tisdag 6 januari 2015

Återträffar och hierarkier

I helgen såg jag till sist Anna Odells Återträffen som har sitt ursprung i att hon aldrig blev bjuden på klassens återträff. Jag hade gruvat mig för att se den, jag kände på mig att det skulle bli jobbigt. Första delen är ett teoretiskt scenario om hur det kunde ha gått till ifall hon hade bjudits på klassträffen, där hon försöker göra upp med sina plågoandar från skoltiden. I andra söker Anna Odell upp sina klasskamrater för att visa filmen och försöka förstå varför det blev som det blev. Denna del är återskapad av de möten och samtal hon hade med sina forna "klasskamrater" och så välskapad att jag var tvungen att kolla upp om det var skådespelare eller de riktiga personerna. Filmen har rört upp många tankar och jag kände ett behov att "blogga av mig".

Själv gick jag inte på "återträffen" med högstadieklassen. Det var något företag som anordnade det hela och verkade inbegripa fler än vår klass. Jag undrar om någon gick överhuvudtaget på den fetsten.   Det kom aldrig någon inbjudan till någon gymnasieåterträff, jag tror inte någon kände sig manad att sammankalla. Inte för att det var en dålig tid på gymnasiet, men det var väldigt ytligt i vår klass, det var nog inte många hjärtliga och långvariga vänskapsband som etablerades mellan någon.

Anna Odell berör hierarkierna som fanns i hennes skolklass. Det är nog inget unikt, de flesta känner nog igen sig. Själv gick jag i olika klasser under grundskolan och tillhörde utan tvekan de lägre skikten. Det är så väldigt länge sedan och jag har få minnen från de första skolåren. Jag tror jag var lite utanför och saknade en hel del social kompetens, men jag var inte helt utan personer att leka med. Jag känner igen den känslan som Odell beskriver, att så innerligt vilja vara med. Och det är väl när man vill för mycket som det inte går särskilt bra.

Högstadiet var en märklig tid. Vår klass hade starka grupperingar. Den grupp jag hängde med bestod av tre tjejer och en eller två killar. Ja, vi var nog bland de längst ner i hierarkin. Jag vill minnas att vi hade roligt sinsemellan även om det så klart uppstod problem inom gruppen. I vår klass fanns också två personer som stod allra längst ner. Klassens hackkycklingar. Den ene hade särskilda behov och försökte nog göra sitt bästa för vara med de "coola" trots att de mest drev med hen. Den andre var en kille som kom in sent i klassen och aldrig blev en del av någon grupp. En stor del av klassen drev även med honom, snackade skit om honom och provocerade fram situationer så att de kunde skratta åt honom. Andra satt tysta, gjorde ingenting. Det sistnämnda är något som Odell också behandlar, att genom att inte säga något eller inte bekräfta någons existens, så är man en del av exkluderandet av personen ur ett sammanhang.

Jag var en av dem som inte gjorde något, inte ens när någon i min egen grupp kom med spydigheter. Jag sa inte ens hej till honom om jag såg honom på stan. Så lågt! Jag har än idag riktigt dåligt samvete över detta. En dag i nian, där en klick i klassen eggade killen att göra något jag inte tror han egentligen ville eftersom det var uppenbarligen något som de andra skulle skratta åt. Jag har dåligt samvete för detta. Denna uppenbara förnedring gjorde att jag blev så förbannad att jag gick rakt till vår klassföreståndare och berättade. Då visade det sig att jo, det fanns någon lärare som hissat en varningsflagg redan om mobbning. Några i klassen undrade efteråt varför jag blev arg, de förstod inte varför, killen gjorde det ju självmant. Jag vet egentligen inte vad som hände efteråt, ifall det vidtogs åtgärder. Jag minns att han vid några tillfällen kom fram och frågade om hjälp på någon lektion och att jag hjälpte. Varför var det så svårt för mig, som borde veta hur det var att vara den ensamma och udda, att ens säga hej? Att öppna upp för honom i vår grupp? Jag kan inte finna en enda bra bortförklaring. Argumentet "vi var ju bara barn" köper jag inte. Det kanske är tillämpbart på låg- och mellanstadiet, men som 15-åring vet man vad som är rätt och fel.

Återträffen är en viktig film som kan krypa under skinnet på den som införskaffat sig självreflexiv kompetens. Kanske borde högstadieelever se den då det fortfarande finns tid att få tankeställare och göra tillvaron i skolan drägliga för de längst ner på den hierarkiska skalan. Mitt dåliga samvete hjälper ingen idag. Jag hoppas verkligen det gått bra för den här killen, och alla andra jag medvetet och omedvetet inte tagit notis om under skolåren.

3 kommentarer:

cat sa...

Själv befann jag mig i botten av hierarkin och jag avskydde i stort sett varje dag i skolan från 4:an till 8:an. Vi var några stycken som gick på högstadieåterträffen, men det var så himla krystat att jag inte blev långvarig.

Skoltrött person som hamnat i skolan på gamla dar sa...

Var själv övertygad om att den skulle ligga på SVTplay så jag missade den, tyvärr.
Men har ett mysterium, eller forskningsuppgift till dig: Går mobbning i arv? Blir mobbades barn också mobbade, och mobbares barn också mobbare? Är det själva levnadsmönstret man/kvinna överför till sina barn? Och då kommer nästa fråga: Gifter sig mobbade med varandra eller över gränserna? Hur blir det då för barnen?

Matilda sa...

Cat >> Jag tänker mig att väldigt många återträffar blir krystade. I många fall har man inte mycket mer gemensamt än att man bodde på samma ort och gick i samma klass.

Skoltrött person >> Det är mycket möjligt, låter som en rimlig tes. Finns säkert forskare inom sociologi eller liknande ämnen som håller på med detta.