Bortglömda statypersoner?

Peter Wieselgren står vid Kungliga biblioteket i Stockholm.

Jag tänker mig att när det reses en staty av en person så är det ett sätt att hedra personen men också ett sätt att minnas vem personen är och vad den gjort. Men statyerna är resta i en viss tidslig kontext och det är inte säkert att det nostalgiska skimret lever kvar några decennier eller århundraden senare. Kända och viktiga personer tappar betydelse när deras minne inte förs vidare i samhället eller lärs ut i skolorna.

Jag kom och tänka på detta när jag promenerade i Stockholm och passerade än den ena och än den andra snubben (majoriteten är män, dessvärre) och kände mig okunnig. Jag visste inte vem de var men jag hade en känsla av att jag borde veta vem de var eftersom de tydligen var viktiga nog att föräras en staty. Men så slutade jag förebrå min okunskap och tänkte att om jag inte vet vem de här personerna är, då är det nog fler som inte vet vem de är.

Jag har därför valt att göra lite efterforskningar kring två personer som pyntar vår huvudstad nämligen Peter Wieselgren och Gunnar Wennerberg. Den förra, Peter (född 1800), var en smålänning som blev präst och arbetade med nykterhetsfrågor. Han arbetade ett tag som bibliotekarie och vistades i Stockholm några år, vilket kan förklara varför hans byst hamnade utanför Kungliga biblioteket. Efter ha varit präst i Skåne blev han domprost i Göteborg där han dog 1877. Det finns visst en skola i Helsingborg och en plats i Göteborg uppkallad efter honom.

Gunnar Wennerberg står på Djurgården i Stockholm.

Den andra snubben tycks vara lite viktigare. Han har fått en helkroppsstaty och platsen tycks vara vald om omsorg. Men vem är denne till synes unge Gunnar? Ja han verkar ha varit lite av varje (1817-1901). Politiker, tonsättare, ledamot i Svenska Akademin och ecklesiastikminister (typ utbildningsminister men med ansvar för kyrkliga frågor, museer, kultur, forskning m.m.). Han var visst polare med kung Karl XV och involverad i Nationalmuseet. Han verkar ha arbetat för att ge kvinnor tillträde i akademin. Eventuellt är han den som introducerat luciasången till Sverige. I Uppsala är han känd för sånger om studentlivet, de så kallade Gluntarne.

Gunnar och Peter tycks haft relativt stort inflytande under sin livstid och har kanske fortfarande ett arv som lever kvar i vårt samhälle idag. Säkerligen kommer de statyer vi reser idag över kända människor en dag vara gåtor för förbipasserande personer. Man kan ju fundera över huruvida det är allmänkunskap att känna till historierna bakom statyerna i den stad man bor i. Kanske borde skolorna ha en temadag (eller fler) där eleverna får fördjupa sig i en person som avbildats och sätta in denne i en historisk kontext för att för förståelse för varför personen ansågs vara värd en staty. Men också lära sig kritiskt reflektera kring det här med minnesmärken och fundera kring alla de som inte får en staty.

Boktips: Minnesmärken: Att tolka det förflutna och besvärja framtiden, en antologi med de två etnologerna Jonas Frykman och Billy Ehn som redaktörer.