Klädsel och variation

Jag hade filat på ett inlägg på temat kläder och variation ett tag men inte kommit loss. Så publicerade Köpstopp nyligen ett inlägg på temat om  att använda samma kläder varje dag. Medan jag kört fast i variationsfrågan, vände någon på steken (eller veg-biffen om du föredrar) och funderade över "enformig" klädsel.

Vi spolar tillbaka bandet lite. Jag har ett minne - som visserligen kan vara fel - att jag inte hade så mycket kläder när jag var liten. Eller ja, kläder hade jag, men inte en enorm variation. Så kändes det åtminstone när jag skulle välja kläder att ha på mig till skolan, men det kan ju lika väl ha berott på att jag ratade flera plagg, men det minns jag som sagt inte. På den tiden var det inte särskilt hippt med secondhand-kläder och jag var inte glad över att bli indragen till Myrorna i stan. Tänk om någon på skolan såg mig! Begagnat var en mental stämpel som smutsade ner även de mest funktionsdugliga och fina kläderna. Nåväl, allt detta tror jag har bidragit till ett märkligt behov av att variera kläder i princip dagligen. Kanske föreställde jag att det skulle ge intrycket av att ha mer kläder än vad jag hade. Jag vet inte, jag förstår inte ens min egen logik. Antagligen har väl någon i skolan gjort någon negativ kommentar om mina kläder vid något tillfälle och så har det planterat in någon "norm" i mitt huvud.

Beteendet har suttit i. Har jag haft någon tröja som kan tänkas sticka ut så behöver jag ha en annan dagen därpå. Den som tittar i min garderob kan dock ganska snart konstatera att jag inte har särskilt många plagg som sticker ut överhuvud taget. En kollega nämnde nyligen att han nog bara ägde två par jeans för tillfället. Han sa det som om det inte var något konstigt alls. Jag räknade i min garderob och fann åtta par (varav ett par väntar på lagning). Och då har jag nyligen sökt efter två nyanser jag anser mig sakna. Därtill har jag några andra byxor som är acceptabla arbetskläder. Och ett antal kjolar. Det är alltså inte så stor risk att jag sliter ut mina kläder (även om jag onekligen tycks slita ut jeans på löpande band).

Same same jeans, but different?

Jag minns en kille som gick på min gymnasieskola. Jag har ingen aning om vem han var, men jag kände igen hans tröja. Han hade samma tröja på sig varje dag i över ett år. Nej det hade han säkert inte, men det var en ganska framträdande tröja med särskilt tryck. Jag såg säkert inte honom varje dag, och jag lade säkert inte märke till honom när han inte hade den tröjan på sig. Det kan ju ha varit så att han hade flera exemplar av just den modellen. Kanske var det ett anti-konsumtionsstatement. Då tyckte jag det bara var märkligt, idag kan jag ju tycka att det måste vara väldigt effektiv att tvätta om man kör färgtemaveckor för att fylla upp en maskin. (Varierar man dagligen sin utstyrsel i olika färger är det svårt att få ihop en full maskin.) På något vis föreställer jag mig att det är mer socialt accepterat för män att ha samma kläder oftare, men jag vet inte vad jag baserar det på.

Att skriva detta sätter mina föreställningar i nytt perspektiv. Antagligen skulle ingen märka om jag hade samma kläder två-tre dagar i rad. Ändå får jag lite obehagskänslor när jag tar på mig en kofta jag anser mig ha haft väldigt ofta på sistone. Numera är jag visserligen lite mer avslappnad och inser att det nog inte är någon som varken kommer lägga på minnet eller höja på ögonbrynet om jag använder gårdagens jeans både idag och imorgon. Samtidigt föreställer jag mig eftersom toppar är mer i ögonhöjd så kommer folk minnas tröjor bättre än byxor. Men gör de verkligen det? Minns jag själv ens vad mina kollegor hade på sig igår? Nej jag gör ju inte det. Så varför tror jag att jag själv sätter större avtryck på min omgivning med mina ganska neutrala garderob? Det är ju inte direkt som att jag går i en knallrosa balklänning till jobbet.

Är det fler som delar de här funderingarna eller upplevelserna? Hur bryter man det här tankemönstret?