torsdag 25 september 2014

Fikarast

På min arbetsplats finns det flera institutioner och vi har en del gemensamma utrymmen. För tillfället är min institution lite utspridd på grund av visst renoveringsarbete och vårt ordinarie fikarum är obrukbart. Således använder vi främst det allmänna pentryt där de andra institutionerna håller till. Det är i och för sig väldigt trevligt eftersom man får tillfälle att lära känna nya personer.

Jag har dock lagt märke till skillnader mellan min och de andra institutionerna, nämligen fikarasterna. Det finns en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Även när vi hade vårt ordinarie lunchrum så var det inte varje dag folk samlades för fika. Ofta var det ett litet kärngäng men många har haft mycket undervisning och andra uppdrag och valt att fokusera på sina arbetsuppgifter. När man väl hade fika tillsammans så var det väldigt trevligt, fram tills någon började skruva på sig och sa att det var dags att gå och jobba. Då var det som att bryta taffeln, alla lämnade bordet. Men det fanns också ett ständigt tal om att inte gå att fika för att det tog för mycket tid från arbetet (väldigt vanligt bland doktoranderna). Gemensamma pauser uppoffrades även om man kunde göra korta visiter till kaffemaskin och tekokare.

Sedan vi spriddes ut har de här fikarasterna helt upphört. Bland de jag sitter med - som är främst doktorander - så kan folk slå följe till påfyllningsstationen för dricka men rasten sträcker sig inte längre än att tekokaren hinner koka upp. Till försvar så är många i sluttampen av sin doktorandutbildning. Men det skickar en viss signal om att man inte bör, eller hinner, ta rast. Att ta lång rast själv skulle få mig att känna mig dålig. Något jag ibland känner när jag väljer att ta en timmes lunch istället för power-luncherna andra kollegor gör (ofta med ambitionen att sluta tidigare).

Varje dag vi går dit och tillbaka så passerar vi de andra institutionerna som i princip varje förmiddag och eftermiddag sitter tillsammans och verkar ha riktigt trevligt och avslappnat. En eftermiddag satte jag mig och arbetade i pentryt för att få lite miljöombyte och noterade hur fikapauserna kunde pågå betydligt längre än en halvtimme bland både doktorander och lektorer. De från min egen institution hastade fram och tillbaka och stannade till lite kort för att byta några ord med mig. Vi är egentligen en väldigt trevlig institution, men jag undrar lite ifall inte fikarasterna hade skapat ännu bättre sammanhållning? Förhoppningsvis ändras rutinerna när vi blir återförenade senare i höst.

Hur ser fikakulturen ut på ert jobb? Hur länge och hur ofta har ni rast?

4 kommentarer:

Hanna sa...

Det där med fikapauser är viktigt. Men jag kan säga att doktoranderna på min institution, iaf inte i korridoren i källaren, typ aldrig fikar heller. Alltså aldrig. Jag tycker att tiden är ett dåligt argument. En blir inte mer effektiv för att en aldrig tar paus. Verkligen inte. Just nu sitter jag dock typ ensam i en korridor i ett annat hus. Men jag tar mina fikapauser ändå. Själv. Tycker verkligen inte det är något som ska få dig eller någon annan att må dåligt. Tvärtom tror jag det är ett sundhetstecken.

Matilda sa...

Hanna >> Jag tror också att fikapauser är nyttiga för effektiviteten. Ibland behöver man ett avbrott för att orka läsa en tråkig bok eller vad det nu må vara. Konstigt att även era doktorander har svårt för raster.

cat sa...

Vi hade jättetrevliga fikastunder på förmiddagen i våra gamla lokaler. Nu när vi tillfälligt ligger i en liten pyttelokal har vi tyvärr inte haft samma möjlighet att samlas. Men vi försöker att fika ihop i alla fall en gång i veckan.
Eftermiddagsfika ihop har aldrig fungerat eftersom vissa är ute i kundtjänst då.

Matilda sa...

Cat >> Vad synd att de nya lokalerna har försämrat era möjligheter att ta en paus tillsammans.