tisdag 21 juli 2015

På jakt efter rätt fritidssysselsättning

Som barn testade jag några olika aktiviteter innan jag kom att landa i en teatergrupp. Vissa aktiviteter höll jag på med några år, andra bara en enstaka gång. Då var jag väldigt känslig, motoriskt klumpig och hade dessutom en dålig självkänsla. Några av aktiviteterna lever kvar i minnet, och inte nödvändigtvis på ett positivt sätt. Hör här anledningarna till att jag slutade med:

... simskola: Jag var nog 5-6 år gammal och kunde inte simma. Bassängen var en sådan sluttande så det blev djupare ju längre man gick. Jag råkade hamna lite för långt ut för att nå upp med huvudet ovanför vattenytan. En av instruktörerna var i närheten och jag kunde precis greppa i dragkedjan på hennes våtdräkt vilket gjorde att jag kunde komma upp igen. Problemet var att instruktören stod med ryggen mot mig och hade inte sett, hon tog för givet att jag försökte dra ner dragkedjan med flit och jag fick en skarp tillsägelse att "så gör man inte". Needless to say, jag gick aldrig tillbaka till simskolan.

... folkdans: Under något eller några år i 5-7-årsåldern (tror jag) dansade jag i en folkdansgrupp för barn. Detta är lite av ett mysterium, då jag nog har två bakvända fötter och inte klarar pardans. Vi höll till i en lokal där man inte fick ha ytterskor utan man skulle ha med sig särskilda dansskor för inomhusbruk. Ibland åkte jag dit med några vänner och en av dessa gånger hade jag lyckats glömma mina skor hemma. Jag blev förtvivlad och grät och åkte hem med föräldern. Därefter skämdes jag över både glömskan och gråten. Needless to say, jag gick aldrig tillbaka till danslektionerna.

... cello: I lågstadiet gick jag i en försöksklass. Den kommunala musikskolan höll lektioner med oss varje vecka i musikspelande. Alla skulle få ett stråkinstrument och musiklärarna kom till klassen för att se över vem som skulle få fiol, cello eller bas. Jag påpekade första dagen att jag spelat fiol* tidigare, i en förhoppning att få detta instrument. Besvikelsen var stor när de veckan därpå förkunnade att jag skulle spela cello. Vad de utgick från i denna fördelning är något dunkelt. Nåväl, efter något år eller två så tyckte mina föräldrar att jag kunde ta extralektioner i cello och bli lite duktigare (jag saknade och saknar än idag tonkänsla). Både i skolan och i musikskolan så översattes noterna till särskilda bokstavs- och sifferkombinationer - B3 B4 A1 etc - som indikerade hur många fingrar som skulle hålla ner vilken sträng. Så småningom tyckte läraren på musikskolan att det var dags för mig att lära mig noter. En åt gången. Den första var enkel. Men sen, nej, det fanns ingen logik för mig. Jag ville fortsätta med mina bokstavskombinationer. Needless to say, det blev inga fortsatta cello-lektioner.

Därtill har jag testat så väl körsång som gymnastik (återigen de där två bakvända fötterna), men det höll inte särskilt länge det heller. Bowling sysslade jag med i högstadiet men slutade av praktiska anledningar. Det hör väl till att få testa och leta sig fram efter "rätt" aktivitet, och jag är väldigt glad att jag till sist hittade amatörteatern och fick positiv respons så att inte alla fritidssysselsättningar blev till dåliga minnen. Än idag sysslar jag med teater vilket varit en fördel i jobbet med konferenspresentationer och undervisning.

Vilka sysselsättningar testade ni er igenom som barn?

*Fiolspelandet pågick nog inte många månader det heller, anledningen till att jag slutade med detta minns jag inte då jag nog bara var 4-5 år gammal. Här finns dock en stark misstanke att föräldrarna inte stod ut med mitt gnisslande. 

PS. Jag har på sistone för ovanlighetens skull flitigt uppdaterat bloggen Flitigt och finurligt.

5 kommentarer:

görel sa...

name it, done that, didn't like it. nä fy, vill into end tänka på eländet, då en verkligen fick beta bad en tick för eller rättare inte gick för.
har upptäckt att jag inte har talang för någonting alls överhuvudtaget! för jag har fortsatt försöka hitta det där rätta som jag kan lära mig och uppskatta. istället ägnar jag mig åt saker som jag tycker är roligt, fastän jag inte är och förmodligen inte kommer att bli duktig i, som fotografering. nog hör det till livets mysterium att en aldrig finner sin talang.

Matilda sa...

Görel >> Alla tycks leta efter något vi är bra på. Sport, musik, historia, matte... Och så alla dessa talang-tävlingar. Inte konstigt att man emellanåt känner sig misslyckad för att man inte blir en stjärna i något. Jag tycker du gör helt rätt - att satsa på något som är roligt och givande även om det inte nödvändigtvis leder till att man blir proffsfotograf eller filmstjärna.
Och vem definierar vem som är en "talang"?

cat sa...

Jag testade och misslyckades med all form av dans. Saknar helt den kroppsintelligens som krävs för att göra förutbestämda rörelser till ett visst ställe i musiken.
Försökte lära mig spela gitarr, men kunde inte få rent ljud ur instrumentet och som du begrep jag bara ackorden inte noterna.

Simskolan fick jag genomlida trots kloröverkänslighet, så snart jag kunde simma tillräckligt så slutade jag besöka badhus.

Testade på att spela fotboll och insåg snart att det var skittråkigt. Försökte lära mig vindsurfa, men tyckte det var besvärligt.

Hittade min grej i stallet med hästar och ridning när jag var ca 11.
Sedan snart 6 år tillbaka har jag äntligen hittat tillbaka till det enda som gjorde mig lycklig.

Matilda sa...

Cat >> Vad skönt att du hittade och hittat tillbaka till ridningen :) Men ack vad du fått genomlida innan dess! ;)

Eva Maria sa...

För mig var det främst scouterna som gällde. Inte så att jag valt det själv utan pga att min mamma var scoutledare. Så vi var lite "tvingade" till det så att säga. Några andra aktiviteter blev det knappt, jag tror inte att mina föräldrar orkade köra oss runt. Men när jag började på högstadiet och kunde transportera mig själv (med cykeln) så spelade jag basket och volleyboll som sedan blev en sysselsättning i 15 år. Mina egna barn kör jag runt till tennis, piano, målning, simning, fotboll... kanske en slags kompensation för att jag tycker att de ska få prova på olika saker. Men idag är det nog generellt så att barn har fler aktiviteter än när jag var liten på 70-talet.