lördag 12 mars 2016

Melodifestival-såpan

Nu tror säkert flera att jag ska skriva om kvällens final av Sveriges favoritsåpa, tv-programmet Melodifestivalen som bänkar miljontals framför tv-apparaten och får folk att engagera sig i låtar som vi alla känt att vi hört förut och i kändisar som nyligen tagit examen ur Idol-skolan.

Nej, det här inlägget handlar egentligen om mitt problem med att skriva.* Att skriva är ett mindre problem, åtminstone när det gäller vetenskapliga texter. Men där det gäller mer skönlitterärt tar det aldrig riktigt fart. Mitt problem är att jag börjar stort och sedan tappar intresset eller disciplinen att fullfärdiga det. Jag har 2-3 olika utkast på datorn med romanuppslag som skulle kunna bli riktigt bra. Om jag bara jobbade med dem. Men det gör jag ju inte, eftersom jag har fullt sjå med att se till att avhandlingen inte blir för lång och följer en röd tråd.

Halvfärdiga- och färdiga noveller.
I skolan när andra skrev två sidors-berättelser var min inledning på två sidor. I huvudet hade jag en stor berättelse som kanske inte alltid kunde fångas med papper och penna inom ramen för lektionstiden. Mitt problem var ofta att jag tänkte stort och inte skissade på en struktur. Jag visste vad det skulle handla om, men sällan målet med narrativet eller hur jag skulle ta mig dit. Därför har berättelserna om Telefonmamman och Gumman Knä-spring aldrig kommit längre än en sida. Å andra sidan fick en kompis i 17-årspresent en handskriven bok med väldigt långa berättelser baserade på riktiga personer. Utkasten finns kvar. Del ett är på 68 sidor, del två 81. Jag var väldigt understimulerad och uttråkad delar av gymnasiet, om någon undrar. Jag tog till och med tiden att renskriva en del till digitalt format och finns sparade på disketter (dessa finns kvar, men ingen dator med diskettläsare så dessa är nog förlorade för framtiden).

Här Melodfestivalen kommer in. Det var helt enkelt en såpa jag skrev med blyertspenna på kollegiepapper. Det här var innan allt skrevs på datorer, så på låg- eller mellanstadiet. Det handlade om en skola och 6-8 barn som gick på skolan: Tommy (Körberg), Michael (Jackson), Janet (Jackson), Rebecka (Thörnquist), Per (Gessle) och ytterligare några jag inte minns namnet på. Det kan ha varit Carola, det kan ha varit Tina (Turner). Texten var skriven som ett manus, som om det skulle kunna bli en teater- eller filmversion, med olika scener. Barnen skulle alla vara med i skolans Melodifestival, men till skillnad från mim-festivalerna skulle de skriva egna låtar. Jag hade ingen plan överhuvudtaget, målet med berättelsen var sångtävlingen, men det blev scen efter scen utan att de egentligen riktigt närmade sig den utan förvirrade sig i nervösa förälskelser och draman där de tänkte dra sig ur tävlingen. Det fanns nog 20-30 scener och jag hade gärna delat med mig av dialogen, men det verkar som att jag nog till slut kastade detta manus.

Världen får alltså aldrig veta vad som hände i såpan om skolans melodifestival, vem som tog hem segern eller vem som blev ihop med vem. Men ni har kanske fått en liten förståelse till varför mina blogginlägg ofta blir så långa... ;-)

*Men om det råkar vara någon som undrar vem jag hejar på ikväll så är det Boris René och Panetoz.

3 kommentarer:

cat sa...

De gånger jag själv har gett mig på att skriva skönlitterärt har jag stött på nästan exakt samma hinder/problem. Jag har ett jättebra koncept i huvudet och har döpt nästan alla karaktärer, men det går inte att få det ur huvudet till tangentbordet. Jag har insett att jag är mer en idéspruta än en kreatör och att jag är en läsare inte en författare.

Ofärdiga mamman sa...

Sådan mor, sådan dotter... ;-)

Matilda sa...

Cat >> Klokt! Jag gillar också att se mig som idéspruta och läsare - det är kanske bäst att andra sköter resten :D

Mamma >> Hmmmmmm.....