onsdag 21 maj 2014

Förlist

Som många nog vet har jag alltid varit förtjust i Nordmans musik. När deras första skiva kom tjatade jag nonstop om att få den. Efter mycket om och men fick jag så småningom den och det är troligen den skiva jag spelat mest genom åren. Sedan tjatade jag om att få gå på konserten. Det gick inte lika bra och jag var djupt besviken och kunde inte förstå mina föräldrars argument att jag var för ung för att gå på. Istället tänkte jag nog mer att det handlade om att de inte gillade musiken. Efter att ha läst Förlist: Mitt liv och Nordman av Håkan Hemlin och Anders Tengner börjar jag att förstå. Kanske förstod de mer om sångaren Håkan liv än vad gjorde. Visst såg jag en och annan löpsedel men har nog aldrig haft så högt förtroende för kvällspressen och avfärdat vad det stod. Men den här biografin konstaterar krasst att en hel del i media snarare var nedtonat.

Jag läste den här boken dels för berättelsen om bandet Nordman och dels för att få en insikt vad som sker i huvudet på en missbrukare. Det var dock inte det som berörde mig mest, men jag återkommer till detta. Det står snart klart för läsaren att missbrukarproblemen började långt innan Nordman kom till. Därefter följer otroliga och motbjudande historier om framgångar och katastrofer. Ett detaljerat missbruksliv och ingen rolig läsning. Inte ens spännande, bara tragisk. Språket är ibland något för grovt för en PK-människa som mig. Ibland känns boken lite sensationslysten, som action-film hade berättelsen kunnas ses som överdriven. Men livet följer sällan fiktionens noggrant uppbyggda narrativ. Den stora återkommande frågan är förstås: hur kan det komma sig att Håkan ens är i livet idag?

Det går inte att göra en missbrukare ren och nykter om hen inte vill. De runt omkring drabbas på olika sätt, både direkt och indirekt. Och det är här det börjar bli jobbigt. Att inse hur många människor som är medberoende till Håkan, som inte ser allvaret eller förnekar och samtidigt underlättar missbruket. Den fenomenale nykelharpsspelaren Mats Wester - den andra viktiga halvan i Nordman - säger i boken att han var medberoende och under många år inte "såg" problemen. En missbrukare blir även duktig lögnare. Händerna upp alla som trodde Håkan var ren på Melodifestivalen…

Boken har på så sätt givit nytt perspektiv på mitt eget liv och handlande. Jag har nog aldrig skrivit om det här på bloggen innan, det har känts för privat, men under en kortare period i mitt liv har även jag varit medberoende. Det handlade om ett annat slags missbruk än det som beskrivs i Förlist och med en helt annan utgång. Biografin satte ljuset på min egen roll. Jag har förvisso kommit till en punkt idag där jag inte anser mig skyldig till personens missbruk. Jag hade kunnat göra så mycket annorlunda än vad jag gjorde men att älta det idag förändrar ingenting och därför har jag släppt det och gått vidare. Boken får mig dock att inse att jag följde ett klassiskt mönster av förnekelse och tigande. Men problemen försvinner inte - de snarare förvärras - av att låtsas som att allt är okej. Därför tror jag vi måste börja våga prata om medberoende.

Sin titel till trots slutar Förlist med försiktig optimism och jag önskar inget annat än att det blir ett lyckligt slut. För alla. Men funderar samtidigt på de sår som kanske aldrig kommer att läka fullt ut.

Inga kommentarer: