fredag 22 augusti 2014

Att gå ur facebook

Nästa årstidsmål är "kreaktiv höst" som är ett led i att förbättra min livskvalité och bryta mitt datorberoende. Helst ville jag gå en kaligrafikurs men jag måste troligen vänta till våren.
Inför denna utmaning har jag laddat upp på olika sätt. Först och främst har jag låtit bli att uppgradera eller ersätta min Windows XP-dator. Detta har betytt att jag antingen måste släpa hem jobbdatorn eller använda min notebook som främst duger för ordbehandling och inte streaming av tv-serier. Därmed har det blivit fler datorfria kvällar som ägnats åt läsning, turf eller bakning.

En annan åtgärd - vilken egentligen är en konsekvens av andra saker - är att jag lämnat Facebook. Den observante kanske minns min stora skeptism mot detta sociala medium och den har egentligen aldrig upphört. Det fungerade väldigt bra som kommunikationskanal när jag bodde i London men sedan jag flyttade tillbaks till Sverige har det mest blivit en ångestkälla. Jag samtalade med en bekant om mina planer och han berättade att han hade tagit en längre paus och insett hur skönt det var att slippa tankarna kring vad som skedde online. Likt mig har även han ett visst bekräftelsebehov och därmed kan "likesen" (eller avsaknaden av dem) få större betydelse än vad de borde ha.

Jag har regelbundet rensat bland kontakterna för att begränsa till endast de som kännts som vänner. Men när sedan arbetskollegor jag inte umgås med privat började lägga kompisförfrågningar började det bli svårt att hålla en konsekvent linje. En kväll när jag kände mig extremt ensam körde jag en storrensning och kom på mig själv med att fundera över ifall jag verkligen behövde kontot. Jag fick inte fler vänner för att jag fanns på Facebook. Inte heller umicks jag oftare med majoriteten av dessa kontakter på grund av medlemskapet. Istället ledde det mest bara till tidsfördriv, avundsjuka och ensamhetskänslor. När jag var på mina småresor runt i landet kollade jag inte kontot på flera dagar. Jag vare sig "missade något" eller mådde dåligt av att inte kunde kolla om någon skickat eller inte skickat ett PM. Det var en frihetskänsla jag ville behålla.

I min sista statusuppdatering förklarade jag mitt beslut och sa att det gick bra att kontakta mig på andra sätt. Det blev en del tummen upp och några hörde av sig och ville ha mailadressen. I övrigt var det ganska tyst. Vilket förvisso kan bero på att allt fler i mina kretsar spenderar mindre tid på plattformen eller för att folk fortfarande var på semester. Några dagar senare tog jag bort mitt konto och gjorde mig fri. Givetvis fanns det två "ångerveckor" där det gick att återkalla den permanenta uppsägningen. Den tidsfristen har nu gått ut. 

Så om någon vill berätta vad ni ätit till middag, tipsa om musik, sprida tidningsartiklar eller visa bilder på var ni varit på semester så får ni hemskt gärna fortsätta göra det. Men gärna i ett personligt mail, genom ett telefonsamtal eller ännu hellre över en fika eller promenad. Jag har inte slutat bry mig om er, jag vill bara umgås på det sätt man gjorde förr. Alltså före 2004.

Men jag kan inte låta bli att fundera över hur de här sociala medierna lyckas ta så stor plats i våra liv och i vår vardag. Även bloggen slukar mycket tid, men på ett annat sätt. Hur är er inställning till sådana här sociala medier och hur mycket låter ni dem påverka era liv?

3 kommentarer:

cat sa...

Jag är nog mer beroende än jag vill erkänna. Men jag har en stor nytta av fb också och det är att jag faktiskt håller kontakt med människor som annars skulle försvinna ur mitt liv helt och hållet.
Dessutom är jag med i ett antal intressegrupper som jag får stor behållning av.

Hanna sa...

Bra där! Visst kan det verkligen leda till ensamhetskänslor och obehag när folk visar upp sina fiffade liv på FB. På twitter är det mest politik. Själv har jag tagit steget in på Instagram och finns mest där nu för tiden. Främst för att jag tycker det är kul att själv jaga bilder på de perfekta formerna, färgerna eller vyerna. Vill helst också följa andra som gillar färger, former och vyer. För mig är Insta verklighetsflykt. FB är tillrättalagd vardag och twitter politik samt en del vänskap, i alla fall historiskt. Bloggen är lite i träda, men det är ändå en liten skara stadiga besökare, och dem vill jag gärna underhålla. Men ja. Det läggs mycket tid på online-livet. Jag vet dock att jag är dålig på att vara social i det analoga livet, så det är ändå bättre än inget. Tror jag.

Matilda sa...

Cat >> Jo det finns ju många intressegrupper som i och för sig kan vara trevlig.
Sorgligt bara att folk skulle försvinna ur våra liv ifall FB inte funnits.

Hanna >> Instagram håller jag på armlängds avstånd, vill inte bli beroende av fler medier! ;) Twitter är typ allt det där som jag följde på Facebook (exklusive vänner) och som faktiskt var intressant att ta del av.
Intressant fördelning mellan de olika sociala medierna som du presenterar.
Ja vi vill fortfarande bli underhållna av dig, så fortsätt gärna blogga så länge du orkar och har lust :)