söndag 10 maj 2015

Den ambivalenta doktoranden

När jag efter en lång söndagscykeltur träffar på en senior kollega i snabbköpet som råkar ligga nära jobbet och får frågan: är du på väg till jobb eller från jobb? Då, då undrar jag för tionde gången denna vecka varför jag sökte en doktorandtjänst.

Jag är så trött på att befinna mig i en miljö där det är normalitet att stolt jobba sju dagar i veckan samtidigt som kollega efter kollega blir sjukskriven. I en miljö där det näst intill råder konsensus att det är omöjligt att skriva en bra avhandling på fyra år om du inte arbetar mer än 40 timmar i veckan. I en miljö där nästan ingen sjukanmäler sig för lättare sjukdomar och influensa eftersom jobbet måste göras ändå. I en miljö där jag måste prestera, publicera och framhäva mig själv som om jag vore en maskin ifall jag vill stanna kvar i akademin. Där ingen frågar vilka konsekvenser jobbet får för privatlivet.

Jag är också trött på att mötas av förvåning när jag säger att jag inte vill stanna kvar i akademin samtidigt som det är uppenbart för alla att det inte finns plats för alla som disputerat.

För dig som funderar på att doktorera så vill jag absolut uppmuntra dig att göra det. Det är ett givande, stundtals mycket roligt och utmanande jobb med mål att bidra med något till samhället. Men var beredd på att utbildningen förhåller sig till ett forskarideal som för somliga - t.ex. mig - kan vara mycket svårt att leva upp till utan att göra avkall på livet utanför arbetet.

3 kommentarer:

cat sa...

Fy vilken jobbig och trist attityd de har! Själv kan jag inte heller tänka mig att ge mer av mig själv på jobbet än vad jag redan gör. De får sina 40 timmar i veckan och inte en minut längre är mitt motto. Dessutom tror jag att sådana som du, som har en sundare balans i livet, skriver bättre avhandlingar.

Hairy Swede sa...

Att det romantiseras tycker jag är så oerhört sjukt. Och att folk skryter om att ha jobbat x-antal timmar. Ew. Samma sak händer i USA. Däremot har vi som doktorander inte möjligheten att sjukskrivas... Det är kanska därför jag ser fram emot att lämna akademin efter jag har skrivit klart avhandlingen.

Matilda sa...

Cat >> Tyvärr beror det snarare på ökade krav inom akademin att jämföra sig själv hela tiden internationellt. Vilket leder till krav på kvalitet i kvantitet, en arbetsform som inte fungerar för alla.
Förhoppningsvis blir det en bra avhandling, jag tackar för förtroendet :)

Hairy Swede >> Det hela är mycket olyckligt. Som doktorand i Sverige får jag ofta dåligt samvete för att ha bättre arbetsvillkor än mina internationella kollegor. Borde jag prestera bättre för att jag får lön, pension och andra förmåner?
Det är också synd att vi som har en mer balanserad syn på arbete och privatliv drar oss ifrån akademin snarare än kämpar att få stanna kvar på våra villkor och jobba för att förändra universitetsvärlden till något bättre. Genom att lämna den befäster vi ju tyvärr idealtypen av hur en akademiker bör vara... Men som sagt, den här romantiseringen är inte sund. Skönt att veta att vi ändå är många som tar avstånd!