal ord. "OK" eller "ja" kan vara allt. Ställs en fråga så kan man räkna ut att det inte kommer en motfråga. Att prata i telefon är också något som personen undviker.

Jag har all respekt för denna teknikaversion. Personen föredrar att ses och prata ansikte till ansikte, det är förståeligt. Jag har haft många vänner som haft liknande problem. Problemet är att detta får konsekvenser för vår vänskap. Dels för att jag uppskattar att det är jag i 9 av 10 fall som får inleda kontakt. Dels för att vi bor långt från varandra och endast ses någon gång om året. Men en annan viktig faktor är kanske min egen självkänsla. Ibland tolkar denna kortfattade kommunikation eller frånvaro av det samma som ovilja att ha kontakt eller vara vän med mig. Nu vet jag att det inte är så i just detta fallet, men känslan finns där ändå.

Generellt när jag märker att det i princip är jag som håller liv i en vänskapsrelation brukar jag ta ett steg bakåt. Jag tar en paus i kontaktandet och avvaktar för att se ifall den andra parten inser detta. Oftast gör de inte det. Vardagslivet kommer emellan, vilket är förståeligt och normalt. Men det kan kanske också handla om olika uppfattningar av vänskap och bekantskap. Några gånger har det lett till att jag förlorat kontakten helt med personer som tidigare stått mig nära. Tyvärr oftast när det fysiska avståndet växt på grund av en flytt. Men det är ju ändå åtminstone två parter i en relation, eller?

Kanske bottnar det hela i min egen oförmåga att kommunicera hur jag känner? Eller att jag måste uppdatera min syn på vänskap? Är det någon som känner igen sig eller har erfarenheter att dela med dig?

Kommentarer

Jag känner igen det där precis. Det kunde lika gärna vara min syster du skriver om förutom att hon kanske inte ogillar teknik. Det är bara det att jag är den som måste kontakta. Så jag vet precis hur det känns. Ibland låter jag bli att kontakta henne och ser hur långt det går tills hon hör av sig. Och så surar jag lite utan att hon vet om nåt.

Men det är så tråkigt. Jag har pratat med henne om det, men det hjälper inte. Så jag kan inte komma med några andra förslag än att prata med personen och säga att du tycker att det är lite tråkigt.
Matilda sa…
Linda >> På inrådan av dig så talade jag faktiskt med personen. Fick kanske inte ett helt tillfredsställande svar. Men det kanske blir ett litet steg i rätt riktning.
Det känns också helt fel att vi ska gå och småsura utan att någon vet om det. Då ödslar vi ju energi helt i onödan ;)
Vad bra gjort även om svaret inte var så tillfredsställande. Men det fick kanske personen att tänka till lite.

Ja, nä att sura omkring i ensamhet utan att personen vet om det är ju höjden av slöseri på energi egentligen.