söndag 30 november 2014

1:a advent - i väntan på något

Så var det första advent igen. Jordklotet har tagit ett varv till runt solen och nu har folk satt ljus i fyrarmade stakar och inhandlat adventskalender med 24 (eller 25) luckor. Ljus för ljus, lucka för lucka, dag för dag inväntar vi den dagen. Vi bygger upp en förväntan för något alldeles särskilt. Vi pyntar om hemmet. Bakar. Slår in paket. Springer i affärer och stressar bland massor av andra stressade människor som ska göra exakt samma sak som oss.

Om drygt 24 dagar infaller den dagen. Den dagen när våra förhoppningar är fyllda till bristningsgränsen. Då firar vi så mycket jul vi bara kan. För sen är den dagen över (om man nu inte firar jul betydligt fler dagar i rad på grund av invecklade familjekonstellationer). Då är vi trötta på julen. Då packar vi undan den. Stuvar undan lådorna i något förråd och går förhoppningsfulla in i ett nytt år om att det året ska bli något särskilt. Sedan börjar vi vänta på nästa jul. Nästa julgran. Nästa julkalender. Nästa årgångsglögg.

Å andra sidan, när det är som mörkast ute och dagen är som kortast behövs något att se fram emot. Och det är mysigt att tända några ljus, baka lite pepparkakor och värma lite glögg och låta ångorna dansa ihop med citrusdoften som öppnade apelsinskalet just släppt iväg. Vi stannar upp och njuter i väntan. Drar ut på den lite som en tjock karamell.

Man brukar säga att vi ser tiden linjärt, som en framtidssaga. Man brukar också säga att våra förfäder och förmöder hade en cirkulär tidsuppfattning. På något sätt tycker jag dock att vi är ganska cirkulära av oss. Vi går och väntar på samma månad, år efter år. Efter samma julafton, nyårsafton, midsommarafton och födelsedag. Ingen vågar gå utanför ramarna och utropa "hey, i år är den 25 maj årets speciellaste dag" eller "låt oss göra en kalender med luckor från 5:e september till 5:e oktober". Nej istället inväntar vi en dag på grund av något som sägs ha inträffat för över 2000 år sedan. Vi fortsätter vänta, år efter år. På julen. På något nytt. När väntan är över börjar vi strax vänta på nytt.

Men jag undrar om vi verkligen är säkra på vad vi väntar på? Eller vad vi vill vänta på?

3 kommentarer:

Småstadsfrun sa...

Amen sister!
Väl talat där. Ungefär samma tankar kring jul här, tycker att ordet "Drömjul" är ett löjligt ord som endast existerar i teorin och att folk lever som att det inte fanns något efter jul (förutom nästa jul). Men ja, det ÄR mysigt att se huset lysa upp i mörkret och det ÄR mysigt med dofter. Men julmat och nyår säger jag nej tack till. Det övriga tar jag i lagom stora doser efter eget tycke.

Må gott!

cat sa...

Själv är jag ingen julivrare alls. Väntar mest på att slippa kyla och mörker jag.

Matilda sa...

Småstadsfrun >> Egen-slevade portioner är det bästa. Då blir julen alldeles lagom :)

Cat >> Jag kan tycka mörkret är mysigt, men inte ifall det är regnigt. Och nu tycker jag att det är lite väl mörkt. Det känns som att det är dags att gå och lägga sig klockan fyra på eftermiddagen.