SVT:s märkliga kärlekshyllning

Efter Kärlekskoden (som jag tidigare bloggat om) så har nu SVT lanserat en ny dokusåpa som går ut på att skapa de perfekta paren. Gift vid första ögonkastet heter senaste påfundet. Den något bisarra idén att låta främlingar gifta sig genom av "experter" arrangerade äktenskap har givetvis vållat debatt. Med rätta. Arrangerade äktenskap framställs som något historiskt begravt fenomen som SVT dammat av. Säg det till min klasskamrat som i årskurs 7 eller 8 blev mot sin vilja bortförlovad! Om jag inte är helt felinformerad gick hon aldrig i gymnasiet utan gifte sig väldig ung och fick relativt snart barn. Om hon är lycklig? Det vet jag inte, men jag vet att hon var olycklig när hon skulle förlovas bort. 

Konceptet har kritiserats av många andra så jag tänkte fokusera på en annan aspekt av programmet. Både detta och Kärlekskoden tar lite sin avstamp i att det finns så många singlar där ute som har svårt att hitta kärleken. Det beskrivs som att det finns för många val vilket gör det svårt i jakten på "den rätte". För vi måste ju tro på att det finns en "rätt" person så att vi fortsätter hoppas och sträva efter att uppnå tvåsamhet.

Bästa SVT (eller vilken tv-kanal som än kan tänkas lyssna), eftersom jag fortfarande betalar tv-licens trots att jag aldrig ägt en TV, kan ni åtminstone vara lite normkritiska för min skull? Varför är det en norm att vara två? Om nu så många människor i världen känner sig otillräckliga och misslyckade för att de inte har en partner, hur kan man hjälpa dessa människor finna ett inre lugn utan att befästa föreställningen om att tvåsamhet är livets främsta mål? Ja, kärlek är fint. Men. Är det inte på tiden att vi vågar tala om det så kallade "singellivet" utan att använda termer som dejting och jakt på kärlek? Försök att visa hur man kan vara lycklig utan att ha en partner. Att man kan hysa kärlek på andra sätt än att ingå parrelationer. 

Då kanske vi kan börja att forma om samhället så att vi inte per automatik har familjejular, alla hjärtans dag, parmiddagar osv osv som självklara traditioner. Börja tala om vänskap. Om solidaritet. Om föreningsliv. Om laganda. Andra mänskliga relationer som inte bygger på kärlek, partnerskap och åtrå. Istället för dokusåpor med utröstning, ha något som är inkluderande. Ställ frågor om hur man upprättar och bibehåller vänskap i dagens Sverige. För det är inte lätt ska jag be att få tala om, inte om man pluggat färdigt och inte har familjeliv och förväntas flytta dit (det tillfälliga) jobbet finns.

Jag minns hur Hanna Hellquist i Jakten på det perfekta livet i ett avsnitt modigt frågade "måste varenda jävel yngla av sig?" Där har vi ett program och en kvinna som vågade ställa de där jobbiga frågorna. Ifrågasätta om vi verkligen blir lyckliga av kläder, kärlek, bostad eller vad det nu må vara. Snälla, släpp in Hanna, några etnologer/antropologer/sociologer och problematisera normerna som ni hittills bara befäst. För all del, fortsätt att hylla kärleken, men våga att problematisera den lite mer.

Gör public service. Alltså gör en tjänst till samhället och hjälp oss att skapa en bild av ett samhälle vi alla kan känna oss en del av.

Tack.