onsdag 23 mars 2016

Nackdelen med att vara tvåspråkig

Jag är uppvuxen i ett tvåspråkigt hem. Till stor del har det varit positivt att ha fått två språk sedan födseln och lätt kunna växla mellan de två utan större bekymmer. Dessvärre var jag väldigt obstinat som barn och pratade bara svenska hemma. Jag talade bara det andra språket på telefon med släktingarna till jul och födelsedagar. Något jag idag ångrar eftersom min språkutveckling blev lidande. Min yngre syster talade båda språken vilket varit en stor fördel för henne både betygsmässigt och när hon senare flyttade utomlands. Ingen kan missta henne för att vara svensk vare sig muntligt eller skriftligt.

I skolan fick jag hemspråksundervisning, men då jag var svag på svensk stavning och grammatik ville mina föräldrar att jag skulle fokusera på den svenska skriftförmågan. Det mången språklärare som blev besviken på mina språkbrister eftersom de alltid utgick från att jag var flytande i det andra språket. Dessutom påverkade det min inställning till att lära mig fler språk i skolan. Jag trodde det skulle vara enkelt. Det var det inte. Varpå jag gav upp relativt snart. Jag hyser respekt och ödmjukhet för alla de som flytt eller flyttat hit och arbetar hårt med att lära sig svenska. Språk är inte lätt för alla.

Idag talar jag mitt andraspråk mycket bra och kan även författa i skrift, men på en tonårings språknivå. Med viss möda har jag jobbat på att få bort den svenska brytningen i talet. Det skulle jag aldrig ha gjort, då folk runt omkring mig tror att jag behärskar språket bättre än vad jag gör. Detta får nämligen "konsekvenserna" att folk vill använda mig som en språkresurs. Gäller det kortare stycken eller förfrågningar från vänner så tittar jag oftast igenom det, men betonar alltid att de måste fråga någon som är modersmålstalare. Jag har ju lärt mig språket genom att lyssna och prata, inte den grammatiska strukturen. Mina egna texter blir ofta försvenskade.

Som sagt, förfrågningar från vänner är en sak. Ibland nekar jag blankt även här för att eventuella fel från min sida skulle få förödande konsekvenser för dem. Men detta är mer lätthanterligt. Det är svårare när de på jobb vill använda mig som en resurs. När chefen eller någon kollega kommer på att de kan använda mig som översättare eller korrekturläsare. Gratis så klart. På sistone har det hänt ett flertal gånger och jag har var gång fått lägga fram ett försvarstal och egentligen förringa mina egna språkkunskaper.

Att vara tvåspråkig har alltså både för- och nackdelar. Jag skulle inte vilja byta bort mitt andraspråk. Men jag är också trött på att inför mig själv och andra skämmas över att det inte är mitt förstaspråk, skämmas över jag inte kan leva upp till (mina och andras) orimliga förväntningar.

3 kommentarer:

Anna sa...

Har också vuxit upp med två språk, åtminstone första halvan av mitt liv så tror alla att jag kan spanska flytande. Sen började jag en norsk skola och jag fick ytterligare ett till språk "på köpet". Så jag bodde i Paraguay första halvan av mitt liv, där pratar vi spanska. Men jag pratade bara svenska hemma. Men jag gick på en norsk internatskola på veckorna vilket innebar att allt jag lärde mig i skolan, och språket vi pratade på internatet var norska. När jag flyttade hem till Sverige kunde jag ju inte stava på svenska! Stavade på "svorsk" (sv+no) och mitt stackars språkförråd var ett totalt kaos. Det var snack om att jag eventuellt skulle behöva gå om en klass eftersom att jag inte kunde skriva eller prata "korrekt" svenska. Slapp det och istället slet jag arslet av mig för att försöka bli så bra på svenska som möjligt... Detta resulterade ju såklart att min spanska är fruktansvärd patetisk - fast folk tror att jag pratar flytande. Och mitt självförtroende är i botten för jag tänker hela tiden "Jag kan ju inte skriva korrekt svenska" o inte "korrekt" spanska och det känns som att man blivit lite halvdan på allt. Det är tråkigt. Gud vad jag babblar nu, men kontentan är; jag fattar vad du pratar om!!

bella sa...

ok, här är då jag som folk i grekland tror är grekiska och blir upprörda när jag envisas med att prata engelska och inte grekiska!! i mitt tycke ser jag inte ens ut som en grekiska! är dessutom lång! klarar ju inte ens av att läsa deras bokstäver. så kan det vara. f.. får jag vara glad om jag gör mig förstådd på svenska bland svenskar, iallafall ibland… fast vanligen tycker jag nog då att den andra är ovanligt korkad… hihihi...

Matilda sa...

Anna >> Åh, vad skönt att höra andra som upplever liknande! Ibland måste man prioritera ett språk. Men den bilden syns ju inte för utomstående.
Och jag tycker verkligen inte att du på din blogg ger sken av någon "halvdan" svenska, tvärtom - du skriver mycket bra.
Vi får peppa varandra! :)

Bella >> Men Bella då, ser man grekisk ut måste man ju lära sig grekiska. Det är väl så det fungerar? ;-)