fredag 23 maj 2014

Koder i kärlek

Jag har ju tidigare skrivit om min skeptism till kärlek men har på sistone slötittat på två program om kärlek. Mest för att fördriva tid men också för att jag är nyfiken på det här fenomenet som jag inte begriper mig på. Blev jag något klokare?

Kärlekskoden är SVT:s dejtingprogram som utgår från vetenskapliga test kring bland annat attraktion och personlighet. Nu har jag inte sett hela serien men den verkar handla om två singlar vilka har ett antal kandidater som får genomgå olika tester för att se hur väl de passar ihop. Själva dejtinginslaget känns väldigt mycket dokusåpa och tilltalar mig inte nämnvärt. Man måste nog vara en viss slags person för att vilja delta i den här typen av program, det vill säga utåtriktad och öppen för det mesta. Själv skulle jag tycka att det skulle vara pinsamt och förnedrande att bli avvisad på nationell TV (eftersom jag utgår från att jag skulle bli det). Själva vetenskapsdelen av programmet är dock väldigt intressant. Som blindtesten med dofter och kroppshållningar kan vara grunden för attraktion. Hur kroppsgester i en dejtingsituation kan avgöra ifall det finns något mellan två personer. Eller hur CV och personliga föremål kan ge vibbar. Det hela låter som kärlek på recept vilket låter kanon, det borde ju bespara flertalet lyckliga förhållanden. Eller?

Kärlek online är en brittisk dokumentärserie som undersöker nätdejtingkulturen. Den grundar sig i statistik och erfarenheter och undersöker hur det fungerar att dejta online. De använder sig av 25 singlar som testar internetdejting för första gången och det verkar väl inte som att deras dagböcker blir alldeles för uppbökade trots de miljontals brittiska singlarna som registrerat sig på siterna. Samtidigt tar programmet upp fallgropar, säkerhetsglapp och potentiella faror. Lättsamt men det mest spännande är programledarens outfits.

En britisk vän till mig brukade nätdejta. London verkar vara en väldigt singeltät stad men det verkar vara knepigt för den som vill inleda ett förhållande. Min vän är ganska rolig och de hon dejtade verkade ännu galnare än henne. Hon kom ofta med underhållande berättelser om personer hon träffat. Tyvärr har de  historierna har upphört nu, för hon hittade en snubbe till sist som det blev seriöst med. Online. Vilket förstås är kul för henne. En kollega och jag skämtade ett tag om att man skulle lägga upp en profil på en sida, men ska jag vara ärlig så känns det hela väldigt skrämmande. Bara tanken att tvingas lägga upp en bild på sig själv och bli bedömd utifrån den känns fel.

Har då de här programmen fått mig att ändra uppfattning om kärlek och dejtande? Nej inte nämnvärt. Kärlekskoden fick mig att förstå mig själv lite bättre och mina behov i ett eventuellt förhållande. Men samtidigt befäste det också det jag redan visste - att jag är en väldigt solitär person som inte riktigt fungerar i en nära relation. Jag är nätt och jämnt kompetent i att hålla liv i vänskapsrelationer. Och jag tror jag får mer ut om jag lägger ner lite mer energi på att bli en bättre vän än att bli en bättre partner. Men som sagt, att demonstrera kärlek med hjälp av vetenskap var intressant. Det gör det obegripliga något mer begripligt.

4 kommentarer:

Hanna sa...

Det är ju verkligen intressant att försöka göra kärlek till vetenskap.

Och jag håller med om det där med förnedringsfaktorn. Huuu! Modiga får en ju säga att de är som ställer upp.

cat sa...

Är också en solitär varelse och har inte heller förstått det här med dejting.

Linda i Berlin sa...

Nu har ju inte jag sett något av programmen du skriver om men jag är inte så mycket för såna programidéer. Men i forskningssyfte kan det vara kul att titta kanske :)

Min svägerska var mycket skeptisk till det här med internetdejtning. En vän till henne övertalade henne till sluta att skapa ett konto på en sida. Hon skrev typ ingenting om sig själv och inget foto. Och mailade bara med såna som bodde långt från henne så hon skulle slippa träffa dem. Sen började hon maila med en kille i grannstaden. De kom överens om att bara skriva om saker om sig själva som de inte var nöjda med och som andra kunde irritera sig på. Och han ville absolut inte ha en bild av henne. Till slut började de ringas och sen träffades de. Och nu är de tillsammans. Det tycker jag var ett lite roligt sätt att internetdejta.

Jag tror att det finns någon för alla så jag är helt övertygad om att du också hittar en som kanske är lika solitär som du. När det är dags helt enkelt.

Matilda sa...

Hanna >> Verkligen modiga!

Cat >> Dejting i romcom-tappning verkar dessutom vara väldigt osvenskt. Kanske därför det är obegripligt?

Linda >> Man kan göra det mesta i "forskningssyfte", det är en väldigt legitim ursäkt när man gör något som man kanske skäms lite över ;)
Vad kul för din svägerska! Jag har flera vänner som träffat sina partners via online-dating så jag tror ju på att det kan fungera.
Ja du, kanske det, om det blir dags… ;)