måndag 6 juni 2016

Om läströtthet och "fullitteratur"

Framtidsläsning.
Liksom många doktorander i min bekantskapskrets och på jobb har jag svårt för att läsa böcker på fritiden. Det bär emot att ta i text när jag är ledig eftersom arbetsdagen innebär en ständig relation med mitt avhandlingsmanus, artikelläsande och bläddrande i böcker. Hemma ligger det en trave fackböcker jag egentligen längtar efter att läsa för mitt eget nöjes skull, men jag kan inte röra dem. Även startsträckan till skönlitteratur är lång.

Det finns ett undantag har jag upptäckt och det är deckare. Idag läste jag ut andra boken i Arne Dahls serie om A-gruppen på kort tid. Jag inser hur jag kan sitta i timmar och läsa, något jag saknat. Deckargenren är ofta lättäst och har en spänningsuppbyggnad som skiljer sig från den sorts skönlitteratur som lyfts fram av litteraturkritiker. För mig spelar detta ingen roll, men jag märker hur det inom akademin eller möjligen egentligen folk i min närhet generellt (kanske för att jag har många litteratur- och språkvetare i min närhet) framträder fin- och fullitteratur. Fin är författarskap som det bedrivs forskning på, klassiker samt filosofiska och teoretiska verk. Det tycks vara denna sorts litteratur som många framhåller att de förkovrar sig i under sin fritid och semester. Ofta är det författarnamn jag inte känner till eller inte känner mig lockad av att läsa.

Egentligen bryr jag mig inte. Men jag märker samtidigt hur jag låter bli att nämna vilken slags böcker jag läser. Och att jag förundras över hur litteratursmaken reproducerar - om vi ska tala i sociologen Pierre Bourdieus termer - klass. 

4 kommentarer:

cat sa...

Böcker är ju ständigt förekommande i mitt arbetsliv också och jag känner igen den där känslan av att inte vilja ha med böcker att göra på fritiden. Men när min läslust blir stor, så är det enbart så kallad fullitteratur jag väljer att läsa. Mina fulgenrer by choice, är fantasy, dystopi och skräck.

bella sa...

hmmm…. jag läser bägge. för jag läser olika böcker beroende på hur jag mår. lättläst som deckare och feelgoodböcker när jag behöver stänga bort dålighet, mer ansträngande böcker när jag mår toppen. och jag gillar bägge. jag tycker att man kan lära sig mycket av s.k. fullitteratur också. och även dom författarna gör din research, ibland kom alldeles för mycket fram av det i boken = trist! just nu läser jag en hemskt spännande deckare av tana french: otrygg hamn.

Alläsande mamman sa...

Sådan mor sådan dotter...
Författare som Marie Hermansson, Maria Ernestam är författare som jag tar till för att komma igång att läsa. Att öppna en bok av dem gör att man vill läsa till slutet. Och får mig att avstå skärmar av alla de slag. För papper är ändock papper.

Men som bredvidläsning på bussen finns just nu Två ungherrar i Verona av Shakespeare. Ska gå och se den när The Globe Theatre från London sätter upp den om några veckor i Ystad. Och eftersom jag inte förstår den gamla engelskan får jag läsa om historien. Det är uppenbarligen en härligt komedi så det blir verkligen något att se fram emot! Teatergruppen är fantastisk, har sett den förut i andra uppsättningar.

Sedan har jag en riktig tantbok som ligger och väntar på mig. Tror det är en "tantkomedideckare" av en författare jag aldrig hört talas om. Kaffe med rån, heter den.

Men tillbaka till din synpunkt. Jag tror ärligen att det är en klassfråga. Vi som är ärliga i klassen och talar om vad vi läser, och andra som aldrig skulle erkänna att de läser annat än "högtravande litteratur". Det allra bästa är väl att alla travar blir lästa, och inte bara travade på hög!? Eller?

Matilda sa...

Drar härmed slutsatsen att vi alla (fyra) gillar att växla och att det är förlegade gamla klassmönster som lever kvar i vårt bedömande av litteratur. Prefixen "ful-" och "fin-" borde kastas i sopnedkastet.